Print Friendly

Hur utnyttjas vår levande försvarskraft

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HUR UTNYTTJAS
VÅR LEVANDE FÖRSVARSKRAFT?
Av major SVEN CA RLSSON, Stocklwlm
SLAGORD hava en förunderlig makt över tanken. Ickeminstgäller detta på det militära området, vilket bestyrkes av den diskussion
i försvarsfrågan, som väckts tillliv genom offentliggörandet av försvarskommissionens betänkande. Bland dessa slagord saknar man
dock lyckligtvis i den senaste försvarsdiskussionen ett, som för endast ett fåtal år sedan snart sagt var allmän egendom, nämligen
»maskinarmen». Man letar förgäves i försvarskommissionens betänkande efter det ordet, och för den reflekterande läsaren måste
det vara ett märkligt vittnesbörd, att den femåriga försvarsutredningen icke givit anledning till att rubba grunden för vår nuvarande härordning, den levande försvarskraften.
Genom försvarskommissionens betänkande hava principerna för
den levande försvarskraftens utnyttjande erhållit full offentlighet
Det är numera möjligt att öppet diskutera problem, som tidigare
genom hemligstämpeln undandragits allmänheten. För vår försvarsfrågas sakliga behandling kan hemligstämpelns undanrö-
jande i detta avseende endast vara till fördel.
Med utgångspunkt från försvarskommissionens beräkningar kan
man uppskatta 1Jåra lantstridskrafters sammanlagda styrka enligt
kommissionens s. k. majoritetsförslag till 285,000 man, därav 175,000
man linjetrupper och 110,000 man landstorm. Dessa siffror angiva
sålunda det egentliga måttet på den levande försvarskraftens utnyttjande i Sverige.
Den levande försvarskraften kan icke pressas utöver ett visst
maximum. Var detta maximum ligger, är emellertid svårt att
säga. Ett relativt folkfattigt land som Frankrike ansåg sig dock vid
världskrigets utbrott kunna i levande försvarskraft uttaga intill
10 % av folkmängden. Vår härordning enligt försvarskommissionens majoritetsförslag stannar vid den blygsamma siffran av 4,6 %.
När man emellertid diskuterar den levande försvarskraftens ut- 181
Sven Carlsson
nyttjande i Sverige, får man ej glömma, att bakom de lantstridskrafter på sammanlagt 285,000 man, som representera de 4,6 procenten, finnas betydande reserver av helt eller delvis utbildat manskap.
Dessa reservers tillkomst och ändamål förtjäna att närmare belysas.
Om mobiliseringen inträffar före den l oktober ett visst år, låt
oss för enkelhetens skull säga 1936, finnas tvenne årsklasser av
värnpliktiga, nämligen 1935 och 1936 års, vilka visserligen äro
inskrivna men icke så övade, att de kunna ingå i fältförbanden.
Efter den l oktober skulle möjligen värnpliktiga av 1935 års klass
kunna användas, men då man icke på förhand kan bestämma tidpunkten för mobilisering, vågar man givetvis icke räkna härmed.
Alltså stå två delvis utbildade årsklasser, första och andra årsklasserna, till förfogande utöver dem, som omedelbart tagas i anspråk
vid mobilisering. Dessa årsklasser inbeordras till depåerna, där de
värnpliktiga erhålla en med hänsyn till redan genomgången tjänstgöring avpassad utbildning. Av olika orsaker måste utbildningen
givas en längd av minst tre månader. Vid denna tidpunkt, omkring tre månader efter mobiliseringens anbefallande, kan man på
detta sätt räkna med i runt tal 45,000 man nyutbildat manskap,
och då samtidigt de olika befälsskolor, som organiseras vid mobilisering, leverera sin första omgång befäl, kunna nya truppförband
uppsättas. Det befäl, som här avses, utgöres huvudsakligen av
värnpliktiga tillhörande kategorierna »underbefäl eller fackmän»
och »studenter och likställda», avsedda för gruppchefs- och plutonchefsbefattningarna – övrigt befäl måste hämtas från fronten.
Vid tiden före världskrigets utbrott var den allmänna åsikten,
att ett eventuellt krig skulle bliva av kort varaktighet, på sin höjd
ett par månaders. Efter detta bedömande inrättade man sig också
och uppbyggde krigsorganisationen med hänsyn till ett snabbt avgörande. Följden blev, att de krigförande inom kort stodo inför hart
när olösliga problem, då det gällde att säkerställa personalersättningen. Man fick tillgripa drastiska åtgärder, vilka medförde allvarliga ingrepp i krigsorganisationen. Bristen på utbildat ersättningsmanskap framstod såsom en bitter lärdom från världskriget.
Vår på 1925 års härordning grundade krigsorganisation har
tagit hänsyn till behovet av utbildat ersättningsmanskap. Detta
har emellertid endast kunnat ske genom vissa besvärliga organisatoriska åtgärder, enär härordningen, som bekant, ingalunda är
grundad på beräkningar av det verkliga krigsbehovet
Försvarskommissionens föreslagna härordning tager i full ut- 182
Hur utnyttjas vår levande försvarskraft?
sträckning hänsyn till ersättningsbehovet, och icke mindre än
50,000 ·utbildade värnpliktiga stå vid mobilisering till förfogande
att fylla förlusterna under de första krigsmånaderna. Detta manskap tillhör huvudsakligen de äldre årsklasserna (ll:e-15:e).
Genom att dessa värnpliktiga icke behöva tagas i anspråk omedelbart vid mobilisering, kunna de erhålla en nödvändig kortare repetitionsövning i depåerna, innan de sändas till fronten – försvarskommissionens härordning räknar ju, liksom den nuvarande, icke
med någon utbildning i fredstid för de värnpliktiga under 5:e
t. o. m. 15:e värnpliktsåret.
Denna reserv av utbildade värnpliktiga borde, kan man invända,
finna bättre användning i form av verkliga truppförband omedelbart vid mobilisering. ·Denna invändning återger samma tankegång, som låg till grund för härordningarna före världskriget men
som då underkändes av händelseförloppet. Dessutom bör observeras, att en sådan användning skulle kräva dels särskild utbildning i fredstid för beväringens äldre årsklasser, vilken utbildning
icke kan sättas lägre än en repetitionsövning, dels åtgärder av
organisatorisk och ekonomisk art.
Liksom beträffande ersättningsmanskapet fann man under
världskriget, att upprätthållandet av krigsindustrien och av det
ekonomiska livet överhuvud taget icke var tillbörligt beaktat i
krigsorganisationen. Man måste sålunda taga tillbaka massor av
personal från fronten för att nödtorftigt tillgodose detta behov.
Kravet på uppskov vid mobilisering för sådan personal, som erfordras för näringslivets fungerande under krigstid, framstod så-
som m dyrköpt lärdom från världskriget.
Såväl i vår nuvarande som i den av försvarskommissionen föreslagna härordningen tages tillbörlig hänsyn till detta krav. I runt
tal 50,000 man utbildat manskap, därav omkring 20,000 tillhörande
beväringen och resten landstormen, beviljas uppskov vid mobilisering för att fullgöra sin civila verksamhet. Efter utgången av
de första krigsmånaderna beräknar man att detta manskap avlöses med krigsinvalider eller med kvinnlig arbetskraft, varför det
utbildade manskapet kan tagas i anspråk för ersättning vid fronten, när ovan omnämnt ersättningsmanskap blivit utnyttjat för
samma ändamål.
Behovet av handräckningsmanskap i fredstid har sedan 1926
fyllts och kommer även i fortsättningen att fyllas med fullt vapenföra värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven. För närvarande
183
r,,

Sven Carlsson
finnas sålunda icke mindre än 40,000 ersättningsreservister, som
vid truppförbanden undergått någon utbildning. Högst 15,ÖOO av
dessa kunna finna användning vid de krigsorganiserade förbanden
såsom militärarbetare, sålunda i befattningar, som för övrigt borde
kunna bestridas med icke vapenföra. Dessa ersättningsreservister
stå nu till förfogande såsom ersättningsmanskap och kunna lämpligen inkallas till depåerna för utbildning, sedan första och andra
årsklasserna avsänts till fronten.
I detta sammanhang bör observeras, att årligen ett betydande
antal fullt vapenföra värnpliktiga helt befrias från militärtjänst.
Till denna kategori äro hänförliga först och främst »familjeförsörjare», vidare de s. k. »samvetsömma» samt slutligen ersättningsreservister, som icke blivit inkallade till fredstjänstgöring. Vissa
år har detta antal uppgått till icke mindre än 10,000 man. Här
finnes således en mycket stor reserv outbildade vapenföra värnpliktiga, vilken reserv emellertid icke kan utnyttjas förr än en
avsevärd tid förflutit efter krigsutbrottet.
Med undantag för vissa värnpliktiga, vilka beviljas uppskov vid
mobilisering, hava samtliga ovan redovisade personalreserver utgjorts av värnpliktiga tillhörande beväringen. Vad landstormens
ersättningspersonal i övrigt beträffar har man att räkna med en
icke inkallad reserv på 50,000 man, av vilken en viss del avses för
(kompletterande) befälsutbildning, återstoden för direkt ersättning vid landstormsförbanden. Emellertid kan man dessutom
tänka sig, att efter mobilisering en avlösning äger rum vid vissa
lokala bevakningsförband av den fullt fältdugliga personalen med
personal ur äldre årsklasser. På detta sätt skulle man kunna
skrapa samman en ytterligare reserv på icke mindre än 30,000 man,
användbar exempelvis för nyformationer.
Frånräknas de 15,000 ersättningsreservister, som krigsplaceras
såsom militärarbetare, och de 30,000 landstormsmän, som tagas i
anspråk för bevakningsförband, förfogar härorganisationen över
utbildade reserver på 220,000 man. Inom den uppdragna organisatoriska ramen kunna därför lantstridskrafterna under loppet av
ett krig tillgodogöras sammanlagt i runt tal 500,000 man. Då marinens och flygvapnets krigsbehov och reservtillgång av utbildad
personal samtidigt kunna uppskattas till omkring 50,000 man, erhåller man en totalstyrka av 550,000 man eller 8,g % av folkmängden. Detta utgör sålunda maximigränsen för denlevande försvarskraftens utnyttjande.
184
·i
1
Hur utnyttjas vår levande försvarskraft?
Av det redan anförda bör framgå, att den levande försvarskraften i Sverige icke utnyttjas i den utsträckning, som skulle vara
möjlig. Utöver de reserver av utbildade värnpliktiga, vilka utgöra
ett nödigt komplement till härordningen, finnas reserver av outbildad fullt vapenför personal, vilka icke kmina tillgodogöras försvaret. Detta innebär, att den kontingent, som årligen uttages för
utbildning med vapen, icke motsvarar den verkliga tillgången på
vapenföra värnpliktiga. För att kunna bedöma detta spörsmål
måste man närmare skärskåda de principer, som legat till grund
vid bestämmandet av den årliga värnpliktskontingentens storlek.
Enligt 1901 och 1914 års härordningar uttogos för vapentjänst
så gott som alla vapenföra värnpliktiga. Härigenom skapades möjlighet att i full utsträckning uttaga den levande försvarskraften.
Vid krigstillfälle inkallades emellertid endast så många årsklasser,
som oundgängligen erfordrades för att uppbringa förbanden till
krigsstyrka och fylla depåerna. Aterstående årsklasser stodo i
reserv för organiserande av ytterligare truppförband och för ersättning. Förfaringssättet, som kan benämnas »tillgångsprincipen», förtydligas närmare av följande tabell.
l:a-2:a
Outbildad (delvis
utbildad) reserv
3.. rsklaHser
– – – – – – – – – – – – – – – – · · – – – –
3:e-7:e 8:e-15:e
Inkallade värnpliktiga (fiir de krigsor- Utbildad reserv
ganiserade förbanden) l (ersättning, reserv- ! trupper, nytormal:thildud resen krigsindustri m. m.·
tioner m. m.l
Enligt tillgångsprincipen behöver man teoretiskt sett icke taga i
anspråk mer än de yngsta utbildade årsklasserna. Detta är av betydelse dels ur samhällssynpunkt genom att de värnpliktiga i ålderslä-
get omkring 30 år till en början kunna sparas, dels ur militär synpunkt genom att kort tid förflutit sedan fredsutbildningen avslutades och genom att de värnpliktiga i regel äro· i sin spänstigaste ålder.
l\fed 1925 års härordning infördes hos oss kategoriklyvningen.
Till fredsutbildning uttogos endast så många vapenföra värnpliktiga, som ansågos motsvara behovet, d. v. s. uppbringa förbanden
till krigsstyrka och skapa erforderliga reserver för att täcka de
närmaste förlusterna under ett krig. Förfaringssättet, som kan
benämnas »behovsprincipen», exemplifieras av följande tabell.
185
,’
.
~
~··
;.
Sven Carlsson
l:a-2:a
Outbildad (delvis
utbildad) reserv
Årsklasser
3:e-10:e
1 Inkallade värnpliktiga (för de krigsorganiserade förbanden)
ll:e-15:fl
Utbildad reserv
‘ (ersättning m. m.)
Utbildad reserv (krigsindustri m. m.) l
Ontbildad reserv (ersättning, ev. nyformationer:i
Behovsprincipens tillämpande medför, i förhållande till tillgångsprincipen, att ett betydligt större antal årsklasser måste
tagas i anspråk för att tillgodose behovet vid en krigsorganisation
av viss omfattning. Förfaringssättet är därför vid krigstillfälle
ofördelaktigt ur såväl social som militär synpunkt. I fredstid kan
det vara förenat med vissa fördelar, särskilt med hänsyn till kostnaderna.
Man kan emellertid icke påstå, att några verkliga behovsberäkningar lågo till grund för kategoriklyvningen enligt 1925 års härordning – det var snarare freds- än krigssynpunkter, som blevo
utslagsgivande. Däremot måste erkännas, att värnpliktsuttagningen enligt försvarskommissionens härordningsförslag är grundad på mycket noggranna behovsberäkningar. Den årliga uttagningen till armen på i runt tal 25,000 värnpliktiga i linjetjänst
svarar mot den krigsorganisation, vars personalstyrka här ovan
har skisserats. I förhållande till 1925 års härordning innebär uttagningen en ökning med omkring 1,900 man. En värnpliktskontingent av 25,000 man för armen motsvarar, enligt försvarskommissionens beräkningar, en totaluttagning av icke fullt 35,000 man
för hela försvarsväsendet
Vid en jämförelse mellan 1925 års härordning och försvarskommissionens förslag får man emellertid icke heller förbise befolkningsfrågans läge vid båda tillfällena.
1925 förelåg intet tvång att ur befolkningssynpunkt minska
värnpliktskontingenten. Det utslagsgivande var, att man icke ansåg sig behöva taga den levande försvarskraften i anspråk i större
omfattning än som skedde. Teoretiskt sett kan detta synas vara
fullt riktigt. Emellertid band man sig härigenom för en viss storleksordning på krigsorganisationen icke endast för den närmaste
tiden utan för en avsevärd tid framåt. statsmakterna kunna
186
Hur utnyttjas vår levande försvarskraft?
genom ökad materielanskaffning relativt snabbt skapa de materiella förutsättningarna för en utvidgning av krigsorganisationen,
men all erfarenhet visar svårigheterna att gottgöra försummelser
i personalavseende, vare sig det gäller kader eller värnpliktskontingent.
För försvarskommissionen förelåg i viss mån ett tvång ur befolkningssynpunkt. Genom nativitetsminskningen kommer nämligen den årliga tillgången på vapenföra värnpliktiga att successivt minskas från nuvarande 44,000 man till 35,000 man omkring år
1950. Med utgångspunkt från sistnämnda siffra är försvarskommissionens värnpliktskontingent riktigt avvägd. Vid denna tidpunkt övergår nämligen behovsprincipen till att bliva tillgångsprincip. Under mellantiden har emellertid ersättningsreserven och
därmed praktiskt taget även de outbildade reserverna ökats med
icke mindre än 70,000 man.
Utom detta tvång ur befolkningssynpunkt torde försvarskommissionen, fastän detta icke utsäges, hava känt sig starkt bunden
av 1925 års värnpliktsuttagning. Även om kommissionen beslutat
sig för en omedelbar tillämpning av tillgångsprincipen, hade icke
anslutning beträffande den uttagna kontingentens storlek kunnat
vinnas med gällande härordning. Kategoriklyvningen av år 1925
band faktiskt kommissionens handlingsfrihet i en icke önskvärd
riktning. Såsom redan framhållits: det går lätt att sänka värnpliktskontingentens nivå men det möter stora svårigheter att höja
denna till vad som en gång varit.
I ett avseende skulle man dock, utan att bryta med principerna
från 1925, kunna åstadkomma en större smidighet beträffande den
levande försvarskraftens utnyttjande. Under det att samtliga
övriga truppslag inom armen liksom även övriga försvarsgrenar
kunna räkna med en viss kontingentsökning enligt försvarskommissionens förslag till ny försvarsordning, minskas infanterikontingenten reellt med 1,600 man och procentuellt med ll,s1 %. En
höjning av infanterikontingenten till minst nuvarande styrka
skulle vara av betydelse icke endast ur mobiliseringssynpunkt i
form av ökad möjlighet till anpassning utan även med hänsyn till
fredsutbildningen. De föreslagna regementskontingenterna på 750
man äro nämligen enligt all erfarenhet 100 man för små för en
verkligt effektiv utbildning. Är en ökning med 100 man per infanteriregemente eller sammanlagt 2,000 man en politisk omöjligheU
187
—————–

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner