Print Friendly

Hur skall det gå för folkpartiet

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TORE BILLMAN:
Hur skall det gå för
folkpartiet?
Sedan valet 1968 har två av de tre
oppositionspartierna – först Moderata
Samlingspartiet, nu Folkpartietdrabbats av svåra interna problem.
En tidigare folkpartiriksdagsman, Tore
Billman, sedan ett år bosatt i Frankrike,
diskuterar här Folkpartiets dilemma.
Billman har under lång tid varit
engagerad inom strävandena att ena
oppositionspartierna och var i flera år
bl a vice ordförande i Forum /ör
Samhällsdebatt. Genom att man både
från konservativt och centerhåll gett
sin politik en alltmer liberal prägel
måste man, anser Billman, under sådana
förhållanden fråga sig vad vi skall med
tre mer eller mindre liberala partier att
göra? ”Var/ör inte slå ihop dem? …
Tillkomsten av en sådan maktgruppering skulle automatiskt lösa inte
bara oppositionens utan samtidigt också
Folkpartiets problem.”
I stället för en seger blev 1968 års val
ett överraskande nederlag för de tre
opposltlonspartiema. Värst medfaret
blev Folkpartiet och den fanflykt åt
både höger och vänster, som då ägde
rum, gör det motiverat att fråga sig
hur det skall gå för partiet vid 1970
års val.
situationen efter 1968
Det må vara sant att socialdemokraterna vid valet 1968 lyckades reda upp
en till synes mycket hotande situation
genom en bottenskrapning av alla sina
personella resurser men även genom en
mer än vanligt kraftig ekonomisk insats.
Å andra sidan berodde utgången i minst
lika hög grad på oppositionens traditionella splittring och lika traditionella
oförmåga till en samlad ansträngning
för att uppnå ett maktskifte. Nederlaget
ledde inom oppositionen till en djup
förvirring, ur vilken inga tendenser till
en ny kurs ännu kan skönjas. Man har
bara kört vidare i de gamla hjulspåren.
Folkpartiets ledning deklarerade visserligen efter valet, att nu måste man före
årsskiftet 1968/69 få ett besked från
centern beträffande det fortsatta samarbetets gestaltning, men därav blev intet. Till yttermera visso har herr Hedlund deklarerat, att han inte ser någon
anledning att rucka på mittenbrödernas
inbördes relationer. Ur hans synpunkt
är detta fullt förståeligt. För herr Hedlund har mittensamarbetet sitt enda berättigande endast i den mån det kan tillföra Centern röster från Folkpartiets
308
hittillsvarande väljarskaror. Detta framgår tydligt – tydligare än någonsin –
av hans senaste uttalanden. Hans mål
är enbart att skapa ett ännu större och
starkare Centerparti. Detta skall tydligen ske genom att Folkpartiet fortsätter
att agera leverantör av röster till Centern. Häri ligger förklaringen till herr
Hedlunds motvilja mot en sammanslagning av mittenpartierna.
Om en sådan kom till stånd, skulle
ju hans ambition att före sin avgång
från den politiska scenen ha förvandlat
ett relativt modest Bondeförbund till ett
dominerande borgerligt parti gå om
intet. Att denna utveckling på intet sätt
gör oppositionens totala politiska inflytande starkare synes inte intressera herr
Hedlund. Man tycker annars att det
skulle varit rätt naturligt om han i sin
egenskap av ledare för det största oppositionspartiet skulle ha begagnat tillfället att söka samla oppositionens trupper bakom sig för att gå till storms mot
socialdemokraternas positioner vid 1970
års val. Utsikterna till framgång vore
otvivelaktigt betydande och för vilken
politisk ledare som helst skulle väl detta
förhållande ha utgjort en utslagsgivande
lockelse och ett tillfälle som ej finge försittas. Dock inte för herr Hedlund. Han
vägrar att identifiera sig med den samlade oppositionens målsättning. För honom existerar endast Centern.
Oppositionens dilemma
På grund av herr Hedlunds inställning
kan man tydligen lika litet nu som tidigare räkna med en kraftsamling på oppositionssidan inför 1970 års val. Herr
Hedlund vill inte och då blir det heller ingenting. Oppositionens svaghet,
splittringen, kommer att bestå och utgöra socialdemokraternas största tillgång i den kommande valkampanjen.
Precis som vid tidigare val.
Inom oppositionspartiernas väljarskaror finns otvivelaktigt en het önskan att
få till stånd ett sådant samarbete mellan
dessa partier att socialdemokraternas
maktmonopol äntligen kan brytas. De
uttryck denna målsättning avsatt i form
av olika samlingsrörelser är allom bekanta och skall därför inte ventileras
inom ramen för denna artikel. Här skall
endast understrykas det häpnadsväckande faktum att alla dessa ansträngningar, alla dessa åtgärder har strandat
på en enda mans motstånd. Samtidigt
kan situationen också beskrivas så, att
socialdemokraterna kunnat bevara regeringsmakten tack vare en enda mans
vägran att medverka till ett enat uppträdande från oppositionens sida vid de
politiska valen. Herr Hedlund har varit socialdemokraternas största tillgång
under många år. Tydligen kommer han
att förbli så även vid 1970 års val och
det är detta förhållande, som är oppositionens allt överskuggande problem.
Folkpartiets dilemma
Om den samlade oppositionens svårigheter är stora, så är Folkpartiets dilemma dock mycket värre. Vi har sett hur
partiet vid senaste valet fick vidkännas
·~···
l·:_~,
en ganska kraftig åderlåtning, främst
till förmån för centern. Hur blir det nu
vid valet 1970. Sannolikt kommer tendensen att förstärkas. Men denna gången
kan det mycket väl hända, att det inte
bara blir mittenbrodern, som drar till
sig röster från herr Wedens parti. Och
vi skall se varför.
När Bondeförbundet på sin tid bytte
namn och kallade sig Centerpartiet
skedde detta för att kunna vinna väljare i tätorterna i sådan utsträckning
att det ständigt minskade röstunderlaget på landsbygden kunde kompenseras.
Operationen lyckades som bekant utomordentligt bra. Det räckte med detta
namnbyte för att avsevärda inbrytningar skulle bli möjliga inom sådana kategorier väljare i tätorterna, som tidigare
alls inte kunnat tänka sig att ge sina
röster åt ett så typiskt landsbygdsparti
som Bondeförbundet utan som dittills
hade haft sitt naturliga hemvist i Folkpartiet.
Vad skall nu ske sedan Högern har
bytt namn och lagt sig till med beteckningen ”Moderata Samlingspartiet”. Det
är långt ifrån uteslutet att detta kommer att leda till ytterligare inbrytningar
i Folkpartiet. För vissa kategorier folkpartiväljare skulle det tidigare varit
otänkbart att rösta på Högern, men det
sannolika är att många marginalväljare
på Folkpartiets högerkant känner sig
lockade av ett ”samlingsparti”, som till
på köpet gör anspråk på att vara ”moderat”. Ett samlingsparti är ju just vad
oppositionsväljarna gått och längtat ef- 309
ter och även om moderata samlingspartiet inte kan uppfattas som en fålla
för hela oppositionen, så finns det gott
om väljare, som inte reflekterar över
detta utan låter partinamnet bli utslagsgivande för sitt politiska handlande. Ett
partinamn kan betyda mer än man tror.
Det har herr Hedlund bevisat. En viss
överströmning av folkpartiväljare till
moderata samlingspartiet förefaller alltså sannolik men hur stark denna tendens
kan komma att bli torde det vara få-
fängt att spå om. Å andra sidan torde
det vara verklighetsfrämmande att inte
förutse en sådan utveckling.
Folkpartiet har alltså hamnat i en
föga avundsvärd situation. Man kläms
mellan två politiska kolleger, som tagit
sig orådet före att börja jaga på marker,
där Folkpartiet hittills ansett sig ha
nära nog ensamrätt. Vad kan Folkpartiledningen göra åt detta? Under årtionden var partiet ensamt om att kunna erbjuda politiskt hemvist åt personer med
utpräglat liberala ideer. Detta synes inte
längre vara fallet. Någon politisk bostadsbrist för liberala väljare existerar
inte längre. Förr hade de bara Folkpartiet att vända sig till. N u finns det
två partier till, som ivrigt söker deras
gunst och som gör anspråk på att företräda deras intressen.
Sådan är Folkpartiets situation ett år
före valet 1970. Skall en konsolidering
av partiet genomföras och förlorad
mark återvinnas, så måste åtgärderna
komma snabbt, ty ett år är en knappt
tillmätt respittid i det politiska livet.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – —————
310
Kanske ligger emellertid lösningen av
Folkpartiets svårigheter på ett annat
plan. Om man granskar utvecklingen
inom alla de tre oppositionspartierna
finner man, att de tidigare vart och ett
i stort sett hade sitt typiska eller karakteristiska klientel. Med någon generalisering kan man säga, att de höll sig vart
och ett inom sitt ganska väl avgränsade
politiska område. Så är det inte längre.
Både Högern och Centern har under
senare år undan för undan flyttat fram
sina positioner på Folkpartiets mark
och gett sin politik en alltmer liberal
prägel. Man måste under sådana förhållanden fråga sig vad vi skall med
tre mer eller mindre liberala partier att
göra. Om alla tre gör anspråk på att
företräda liberala ideer, vilket existensberättigande har de i så fall som fristå-
ende partier? Varför inte slå ihop dem?
De skillnader, som nu existerar mellan
dem är inte större än som ofta förekommer inom vilket politiskt parti som
helst med en central kärna och flyglar
till höger och vänster. Den ovärderliga
vinsten av en sammanslagning skulle
vara, att det bleve slut på oppositionens
förlamande splittring och att det skapades en maktgruppering med stora utsikter att kunna förverkliga det maktskifte, som de tre partierna hittills har
gjort valhänta och fåfänga försök att
åvägabringa.
Tillkomsten av en sådan maktgruppering skulle automatiskt lösa inte bara
oppositionens utan samtidigt också
Folkpartiets problem.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner