Print Friendly

Hur gick det här till?

Av Örjan Hultåker | 11 november 2016

Överraskning – för att inte säga chock – fortsatte att prägla det amerikanska presidentvalet in i det sista. Men varför givk det som det gick, och varför klarade så få av att förutsäga det? Örjan Hultåker rapporterar från USA.

Veckan före USA:s presidentval skrev jag att valrörelsen från de första primärvalen och fram till upploppet bäst kunde beskrivas med ordet Överraskningar. Hur rätt var inte den beskrivningen.

Trots att de flesta opinionsmätare hade Hillary Clinton som klar ledare i väljarbarometrarna så fanns det många tendenser i mätningarna som indikerade att utgången var osäker. Därför var sammanfattningen av kampen mellan Hillary Clinton och Donald Trump To Close to Call fyra dagar före valdagen.

Eftervalsdebatten i USA präglas av baksmälla bland de media och opinionsmätare som före valdagen var säkra på att Hillary Clinton skulle vinna en majoritet bland elektorerna. Prognosmakarna förutsade att hon skulle vinna stort. Även om de inte trodde på någon jordskredsseger.

På en stor kontinent som Nordamerika finns det alltid många och delvis motstridiga verklighetsuppfattningar och stämningslägen. Många amerikaner delade dock en negativ syn på eliterna, etablissemanget, utvecklingen och framtiden.

Det har under flera år dokumenterats i talrika opinionsanalyser och syns också i den stora exit-undersökning som Edison research gjorde bland personer som röstat i presidentvalet. De intervjuade nästan tjugofem tusen väljare på uppdrag av flera ledande dagstidningar och tv-kanaler.

En stor majoritet av väljarna (62 procent) anser att landet är på väg i fel riktning. En minoritet av väljarna (36 procent) anser att nationens ekonomi är mycket bra eller bra; bara en av tre (31 procent) uppfattar att ekonomin har förbättrats sedan förra presidentvalet. Den bristande framtidstron visas av att bara en av tre (37 procent) tror att deras barn kommer att få det bättre än sina föräldrar.

Detta är inte en faktisk beskrivning av det ekonomiska läget i USA, men en beskrivning av det sentiment som präglat många väljare under den långa valkampanjen och när de avgav sina röster i valbåsen.

Många amerikanska medborgare har under lång tid misstrott de centrala institutionerna och de makthavare och eliter som befolkar till exempel kongressen och media. I Exit-undersökningen svarade två av tre (69 procent) att de var missnöjda eller arga på den federala regeringen i Washington.

Undersökningen dokumenterar också en utbredd misstro mot de politiska partierna. Ungefär hälften av väljarna hade en negativ attityd till Republikanerna (55 procent) och/eller Demokraterna (49 procent). Många röstade på partier som de var negativa till. Av dem som var negativa till Republikanerna var det t.ex. 20 procent som ändå röstade på Donald Trump.

Bara en liten minoritet av väljarna (28 procent) ansåg att nästa president skulle fortsätta Barack Obamas politik. Varannan (48 procent) efterfrågade en mer konservativ politik eller en mer radikal. Att i det läget representera kontinuitet och etablissemanget kunde knappast vara en framgångsrik positionering för Hillary Clinton även om hon uppfattades ha erfarenhet och kvalifikationer.

Ledordet för en majoritet av väljarna var önskan om förändring och det gällde inte bara republikaner. I början av året, före primärvalsstarten i Iowa och New Hampshire planerade det demokratiska partiet för att vägen fram till det demokratiska konventet skulle bli en enkel resa för Hillary Clinton. Som en drottning skulle hon turnera fram till kröningen på konventet.

Så blev det inte. I stället fick Hillary Clinton utkämpa en hård kamp mot Bernie Sanders som med ett delvis populistiskt budskap mot globalisering och de superrika på Wall Street krävde förändring. Det fanns stora likheter mellan Sanders och Trumps sätt att kräva förändring och utmana etablissemanget, även om Sanders förordade en ”socialistisk” vänstersväng.

I båda partierna fanns det stora grupper av röstande i primärvalen som främst ville ha förändring, men de demokrater som önskade detta blev hemlösa när Hillary Clinton ställdes mot Donald Trump.

I de republikanska primärvalen hade Donald till att börja med historiskt många medtävlare som i de flesta fall hade haft viktiga ledande poster i partiet. Av de 16 kandidaterna var 8 sittande eller före detta delstatsguvernörer och 4 var eller hade varit senatorer. De hade inte mycket gemensamt utom att vara emot Hillary Clinton som representant för det bestående.

Ingen av de republikanska medkandidaterna kunde dock tävla med Donald Trump när det gällde att kritisera ”Crooked Hillary” som representant för etablissemanget.

Donald Trump gick så långt i sin kritik av etablissemanget att han även angrep tidigare republikanska presidenter och presidentkandidater. Det fanns krafter inom Republikanerna som ville stoppa hans nominering med hjälp av organisatoriska knep som regelförändringar på konventet vilket troligen hade skapat revolution ett år som kännetecknades av gräsrotsprotester mot etablissemangen till både höger och vänster

Många har kritiserat 2016 års presidentvalkampanj för kandidaternas personangrepp mot varandra. Den har beskrivits som den smutsigaste i modern tid när sakfrågorna när ställdes åt sidan för angrepp på de båda kandidaternas låga moral.

Båda kandidaterna mötte en majoritet av väljare som var negativa till dem. Ännu värre var att de av många uppfattades som ohederliga. Av dem som röstade i presidentvalet var det bara 33 procent som anser att Donald Trump är hederlig och pålitlig. Det är nästan lika illa för Hillary Clinton eftersom det bara är 36 procent som anser att hon är hederlig och pålitlig.

Inte bara kandidaterna själva utan även media ägnade stor uppmärksamhet åt kandidaternas personlighet och moral inom politiken (Hillary Clinton) eller i affärssammanhang (Donald Trump). I synnerhet Trump kritiserades för att uttrycka sig plumpt och vulgärt, men även Clinton fick smaka på samma sorts kritik, exempelvis när hon beskyllde motståndarens supportrar för att vara ”deplorables” – det vill säga usla, sorgliga och eländiga.

Ändå, trots den stora uppmärksamhet som ägnades personligheterna, så var det inte personligheterna som avgjorde presidentvalet. Det var att väljarna uppfattade Donald Trump som kapabel att åstadkomma förändring. Hade valet gällt moral och personlighet hade Donald aldrig fått sina röster i primärvalen från gruppen av väckelsekristna. Men även dessa högerkristna ville främst ha förändring och röstade på Trump.

Donald Trump vann därför att även de som tyckte illa om honom uppfattade honom som mest förändringsbenägen och mest fientlig mot etablissemanget både i det politiska Washington och bland bankirerna på Wall Street. Det framgår tydligt av Exit-undersökningen.

Av dem som hade en negativ uppfattning om både Clinton och Trump var det 49 procent som röstade på Trump och 29 procent som röstade på Clinton.

Av dem som ansåg att både Clinton och Trump var ohederliga och opålitliga fick Trump (45 procent) fler röster än Clinton (40 procent).

Av dem som ansåg att varken Trump eller Clinton var kvalificerade att tjänstgöra som president fick Trump (69 procent) fler röster än Clinton (15 procent).

Av dem som ansåg att varken Trump eller Clinton hade det rätta temperamentet för att bli president fick Trump (71 procent) fler röster än Clinton (12 procent).

I valspurten stöddes Hillary Clinton av i stort sett alla företrädare för Demokraternas etablissemang. President Barack Obama turnerade och uppmanade väljarna att rösta på henne för att bevara kontinuiteten från hans presidenttid vilket inte gillades av väljarna, enligt exit-undersökningen ovan.

Även vicepresident Joe Biden och presidentfrun ”First lady” Michelle Obama turnerade för att stödja Hillary Clinton liksom hennes make förre presidenten Bill Clinton.

Frågan var om det kampanjupplägget i spurten blev självmål när väljarna ville ha förändring och ta avstånd från etablissemanget.

Bilden av Donald Trump som förändringsagent förstärktes i stället av att han fick kämpa ensam med stöd främst från sin familj och vicepresidentkandidaten Mike Pence. Många republikanska företrädare tog också avstånd från honom.

Till detta skall läggas att 57 av USA största dagstidningar uttalade sitt stöd för Hillary Clinton mot bara två för Donald Trump. Det var faktiskt fler (4 stycken) ledande tidningar som uttalade sitt stöd för den libertarianske kandidaten Gary Johnson som bara fick stöd av tre procent i presidentvalet. Tre ledande tidningar rekommenderade väljarna att inte rösta på Donald Trump utan att rekommendera någon annan.

Allt detta förstärkte (oavsiktligt) bilden av Donald Trump som den kandidat som kunde åstadkomma förändring. Det var inte Trump som skapade önskan om förändring. Men han blev den som ställde sig i spetsen för en massrörelse och blev utan konkurrens när Bernie Sanders gav upp kampen om Vita huset och i stället rättade in sig i ledet som kampanjade för Hillary Clinton.

Valresultatet blev en överraskning för dem som förlitade sig på opinionsmätningarna och valprognoserna som nästan alla förutsade att Hillary Clinton skulle vinna nationellt med i genomsnitt 3-4 procentenheter. De såg den nationella trenden till ett minskat försprång för henne under veckorna som ledde fram till valdagen men också ett något vidgat försprång under de sista dagarnas upplopp.

Hillary Clinton fick drygt 200 tusen fler röster än Donald Trump av totalt nästan 120 miljoner avgivna, men Donald Trump hade när detta skrivs vunnit en stor seger i elektorsvalet med 306 elektorer mot 232 för Hillary Clinton.

Det finns flera förklaringar till varför de amerikanska valprognoserna slog fel i sina förutsättningar om vem som skulle få flest elektorsröster. Opinionsmätningarna och valprognoserna var vid flera tidpunkter mycket spretiga vilket bland annat sammanhängde med olika datainsamlingsmetoder som i en del fall inte kan nå alla väljargrupper.

De flesta prognoser baseras på troliga valdeltagare och de amerikanska prognosmakarna har stora svårigheter att definiera den gruppen. De använder mycket olika metoder att uppskatta vilka som kommer att rösta. Eftersom sympatierna varierar starkt mellan stadskärnor, förortsområden och mindre städer/landsbygd samt mellan olika åldersgrupper och etniska grupper räcker det inte med att göra förutsägelser om det totala valdeltagandet utan även att göra prognoser för valdeltagandet i olika befolkningsgrupper.

I det avseendet misslyckades uppenbarligen prognosmakarna i årets val där valdeltagandet skilde sig från år 2012 års presidentval bland annat genom att en lägre andel av afroamerikanerna röstade i år. Man tycks också ha missbedömt effekterna av det stora engagemanget bland Donald Trumps kärntrupper, främst vita väljare, som ville ha förändring. I 2012 års presidentval röstad knappt 62 procent av de registrerade väljarna. Enligt preliminära siffror var valdeltagandet troligen en procentenhet högre i årets presidentval.

Hillary Clinton vann visserligen med 56 procent mot 40 procent för Donald Trump bland dem som aldrig tidigare röstat, men det hjälpte henne inte.

Bland dem som bestämde sig för hur de skulle rösta sista veckan före valdagen vann Donald Trump med 47 procent mot 42 för Hillary Clinton. Bland de åtta procent av väljarna som bestämde sig först de sista dagarna vann Trump med 46 procent mot 44 procent för Clinton.

Det fanns tecken på uppåtriktade trender för Donald Trump i flera nyckelstater men de användes inte i analysen. Huvudkällan till de missade prognoserna berodde dock på felaktiga antaganden om valdeltagande i olika väljargrupper.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner