Print Friendly

Hur farlig är den ukrainska nationalismen?

Av Hans Stigsson Michajlov | 4 april 2014

frivarld_banner_stor2

Den ukrainska nationalismen har hamnat i fokus. I någon mån kan de flesta ukrainare sägas vara nationalister eftersom de vill se ett självständigt Ukraina, fritt från Moskva. Problem finns med de radikala rörelserna, men de är inte representativa för det ukrainska folket. Hans Stigsson Michajlov skriver om de nationalistiska rörelserna och hur man ska se på deras inflytande i landet.

Att Ukraina står inför stora utmaningar är förstås dagens underdrift. Ryssland har ockuperat Krim och många fruktar ett anfall också mot det egentliga fastlandet. Trots hyggligt goda förhoppningar om bistånd från EU och Internationella valutafonden med flera, kommer ekonomin att förbli ansträngd under år och decennier.

Men Ukraina står också inför utmaningen att bygga upp en någorlunda fungerande demokrati. Och hantera förekomsten av radikal nationalism, eller ”högerextremism” som den ibland lite missvisande kallas i exempelvis svenska medier.

När Ukraina nyligen var på agendan i riksdagen blev situationen nästan lustig när Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna enades i sin kritik av nationalistpartiet Svobodas medverkan i den nya regeringen i Kiev. Vänsterkritiken är i och för sig ideologiskt begriplig, men blir ofta otrevlig som när Aftonbladet Kultur använder sig av ett språkbruk som osar Kreml-propaganda. Men vad har SD egentligen att invända?

Sverigedemokraterna uppstod ur den extremistiska invandrarkritik som bland annat bars upp av Bevara Sverige svenskt på 80-talet. De senaste åren har SD dock förändrats i riktning mot ett mer typiskt nationalpopulistiskt, eller som dess företrädare numera själva gärna säger ”socialkonservativt”, parti. Huruvida detta är en vederhäftig förändring eller inte råder det delade meningar om, men Sverigedemokraterna har åtminstone flerdubblat sitt väljarstöd.

Svoboda har sina grunder i Socialnationella partiet, vars insignier och andra företräden inte låg partinamnet efter i obehagliga 30-talsassociationer. 2004 antogs det nya partinamnet och Svoboda framställer sig numera som ett rumsrent nationalistiskt parti. Huruvida det är en vederhäftig förändring eller inte råder det delade meningar om, men Svoboda har på samma sätt som Sverigedemokraterna åtminstone flerdubblat sitt väljarstöd.

Och numera sitter man dessutom i regeringen – det är åtminstone en stor skillnad gentemot Sverigedemokraterna! Förklaringen är naturligtvis revolutionen, som till inte obetydlig del bars upp av just Svoboda. Personligen tror jag därför att det var klokt att ta med partiet i ministären Jatsenjuk. Det var nödvändigt att prova Svobodas demokratiska halt.
Naturligtvis var det en triumf för partiets företrädare, inte minst partiledaren Oleh Tianhybok, som kämpat hårt för att ge Svoboda en mer rumsren prägel – men som själv gjorde sig ökänd genom bland annat antisemitiska uttalanden för tiotalet år sedan (vilka han visserligen bett om ursäkt för). Uppenbarligen sitter åtminstone en del av de gamla takterna i, för partiet han redan drabbats av sin första ”järnrörsskandal” sedan ett par parlamentsledamöter överföll och försökte misshandla företrädaren för en Moskvavänlig tv-kanal.

I det senaste parlamentsvalet (delvis präglat av valfusk) fick Svoboda lite drygt tio procent av rösterna, men är betydligt starkare i vissa västliga delar av Ukraina. Frågan är dock om partiet inte passerat zenit redan, för i opinionsundersökningarna går det inte något vidare. Det kan Tianhybok i så fall till lika delar tacka den avsatte presidenten Viktor Janukovytj som framför allt Rysslands president Vladimir Putin för!

Oppositionen mot först regimen Janukovytj och därefter den ryska aggressionen har nämligen samlat nationen, ja man kan rentav hävda att politik som sådan har återuppstått i Ukraina. Under Janukovytj styre fanns det ingen politik, bara olika intressen och personliga kontakter.

Jag tror man ska se framgångarna för Svoboda i just detta ljus. En önskan om en inkluderande politik ”på riktigt”, en politik som byggs upp från gräsrötterna och marginaliserar oligarkernas överenskommelser i slutna rum. Därmed en missnöjesyttring som i viss mån fyllt sin funktion, men vars framtid nu är osäker eftersom Svobodas nationalism är för radikal för att tilltala bredare grupper. (I östra Ukraina uppfattar många partiet som mer eller mindre extremt, delvis dock en effekt av framgångsrik rysk statspropaganda.)

Samtidigt – revolutionen till trots är det svårt att bygga upp ett fungerande flerpartisystem från ingenting. Julia Tymosjenkos och premiärministern Arsenij Jatsenjuks parti Batkyvshchyna (”Fädernelandsförbundet”) är egentligen det enda ”normala” i gängse i europeisk mening! Ett typiskt liberalkonservativt parti, ungefär som svenska Moderaterna. Men vad ska man säga om den förra boxningsvärldsmäsatern Vitalij Klytjkos populistiska Udar, det oreformerade kommunistpartiet eller den störtade presidenten Viktor Janukovytjs korrupta rörelse Regionernas parti?

Inte för inte avslöjade tidningen Ukrainskaja Pravda häromdagen att ovan nämnde Klytjko inlett ett samarbete med oligarken Petro Porosjenko (gemenligen kallad chokladkungen, men relativt populär efter sitt stöd till Euromajdan), båda ska också umgås med potentater från Janukovytjs regim, som man också haft hemliga överläggningar med – i Wien…

I detta idologiska vakuum är det inte märkligt att Svoboda rönt framgångar . Många människor söker med ljus och lykta efter ett genuint alternativ till de ohederliga alliansernas politiska överenskommelser. Och om det inte står något bättre än Svoboda till buds?

Än radikalare är emellertid den rörelse som under revolutionen gick under namnet Pravy sektor (”Högra sektorn”). Denna uppstod till synes från ingenstans under revolutionen och spelade en delvis framträdande roll under gatustridernas mest våldsamma faser. Det har gett rörelsen en viss legitimitet, långt bortom dess obetydliga väljarstöd i opinionsundersökningarna.

Vissa har inte utan anledning varnat för att om anklagelserna om nyfascism i Svobodas fall är överdrivna, för att inte säga direkt felaktiga, äger de åtminstone någon riktighet i Pravy sektors fall. Rörelsen omfattar ett brett spektrum av nationalistiska åsikter, varav många hyllar den kontroversiella Ukrainska rebellarmén (UPA) liksom dess ledare Stepan Bandera under andra världskriget. UPA förtjänar ett kapitel för sig, eftersom armén stred mot såväl Nazityskland som Sovjetunionen – men också deltog i grova krigsförbrytelser mot framför allt polacker. Snarare än fascistisk bör dock rörelsen beskrivas som hårdfört nationalistisk.

Den som påpekar UPA:s övergrepp riskerar att avfärdas som ett offer för rysk propaganda eller dylikt i Ukraina. Sant är att all ukrainsk nationalism förtalades under sovjettiden och att någon rimlig historisk belysning av händelserna i fråga egentligen aldrig verkställts. Samtidigt faller okritiskt hyllande in i ett mönster av skygglappsnationalism det blott är allt för lätt att hitta exempel på i östra Europa.

Medlemmar ur Pravy sektor anklagas bland annat för att ha spridit nazistiska skrifter. Samtidigt har rörelsens officiella företrädare sökt kontakter med judiska organisationer. En mängd mer eller mindre motsägelsefulla uppfattningar om den ukrainska radikalnationalismen kan alltså vara riktiga samtidigt.

Går det att förstå hur människor som under andra omständigheter säger sig vara demokratiska till exempel kan hylla Bandera? För västeuropeiska ögon och öron är det nästan omöjligt, men ett sätt att översätta förhållandena i Ukraina till våra egna är att se på hur många här i väst uppfattar en annan tvivelaktig historisk ikon, nämligen Che Guevara. Det välkända fotot på honom där han bär basker återfinns numera i alla möjliga sammanhang, inte minst som tryck på t-shirts – vilka bärs av människor som sällan eller aldrig reflekterar över att de därmed gör reklam för en hård och hänsynslös kommunist. Väl att lägga märke till känner många i grova drag till hans politiska gärning, men i sammanhanget verkar det sakna betydelse. Che Guevara representerar inte längre sig själv, utan symboliserar snarare måttligt militanta vänsteranarkistiska ideal i allmänhet.

För den sakens skull bör man inte bagatellisera förekomsten av extrem nationalism. Problemet med rörelser som Pravy sektor behöver dock inte vara så mycket en ideologisk fråga som en fråga av mer praktisk natur. Vi har alltså ett antal mer eller mindre extrema och framför allt militanta personer, som vägrar inordna sig i en ny demokratisk samhällsordning. Det är inte förvånande att en av rörelsens mer framträdande personer – den ökände och erkänt militante Oleksandr Myzuchko – sköts till döds av polisen i staden Rivne nyligen. Inte heller är det förvånande att de ukrainska trupperna vid den nya gränsen mellan Krim och det egentliga fastlandet inte bara har till uppgift att förhindra ryska styrkor och prorysk milis att sig norrut, utan också att stoppa ukrainska bråkstakar att ta sig söderut. Risken för paramilitär destabilisering ska inte underskattas och regeringen har beordrat en avväpning av Pravy sektor och andra milisliknande organisationer.

Att av ovanstående skäl avfärda all ukrainsk nationalism som uttryck för extremism vore emellertid djupt orättfärdigt – och ett uttryck för den svartmålning av Ukraina som ingår i den ryske presidenten Vladimir Putins repertoar. I vid mening kan man säga att de flesta ukrainare är nationalister eftersom de vill se en i sann mening suverän ukrainsk nation – oberoende av påtryckningar från Moskva. Den radikala nationalismen däremot är en minoritetsuppfattning och den extrema en ytterlighetsåsikt.

Hans-Stigsson-MichajlovHans Stigsson Michajlov är politisk redaktör på Norrköpings Tidningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner