Print Friendly

Hur ensamheten skapar konst

Av Agnes Karnatz | 29 september 2017



”Hur blev staden ensam?” En annan tågpassagerare lade märke till titeln på Olivia Laings Den ensamma staden. Men nej, boken handlar inte om stadens ensamhet, utan om människornas. Mer specifikt författarens och vissa utvalda konstnärers avvikande tillvaro i New York, skriver Agnes Karnatz.

Den ensamma staden : om konst, ensamhet och överlevnad Olivia Laing Daidalos, 2017

Under sin egen ensamhet efter ett plötsligt avslutat förhållande berättar Laing hur hon utforskade konstnärers förmåga att leva med och göra konst av sin ensamhet. Den mest kända är Andy Warhol, som trots sin framgång och berömmelse aldrig riktigt slutade vara ensam. En del av ljuset riktas också mot kvinnan som försökte mörda honom 1968, Valerie Solanas, som upplevde en vad det verkar mer frustrerad form av ensamhet.

Andra konstnärer vars liv och karriärer undersöks av Laing är exempelvis Edward Hopper, Henry Darger och Josh Harris. Alla verkade på 1900-talet i New York och deras liv präglades i flera fall av en traumatisk uppväxt, avvikande sexualitet och diverse sjukdomar. Staden var deras hem och inspirationen för deras mer eller mindre kända konstverk. Från Hoppers målningar föreställande ensamhet till Josh Harris experimenterande med densamma i form av konstprojektet Quiet.

Kapitlen är genomgående biografiska, men Laing lägger också in avsnitt ur sitt eget liv med egna tankar om konstnärernas tillvaro och verk. Laings närvaro ger ett mervärde till de biografiska delarna och kan dra läsningen framåt då den aktuella konstnärens liv blir väl långdraget och enformigt. Biverkningen blir dock en viss förvirring, mycket för att kronologin ibland är otydlig och vissa konstnärer återkommer i andra kapitel än sina egna. Det är tydligt att Laing har prioriterat idéer och känsla framför exakthet.

En mer djuplodad bild av ensamhet är svår att undvika i Den ensamma staden. Och särskilt vissa föreställningar fastnar. Såsom den ensammes vilja att själv gömma sig bakom en mask, vilket i sin tur bidrar till ytterligare isolering. Den som är ofrivilligt ensam vill sällan synas i det tillståndet, samtidigt som viljan att betrakta andra människor finns kvar. När internet sedan kom förändrades ensamhetens spelplan, till viss förmån för konsten.

Tonen är genomgående melankolisk. Laing förmedlar intrycket att konsten är ett sätt att bearbeta ensamheten, samtidigt som den visas upp för människor som inte upplevt egen ensamhet. Men är ensamheten, helt eller delvis, självvald? Den frågan besvaras aldrig riktigt. Konstnärerna kanske inte hade varit ensamma om omständigheterna varit annorlunda, men Laings egen ensamhet förklaras aldrig närmare.

Desto tydligare är intrycket att ensamheten inte försvinner bara för att den delas med andra. Det handlar inte om att vara utan sällskap, utan snarare om en obotlig avvikelse. I staden kan de ensamma och avvikande tillhöra en samling, om än inte en gemenskap. Men Laing lär oss att detta åtminstone kan leda till intressant konst.

Agnes Karnatz går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner