Print Friendly

Hur blev Sverige rikt?

Av Pär Krause | 1 oktober 2010

Olof Sjöström
Karl XIV Johan – Det moderna Sveriges grundare
Beijbom Books 2010

Fattiga länder kan inte öka sin handel med utlandet utan att först vidta omfattande reformer på hemmaplan. Att det är omöjligt för länder att hoppa över de olika stegen i utvecklingen mot högre välstånd visar med önskvärd tydlighet Olof Sjöströms bok om Sveriges ekonomiska historia under Karl XIV Johan.

Hur blev vi själva rika? Den frågan brukar vi ofta ställa oss när det gäller fattiga länder och hur dessa ska kunna stärka sin utveckling. Svaret brukar vara – handel. Beskrivningen går ut på att det var genom handel med andra länder som Sverige utvecklades från ett fattigt och underutvecklat jordbruksland till en utvecklad industrination. Dagens utvecklingsländer bör alltså kunna gå samma väg, och åtgärder i syfte att öka handeln har under senare år ofta hamnat i fokus i samband med utformningen av utvecklingsstrategier för de fattiga länderna. Inte minst representanter för utvecklingsländerna själva brukar betona vikten av att de rika länderna i större utsträckning öppnar upp sina marknader för handel med fattiga länder.

Men var det verkligen handeln som gjorde Sverige rikt? Jo, förvisso, men utan inhemska reformer så skulle ökad handel ha varit en omöjlighet. Handel börjar så att säga på hemmaplan.

I boken Karl XIV Johan – Det moderna Sveriges grundare beskriver bank- och industrimannen Olof Sjöström utförligt denna utveckling. Det var nämligen under 1800-talets första hälft, det vill säga under Karl XIV Johans regenttid, som en mängd utvecklingsfrämjande reformer och åtgärder vidtogs som bidrog till att utveckla och modernisera Sveriges ekonomi och näringsliv. (Detta kan tyckas något paradoxalt då Karl XIV Johan i historien ofta beskrivs som uttalat konservativ.)

Det som kanske främst slår läsare av boken är hur likt Sveriges ekonomiska utgångsläge i början av 1800-talet var det som i dag gäller för många utvecklingsländer. Vid 1800-talets början var tillståndet i Sverige allt annat än gynnsamt. Efter år av krig var landet kraftigt skuldsatt. Infrastrukturen var undermålig, och jordbruket så ineffektivt att Sverige, trots att en majoritet av befolkningen var sysselsatta inom just jordbruket, var nettoimportör av jordbruksprodukter. Kreditmarknaden var i stort sett obefintlig, och näringslivet i övrigt underutvecklat.

Förutsättningarna för Sverige att i det läget snabbt få upp exporten fanns naturligtvis inte. En mer relevant fråga om vi vill använda Sverige som exempel när det handlar om utveckling är istället vad som just skapade dessa förutsättningar.

Det makroekonomiska läget i Sverige kännetecknades i början av det förrförra århundradet av instabilitet. Krigen hade till stor del finansierats via sedelpressarna, vilket lett till hög inhemsk inflation. Landet hade också en utlandsskuld, som med den tidens mått ansågs skyhög, omkring 20 procent av BNP. Den svenska valutan, riksdalern, föll kraftigt i värde, och 1809 flöt (föll) den fritt efter det att den kopplats loss från silverpriset. I syfte att stärka riksdalern och om möjligt återinföra silvermyntfoten började kung Karl XIV Johan på helt eget bevåg att stödköpa den svenska valutan på börsen i Hamburg, ibland till och med för egna pengar (Jean Baptiste Bernadotte var en förmögen man vid ankomsten till Sverige).

Då som nu var valutaaffärer riskfyllda, och periodvis var förlusterna stora. När riksdalern på nytt knöts till silvret 1834 så skedde det till en lägre kurs än när silvermyntfoten infördes år 1803, vilket kungen såg som ett misslyckande. Men det förde det goda med sig att det inverkade positivt på den svenska utrikeshandeln. Än viktigare var att valutakursen stabiliserats efter den tidigare successiva försvagningen. Inflationen kom ned på en lägre nivå.

Utlandsskulden betalades också tillbaka, och år 1816 var Sverige skuldfritt. Låt vara att det till stor del berodde på att kungen helt sonika vägrade att betala tillbaka alla lån som tagits hos bankirer och låneinstitut i Frankrike eller av Frankrike kontrollerade länder. Karl XIV Johan motiverade detta med att hans gamla hemland bar skulden till de förluster som svenska köpmän drabbats av till följd av krigen i Europa, som alltså fransmännen ansågs vara skyldiga till. Sammantaget ledde den stabilare valutakursen, skuldsaneringen och den lägre inflationen till ett mer affärsvänligt ekonomiskt klimat, och för utländska handelsmän blev Sverige ett land som det faktiskt gick att göra affärer med.

Men det kanske viktigaste som skedde under början av 1800-talet var att ett modernt svenskt banksystem började växa fram. Efter det att de första affärsbankerna, de så kallade diskonterna, gått omkull i samband med den ekonomiska krisen 1815-1817 så fanns Riksbanken, som på den tiden tog emot inlåning från allmänheten, som det i stort sett enda svenska kreditinstitutet. Problemet var att Riksbanken fanns i Stockholm, medan den mesta av dåtidens ekonomiska verksamhet fanns utanför städerna.

Med de brittiska sparbankerna som förebild slog den första svenska sparbanken upp porten i Göteborg år 1820. Den följdes av fler de följande åren. Tanken med sparbankerna var att de högre klasserna i samhället via utlåning skulle bidra till en starkare utveckling på landsbygden. Det blev alltså möjligt även för jordbrukare, hantverkare och mindre affärsidkare att låna pengar och därmed utveckla sina respektive rörelser. Strax senare, på 1830-talet, kom de första privata affärsbankerna i Sverige.

Förutom den makroekonomsak stabiliteten, som var nödvändig för att allmänheten skulle ha förtroende för bankerna, så var utan tvekan lagändringen som tillät privata banker att ge ut sedlar en viktig del i utvecklingen. Med sedelutgivningen blev det lönande att driva privat bankverksamhet, samtidigt som det säkrade tillgången på likvida medel, alltså reda pengar, även utanför storstäderna. Detta effektviserade handeln enormt då byteshandel tidigare varit det vanliga på landsbygden.

En annan viktig reform var den inom skatteväsendet. Med fler privatpersoner och företag som blev skatteskyldiga så blev det nödvändigt att effektivsera insamlandet av skatter. Högre skatteinkomster möjliggjorde i sin tur statliga satsningar inom infrastrukturen. Vägnätet rustades upp på 1820-talet, och år 1832 stod Göta Kanal klar, vilket effektiviserade och stimulerade handeln inom landet. Satsningar gjordes också inom jordbruket, och bland annat utökades jordbruksarealen genom utdikningar och sjösänkningar. Sammantaget bidrog reformerna till att jordbruksproduktionen ökade kraftigt, och trots en snabb befolkningsökning var Sverige i mitten av 1800-talet självförsörjande när det gäller jordbruksprodukter.

Kanske var det dessa inhemska effektiviseringar tillsammans med de ökade skatteinkomsterna som gjorde att frihandeln rönte vissa framgångar under 1820-talet (tullarna var en viktig inkomstkälla för staten, och diverse importrestriktioner ansågs utgöra ett nödvändigt skydd för inhemsk industri och jordbruk). Tullarna mot Norge togs bort, och flera importförbud hävdes.

Även om den ekonomiska liberalismens verkliga genombrott i Sverige dröjde till senare delen av 1800-talet tredubblades den svenska exporten under Karls XIV Johans regeringstid (1810-1844). BNP ökade med totalt 215 procent, vilket betyder en genomsnittlig årlig tillväxt kring 5-6 procent.

Vad den svenska utvecklingen, liksom utvecklingen i andra utvecklade länder, framförallt lär oss är att det är omöjligt för länder att hoppa över olika steg i utvecklingen. Fattiga länder kan inte öka sin handel med omvärlden utan föregående inhemska reformer. Det gäller inte minst uppbyggandet av institutioner samt reformer som stabiliserar den makroekonomiska miljön. Samtidigt måste lagar och regleringar reformeras i företagarvänlig riktning, och inte minst måste en kreditmarknad värd namnet byggas upp. Ländernas skattesystem måste reformeras. Dels för att göra dessa mer förutsägbara och mindre godtyckliga och dels för att minska beroendet av tullar som intäktskälla för staten.

Att detta är nödvändigt visas av det faktum att utvecklingsländernas export, exklusive olja, bara ökat marginellt trots att handelsavtal som EBA och Agoa under flera år gett de fattigaste länderna tullfritt tillträde till den europeiska respektive amerikanska marknaden. Att tro att slopade handelshinder per automatik ökar fattiga länders export är således att vara optimistisk i överkant. Så länge inhemsk kapacitet till en ökad och mer förädlad produktion saknas lär en rejäl exportuppgång dröja.

Om Sverige och andra industriländer kan fungera som förebild för utvecklingsländerna kan det trots allt leda till att de olika stegen i utvecklingen kan tas i snabbare takt. Dagens fattiga länder bör alltså kunna stärka utvecklingen fortare än vad som gällde för Sverige. I många länder har också ett första steg tagits. Men fler måste tas innan vi kan förvänta oss en reell uppgång i den välgörande handeln.

Eftersom lösningen på fattigdomsproblematiken heter inhemska reformer betyder det samtidigt att det är de fattiga länderna själva som ansvarar för att en varaktig positiv utveckling ska komma till stånd. Om detta ansvar inte tas kommer rivna handelshinder i rika länder inte att betyda någonting för att minska den globala fattigdomen.

Pär Krause är ekonom och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner