Print Friendly

Hugo Tamm; Den gordiska knuten

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

rer
rett
n
:s
it
I
n
liga på det sätt han föreställer sig att de skall
bli i hans system. Kanske ingår det numera i
den enskilda människans livsvärderingar ett
bav på stabilitet och trygghet som sträcker
ig långt utöver kravet på tryggat arbete –
bnske omfattar det ett krav på mera stabil
livsmiljö över huvud taget. Mycket i vår tids
allmänna kulturdebatt tyder på att det är så,
och då hjälper varken käpp eller morot särskilt långt.
Anders Leions bok bör läsas av alla politiskt
intresserade – för alla inom oppositionen bör
HUGO TAMM:
Den gordiska knuten
Bland mera uppmärksammade nyheter på
den franska bokmarknaden märkes ett posthumt verk av den i april i år avlidne presidenten Georges Pompidou med titeln ”Le
na:ud gordien” (Plon). Boken, som är att betrakta som ett slags politiskt testamente, redigerades i manuskriptform 1968-69, under tiden mellan Pompidous entledigande från
konseljpresidentposten av de Gaulle intill
hans val till Frankrikes president efter den
senares avgång. Manuskriptet, som tryckts i
ursprungligt skick utan korrigeringar, fann
man efter hans död i Elyseepalatset.
Boken innehåller inga egentliga sensationer men är rik på synpunkter och ideer. Den
behandlar aktuella politiska, ekonomiska, sociala och kulturella problem och framtidsperspektiv i en kritisk anda, men den är tilllika genomsyrad av en relativt optimistisk
383
den i varje fall vara en uppfriskande läsning.
Den bör läsas inte bara på grund av hans
oförfärade kritik av den egna sidans missförhållanden. Det kan visserligen vara nyttigt att
stärkas i tron, men dessa förhållanden känner
man inom oppositionen tämligen väl till ändå.
Det mest intresseväckande och tankestimulerande hos honom är hans analyser av orsakerna till att det blivit som det blivit i det
svenska samhället och inom den svenska socialdemokratin. Här har hans bok ett värde
långt utöver det dagsaktuella debattinlägget.
grundåskådning. Den ganska korta volymen
(cirka 200 sidor) är dessutom av stort värde
därför att den belyser dualistiska drag i Pornpiclous komplicerade personlighet. Hans
sunda folkliga förnuft som avkomling av bönder från Auvergne blandas på ett säreget sätt
med intellektualismen hos en ur Frankrikes
högsta elitskolor utgången lärd mandarin.
Pompidous generösa och vidsynta reformideer kontrasterar med, eller kanske snarare
kompletterar hans solida förankring i konservativ fransk borgerlig mentalitet. Som bekant
var Pompidou, innan han 1962 utnämndes till
de Gaulles premiärminister, först professor i
humaniora och beklädde därefter under ett
antal år en toppost inom den Rotschildska
bankkoncernen.
För en svensk läsare bör boken erbjuda särskilt intresse redan av den anledningen att
384
Sverige icke mindre än 4 gånger omnämnes i
positiva ordalag.
Den mycket allvarliga ungdomsrevolten
1968 med åtföljande generalstrejk, som Pompidou med fasthet och skicklighet avvecklade, ironiseras såsom absurd, barnslig och ytlig, i den mån en stor del av de agerande utgjordes av söner och döttrar till rika borgare.
Samtidigt bedömes den som uttryck för en
genuin ”malaise” över rådande orättvisor,
som manade till samvetsrannsakan och eftertanke hos den äldre generationen. Pompidou
pläderar för genomgripande reformer ifråga
om högskoleväsendets demokratisering, universitetens decentralisering och upprättande
av ett mindre antal rena forskningsuniversitet. Sådana reformer har dryftats i åratal
utan att någon tillfredsställande definitiv lösning ännu träffats.
Författaren har ej mycken sympati till
övers för marxismen och bemödar sig om att
påvisa de marxistiska ländernas ekonomiska
underlägsenhet jämfört med kapitalistiska
(liberala) stater. Bland politiska initiativ, som
Pompidou förordar och som han också genomfört under sin presidenttid, må nämnas
premiärministerns underordnade ställning i
förhållande till statschefen och en regelbunden ”äkta” dialog mellan presidenten och folket, särskilt via massmedia.
Den ekonomiska politiken ägnas stor uppmärksamhet. Pompidou konstaterar, att det
franska ekonomiska systemet på grund av omfattande nationaliseringar intar en mellanställning mellan en liberal och en socialistisk
regim (30 % av verksamheten under statskontroll). Han påpekar i detta sammanhang,
med stöd av statistik, att Sverige som ofta betecknas som socialistiskt realiter är ett kapitalistiskt land, där fördelningen av resurserna är
organiserad i en anda av likställdhet (esprit
egalitaire). Sverige säges vidare efter USA
åtnjuta den högsta per capita inkomsten i
världen. Samtidigt uppges de svenska företagen avkasta högre vinster än på andra håll i
väst, en uppgift som förefaller något arbiträr.
Pompidou är rätt oklar på tal om Frankri·
kes ekonomiska utveckling men menar troli·
gen, att landet trots väsentliga skiljaktigheter
i struktur, befolkning etc i förhållande till
Sverige bör kunna överbrygga klyftorna meJ.
lan rika och fattiga (betydligt större än hos
oss) och genomföra ett antal genomgripande
sociala reformer som skett i Sverige. Han sy·
nes dock förbise, att detta kunnat åstadkom·
mas i vårt land icke minst tack vare en myc·
ket hård direkt skattebörda, medan fransmän·
nen, enligt författaren själv, hyser en stark
aversion mot direkta skatter och i stället för·
ordar de socialt orättvisare indirekta skat·
terna. Härtill kommer, som Pompidou i förbigående även nämner, den notoriska, av en för·
åldrad och elastisk skattelagstiftning gynnade
skattefusktendensen (fraude fiscale), särskilt
inom de fria yrkena.
Pompidou är en ivrig anhängare av planhushållning på lång sikt men motsätter sig
”överdrivet” statligt ingripande i det ekonomiska livet. Han gisslar en viss traditionell
och excessiv statlig byråkratism, som ofta tra·
kasserat företag och enskilda. Han kritiserar
näringslivets representanter för brist på initiativ och misstro mot staten, som man samtidigt vill utnyttja som mjölkko. Även fackför·
eningarna får sin beskärda del och tadlas för
avsaknad av realism och samhällssolidaritet
På tal om sociala reformer konstateras att
Frankrike ligger väl till i fråga om bl a fa.
milje- och fattigunderstöd och sjukförsäJa-q
men släpar efter beträffande ålderdomsförsäk·
ring och bostadspolitik. Som praktiska prioriteter betecknas sociala bostadsbyggen oå
bättre transportförhållanden för anställda. I
frågan om arbetares och anställdas medve~
kan, ”participation”, i företag och organisationer, som låg de Gaulle varmt om hjärtat, är
Pompidou snarare restriktiv ehuru ingalunda
negativ.
I de två slutkapitlen ”De la societe JDf)o
derne” och ”Le nceud gordien” reflekterar
författaren över det nuvarande samhället och
dess framtida perspektiv. Han avböjer klart
för Frankrikes och Europas vidkommande så-
väl det totalitära sovjetsystemet som det materialistiskt inriktade överflödssamhället, ”soåete d’abondance”, av amerikansk typ, som
beklagligtvis redan i alltför hög grad säges ha
infiltrerat västerlandet.
Pompidou är för realistisk för att spekulera
i något idealsamhälle men pläderar för en
demokratisk social ordning ”avec le maximum de souplesse et liberte”. Den gordiska
knuten, som symboliserar den sociala ordningen, som på sin tid löstes av Alexander
den store genom ett svärdhugg, hoppas Pompidou skall kunna lösas via en frihetsgaranterad demokratisk disciplin.
I motsats till Adenauer som vid ett tillfälle
sade Pompidou, att man måste vara pessimis- 385
tisk ifråga om människor, bekänner sig den
franske statsmannen till en låt vara starkt
nyanserad optimistisk livssyn. Denna inställning hindrar ej Pompidou från att i prononcerat dramatiska, ibland nästan apokalyptiska
ordalag, sammanfatta den aktuella, praktiskt
taget alla områden berörande kris, som den
västerländska civilisationen genomgår och
som lett till utplåning av traditionella värden
och uppfattningar. Denna kris presumeras
kunna lösas (botas) enbart genom en djupgående andlig revolution, där kyrkan, i första
hand den katolska, och religionen förutsättes
spela en dominerade roll i samarbete med
andra kollektivt organiserade, av förnyelsesträvan besjälade grupper. Så måste ske i syfte
att förebygga en moralisk anarki och en långt
ifrån osannolik era av ()begränsat statligt
maktförtryck i stil med Kafkas universum.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner