Print Friendly

Hugo Tamm; Paul VIs pontifikat

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HUGOTAMM:
Paul VIs pontifikat
När denna artikel skrevs, samlades
kardinalskollegiet i Romfor att välj·a inte
Paul VIs efterträdare, som redan avlidit,
utan ytterligare en ny påve. Ambassadör
Hugo Tammskriver att Paul VI övertog en
kyrka i kris, men under sin 15 år långa tid
som påve hann han sätta sin prägel på den
nya kyrka ochframför allt kyrkostyrelse, som
växerfram. Han var långt ifrån oomstridd,
menförfattaren menar att han iframtiden
kommer att betraktas som en betydande påve.
Personligen var han en utpräglad
intellektuell, och att han vågade bryta med
föråldrade traditioner visade han bland
annat genom sina resor och genom sina
försök att komma till tals med andra kristna
och även med okristna.
Paul VIs frånfälle i augusti 1978 avslutade
ett femtonårigt pontifikat, som i korthet karakteriserades av en period av osedvanlig
reformverksamhet under ett för kyrkan vitalt och tillika krisartat övergångsskede. Katolska kyrkan, som under århundraden burit en närmast hierarkisk och juridiskt betonad prägel, i stor utsträckning distanserad
från yttervärlden, omvandlades genom Johannes XXIIls personlighet och initiativ,
särskilt genom det av denne inkallade Vatikankonciliet Il (1962 – ett år före hans död)
i mera pastoral och evangelisk riktning. Paul
VI betecknade vid flera tillfällen som sin
huvuduppgift att fullfölja och på alla områ-
den konsekvent genomföra det 1965 avslutade konciliets beslut, i vilkas utarbetande han
aktivt deltagit.
Giovanni Battista Montini kom från en
mycket from norditaliensk borgerlig familj.
Tidigt inställd på den prästerliga banan studerade han vid det gregorianska universitetet i Rom och inträdde efter att ha genomgått den påvliga diplomatakademin i den
påvliga kurian, där han ~änstgjorde under
Pius XI och Pius XII i nära 30 år, under de
senaste åren som en av Pius Xlls två närmaste medarbetare. Kallad till ärkebiskopsstolen i Milano 1954, utnämndes Mgr Montini 1958 till kardinal av Johannes XXIII och
valdes praktiskt taget utan konkurrens till
påve efter dennes död 1963. Han antog i
samband härmed namnet Paulus, vilket alltså endast burits av fem påvar före honom.
Paul VIs reformverksamhet inom kyrkan
betecknas av sakkunniga bedömare som en
av ~e mest genomgripande i katolicismens
historia. Trots energiskt motstånd inom kon- 386
servariva kretsar u·ansformerades kurian –
den påvliga förvaltningsapparaten – grundligt, moderniserades, rationaliserades och
centraliserades. Majoriteten kardinaler
inom förvaltningen, tidigare italienare, internationaliserades efter hand; biskopar
pensionerades efter fyllda 75 år och kardinaler över 80 år fick ej längre rösta vid påveval. Det f d Heliga Officiet (inkvisitionskongregationen) reformerades i grund. Det påvliga hovet demokratiserades, nobil- och palatingardena jämte ett antal ärvda ämbeten
inom vissa familjer försvann. Den tidigare
historiska biskops ynoden återupplivades
som ett permanent organ för världsepiskopatet med reguljära sessioner och uppgift att
tjänstgöra som konsultativt och förbindelseorgan i förhållande till påven. Många observatörer ser häruti en begynnande kollektivisering av kyrkans högsta styrelse, en slags
makt fördelning mellan den hittills allenarå-
dande påven och biskoparna.
Påvens resor
Efter Pius lXs självvalda isolering efter
Roms ockupation av italienska trupper
1870, har ingen påve lämnat Vatikanens område, bortsett från Johannes XXIII som besökte några heliga orter i Italien. Först Paul
VI bröt radikalt med denna praxis. Hans
vidsträckta flygresor – inalles 9 under åren
1964 till 1970 – hade till huvudsyfte att ge
uttryck för påvens önskan att bringa evangeliets budskap och även det förut ”sakrosanta” påvedömet närmare världen och
framförallt de breda folkmassorna.
Flera av resorna hade dessutom speciella
syften. Det ekumeniska motivet framträdde
särskilt i den första resan till Jerusalem, där
det historiska sammanträffandet med den
ortodoxe patriarken Athenagoras ägde rum
samt i anslutning härtill besöket hos Athenagoras i Turkiet och dennes återbesök i Rom.
Påvens anförande inför Förenta Nationernas generalförsamling i New York 1966 innehöll en vädjan till världsorganisationen att
aldrig mer tillåta krig. Hans farhågor inför
perspektivet av ett tredje världskrig med
dess eventuella konsekvenser föranledde ytterligare påvliga initiativ, bl a proklamerandet av l januari som fredens dag och överlämnande av en rad fredsbudskap till samtliga statschefer och kyrkosamfund.
Två besök i resp Bombay och Columbia
vid eukaristiska kongresser begagnade på-
ven till att manifestera sin samhörighet med
de fattiga och undertryckta människoskarorna i Asien och Latinamerika. En Afrikaresa till Uganda åsyftade närmast att ge uttryck åt påvens omsorg om och uppskattning av de nya afrikanska kyrkornajämte de
äkta afrikanska kulturvärdena. Ett besök i
Geneve 1969 stimulerade ytterligare de redan tidigare goda förbindelserna med Kyrkornas världsråd. Den sista och längsta och
mest ansträngande resan omfattade 6 länder
(Ostpakistan, Manila, Samoa, Sydney, Jakarta, Ceylon).
Vissa andra reseprojekt som ej kunde
verkställas av olika skäl stod på dagordningen. Dessutom medgav ej påvens hälsa – han
led av tilltagande artritis – några längre förflyttningar. Med den okuvliga viUekraft som
utmärkte honom bar han dock ännu för några år sedan det tunga korset under långfredagsprocessionen från Kolosseum till Palatinen.
Ekumeniska strävanden
En av huvudpelarna i Paul VIs påvegärning
var fullföljandet och utvidgandet av de ekumeniska strävanden för främjandet av kristenhetens enhet, som inletts av Johannes
XXIII och Vatikankonciliet. Omedelbart i
anslutning till konciliets avslutning 1965 och
på basis av dess ekumeniska dekret föranstaltade påven upptagandet av ett flertal teologiska dialoger med olika kyrkor och organisationer, Lutherska världsförbundet, Kyrkornas världsråd, anglikaner, metodister, reformerta och även senare pingströrelserna i
en anda av ömsesidig respekt, uppskattning
och utan tidigare fördömanden och polemik.
De första årens samtal ledde till en rad
närmanden och övervinnande av historiska
divergenser. Sedermera synes en viss stagnation i dialogerna kunnat skönjas, ett fenomen som på experthåll förklaras såsom en
fas av reflexion och fördjupning av kontakterna och omprövning av provisoriska resultat och återstående motsättningar. Från katolsk sida lades den största vikt vid återställande av den för l 000 år sedan förlorade
gemenskapen med de ortodoxa systerkyrkorna. De egentliga teologiska samtalen har
ännu ej påbörjats, men terrängen har förberetts genom en rad ömsesidiga initiativ särskilt från Paul VIs sida: högtidligt upphä-
vande av bannlysningarna 1054, utväxlande
av regelbundna besöksdelegationer, återlämnande av reliker etc. Samtidigt med dia- 387
logerna har ekumenik i andra former i stigande utsträckning praktiserats, såsom gemensamma bibelöversättningar och guds- ~änster dock utan interkommunion, samt
solidaritetsaktioner i sociala, ekonomiska,
humanitära och ulandsspörsmål. Det är ej
möjligt att i dag förutse den ekumeniska rö-
relsens vidare utvecklingsfaser. Enheten eller gemenskapen kommer säkerligen ej att
förverkligas så snart, men maskineriet har
igångsatts och torde knappast stå att hejda.
Av intresse är att Paul VI vid upprepade
tillfållen medgivit att påvedömet vore ett av
de största hindren för den kristna enhetens
genomförande, speciellt i fråga om punkterna rörande påvens universella jurisdiktion och i vissa avseenden ofelbarhet. Men
han har samtidigt försvagat argumenteringen genom att betona att ämbetets huvuduppgift vore att ~äna kristenheten och utgöra en
högsta symbol och garanti för trosgemenskapen, synpunkter som både anglikaner och
lutheraner synas kunna acceptera på lång
sikt.
Paul VIs dialoger utvidgades till att omfatta även utomkristna samfund, judaismen, islam, de österländska religionerna, ja t o m
ateister. Särskilda sekretariat härför upprättades i Vatikanen. Det rörde sig ej så mycket
om teologiska diskussioner som fastmer närmanden för ömsesidig förståelse och övervinnande av gamla fördomar och antipatier.
Praktiskt samarbete förbereddes också på
olika områden.
Diplomatisk verksamhet
Ehuru Vatikanen regelbundet erinrat om
sin principiellt religiösa och andliga mission
388
har påvedömet på sistone, särskilt under
Paul VIs pontifikat, i allt större utsträckning
aktivt engagerat sig i de stora kontroversiella
problemen angående fred, utveckling och
mänskliga rättigheter. Paul VI har här utan
tvivel gjort betydande insatser, ehuru hans
interventioner ingalunda alltid haft önskad
framgång. Den vatikanska diplomatien (ett
70-tal ”nuntiaturer”) har betydligt utvidgats
och den Heliga Stolen förstärkt samarbetet
med internationella organ särskilt under
FNs egid, såsom Unesco och nedrustningsorganen, och även direkt deltagit i säkerhetskonferenserna i Helsingfors och Belgrad.
Påven har i en rad budskap och vädjanden
ingripit mot krigiska konflikter särskilt i
Vietnam och Libanon och aldrig försummat
att varna och förmana mot kapprustning,
vapenexport, tortyr och de ständiga, ökade
kränkningarna av elementära mänskliga rättigheter. En om ej uttömmande förklaring
till dessa, enligt mångas åsikt onödigt ofta
förekommande appeller och protester synes
vara, att påven velat gardera sig mot eventuella förebråelser att katolska kyrkan ej tillräckligt påtalat och fördömt företeelsen .
Med sin diplomatiska läggning och koncilianta natur undvek Paul VI i regel – dock ej
alltid – att direkt utpeka särskilda regeringar och personer, ansvariga för diverse grymheter och ogärningar, i stället för att så att
säga slå näven i bordet. Större effekt åstadkom enligt somliga Pius XII, som
exkommunicerade president Peron i Argentina för mindre tungt vägande förbrytelser
än vad åtskilliga latinamerikanska regimer,
som gärna proklamerar sig själva som kristendomens och kyrkans beskyddare, gjort
sig skyldiga till.
En viktig aspekt av Vatikanens utrikespolitik under Paul VI var förhållandet till kommuniststaterna i Östeuropa, som efter andra
världskrigets slut praktiskt stod på nollpunkten. Sedan Johannes XXIII öppnat porten
på glänt och tillvunnit sig Kremls uttryckliga
erkännande för sin fredspolitik, inledde
Paul VI under ledning av sin dynamiske ”utrikesminister” Casaroli en omfattande diplomatisk offensiv i syfte att via direkta kontakter med statsledningarna i öststaterna
söka tillförsäkra katolikerna och kyrkorna
där drägliga existensvillkor.
Resultaten har varit växlande. Albanien
och Kina har intagit en rent negativ attityd.
Med Jugoslavien upptogs så småningom formella diplomatiska förbindelser med åtföljande besök av Tito i Vatikanen. Besök av
Gromyko och presidenten Podgorny i Rom
synes ha medfört en obetydlig förbättring i
baltkatolikernas ställning. Sedan kardinal
Mindzenty försvunnit från arenan, avslutades överenskommelser mellan Rom och Budapest vari praktiskt samtliga vakanta biskopsstolar kunde återbesättas. Med Polen,
där befolkningsmajoriteten är prononcerat
katolsk och kyrkan trots omvälvningar alltjämt är en maktfaktor, kunde efter årslånga
förhandlingar och Vatikanens indirekta erkännande av Odergränsen ett visst modusvivendi avtal uppnås. I Tjeckoslovakien har,
efter en kortare avspänningsperiod 1968,
trycket mot katoliker och kyrkan ånyo hårdnat. I Östtyskland råder någorlunda drägliga villkor sedan Vatikanen tillsatt särskilda
biskopar i stift, som tidigare varit införlivade
med västtyska biskopsdistrikt.
Några krisfrågor
Paul VIs pontifikat inträffade under en för
kyrkan djupgående brytningsperiod, som i
sin tur avspeglade omfattande krisartade
förändringar i världen i övrigt. En utbredd
uppfattning att konciliet skulle utgjort huvudkällan till kyrkokrisen, som under Paul
VI varit både strukturell, auktoritetsfientlig
och även berört väsentliga trosfrågor, är
knappast riktig. Men konciliet har otvivelaktigt genom sitt plötsliga öppnande gentemot
yttervärlden och omfattande inre reformprogram utlöst en rad delvis motsägande
krafter, tendenser och ideer, som tidigare ej
kunnat göra sig gällande.
Påvens encyklika ”Humanae vita”, där
han i enlighet med kyrkans tradition fördömde abort och varje form av födelsekontroll, framkallade en storm av protester och
kritik inom kyrkan såsom varande otidsenlig
och orealistisk. Påven lär ha tvekat länge
före publikationen och tycks ha varit förberedd på kritiken, men kanske ej på dess omfattning.
Andra krissymptom utgjorde den tilltagande prästbristen. Grova avvikelser från liturgiska föreskrifter, bildande av smärre
basgrupper som ofta tog avstånd från institutionella former och regler samt framfö-
rande av schismatiska åsikter av alltför progressiva teologer var några av de krisfenomen som vållade påven djupa bekymmer.
Den mest uppseendeväckande kritiska fö-
reteelsen, som även riktade sig mot påven
själv, var otvivelaktigt den av ärkebiskopen
Lefebvre ledda integriströrelsen, finansiellt
understödd av politiskt-religiöst reaktionära
katolska kretsar huvudsakligen i Frankrike.
389
Lefebvres aktivitet gick i första hand ut på
att offentligen celebrera den av Vatikankonciliet avskaffade mässan från 1500-talet, viga
diakoner och präster och underkänna praktiskt samtliga Vatikankonciliets beslut. Påven
reagerade sin vana trogen försiktigt och tålmodigt, varnade Lefebvre flera gånger och
såg sig till sist föranledd att kanoniskt förbjuda honom celebrera mässor och utföra sakramentala handlingar. Lefebvre i sin tur
kritiserade påven som otillbörligt påverkad
av frimurare, kommunister och protestanter
och ockuperade en församlingskyrka i Paris,
som efter ett år alltjämt befinner sig i integristemas händer. Det är svårt att yttra sig
om Lefebvre-rörelsens vidare utveckling.
Själv är han betydligt över 70 år och har
synbarligen ej vågat ta steget att ordinera en
efterträdare, då ingen biskop hittills anslutit
sig till honom. Påven har från olika håll kritiserats både för att ej på ett tidigt stadium
”stoppat” Lefebvre och för att ej låtit rörelsen självdö genom att ignorera den.
Till sist några ord om den bortgångne på-
vens personlighet, som ofta missförståtts,
kanske delvis på grund av vissa skenbart
motsägelsefulla drag i hans mentalitet. Han
var en intellektuellt högtstående, ytterligt
kultiverad och beläst person och utrustad
med ett fenomenalt minne. Hans livsföring
var spartansk och hans arbetskapacitet
enorm. Hans 8 encyklikor var delvis religiösa, delvis berörde de allmänmänskliga
spörsmål. De utmärktes av stor klarhet och
realism. Försiktig och ytterligt omständlig i
sina förberedelser och respektfullt lyssnande till sina rådgivare, avvek påven aldrig
från ett en gång fattat beslut.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism