Print Friendly

Hurra för symbolpolitik

Av Hugo Fiévet | 6 februari 2015

Även en modern nation behöver samlande symboler. Det bidrar till samhällsgemenskap och förbättrad integration, skriver Hugo Fiévet.

Symbolpolitik är ett skällsord. Det är inte ens ett politikområde, det är en synonym till plakatpolitik. Det borde det inte vara. Att det moderna samhället helt skulle sakna ett behov av sammanhållande symboler är en förvillelse. Samhällsgemenskap behövs för både infödda och invandrare. För en god integration är visserligen en effektiv bostads- och arbetsmarknad första steget, men strax därefter kommer känsla och lojalitet. Det moderna Sverige bör göra sitt yttersta för att stärka de symboler som representerar Sverige och se till att fler kan känna samhörighet kring dessa.

Den svenska politikens inställning till nationell gemenskap har under 1900-talets andra hälft pendlat mellan två extrempoler. Innan 1970-talet togs den fullständiga assimilationen av nyanlända som en självklarhet. Tiden efter detta dominerade multikulturalismen till stor del scenen fram till 2000-talets början. I vår tid har sedan ”multikulti” dödförklarats av både Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron. Frågan är dock var vi befinner oss idag. I synnerhet nationalistiska rörelsers framväxt runt om i Europa visar att frågan om nationell samhörighet inte kan ignoreras. Samtidigt känns en återgång till tidigare assimilationspolitik mycket olustig. Vad kan modern politik göra för att skapa en inkluderande nationalitetskänsla?

I det akademiska samtalet görs ofta en distinktion mellan civil och etnisk nationalism. Den första är av franskt och amerikanskt ursprung och betonar samhörigheten kring lagar och offentliga institutioner. Den andra varianten är av tyskt ursprung och lyfter fram språk eller släktled. Den sistnämnda upplevs, med viss rätt, ofta bland politiker som historiskt belastad. Startpunkten för en politisk diskussion bör dock vara att förklara denna distinktion förlegad. En modern inkluderande nationalism måste inkludera och exkludera aspekter av bägge. Det svenska språket kan inte lämnas utanför och 1964 års grundlag är inte en rimlig utgångspunkt för att skapa gemenskapskänsla i samhället. En modern nationalitetskänsla måste ta fasta på det som kan delas av många men också binda människor samman på ett meningsfullt sätt. Tre områden borde här lyftas fram där politiken kan göra insatser för att stärka en gemenskapskänsla.

Den första och mest avgörande är det svenska språket. Att värna en stor uppslutning bakom svenska språket som det obestridda kommunikationsmedlet i det offentliga rummet borde därför vara en självklarhet. De nuvarande minoritetsspråken bör värnas men nya bör inte läggas till. Svenskans ställning på universiteten bör värnas ytterligare och forskning skriven på nordiska språk uppmuntras.

Medborgarskap bör i högre grad knytas till språk med tillhörande språktest. En politik som stärker svenskans ställning internationellt och dess inlärning nationellt skulle stärka gemenskapskänslan avsevärt.

Presidenter i all ära men inget samlar medborgare som monarki. Genom att vara opolitisk har en kung eller drottning just möjligheten att agera som symbol. Monarkin har därför en enande effekt som bör användas i så hög utsträckning som möjligt. Kunglig närvaro vid större och mindre firanden är därför viktig. Likaså sjungande av nationalsången och användande av flaggan. Att stärka monarkins ceremoniella roll skulle därför vara ett bra sätt att ytterligare lyfta fram dess enande effekt. Att låta oss inspireras av våra nordiska grannländer där monarkerna spelar en mer framträdande, men helt ceremoniell roll, är ett sätt.

Helgdagar utgör en ytterligare central del i att skapa sammanhållning. Vardagen skapar gemenskap men likaså den regelbundna ledigheten. Av Sveriges lagstadgade helgdagar är tjugo av tjugotvå av någon form av religiös typ. Religiösa högtider bör dock lämnas att förbli rent religiösa. Helgdagar som nationaldagen och midsommar kan dock lyftas fram i ännu högre grad som samlande högtider. Många europeiska länder har utarbetade medborgarskapsceremonier för nya medborgare, oftast förlagda till nationaldagen. I Sverige är detta en möjlighet för kommunerna men absolut inget krav. Att göra detta till en händelse för alla nya medborgare borde vara en självklarhet.

Inget kan vara mer fel än att en modern nation inte behöver samlande symboler. Genom att använda och göra dem till sådant alla medborgare kan höra samman kring, kan ytterligare steg tas för en starkare samhällsgemenskap. I en tid när många nya människor kommer till Sverige vore detta ett litet, men symboliskt viktigt, steg i rätt riktning. Det är hög tid att bedriva mer aktiv symbolpolitik.

Hugo_fievetHugo Fiévet är 2:e vice ordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner