Print Friendly

Hugo Hegeland; Social historia

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

U l lERATUR
HUGO HEGELAND:
Social historia
T
iteln på denna bok är träffande
även om den av Victor Hugo redan
utnyttjade titeln ”Samhällets
olycksbarn” från vissa synpunkter legat
närmare till hands. Ty hos några medarbetare – de är inte mindre än 21 stycken –
förekommer liknande sentimentala överdrifter som Hugo gärna hängav sig åt. Boken är dock främst en dokumentär studie
och som sådan mycket värdefull,fylld med
socialhistoriska fakta och enskilda människoöden.Förmodligen för att getyngd åt
de mindre kända medarbetarna har man
fått f d statsrådet Gunnar Sträng att skriva
en inledning och f d rektorn för socialhögskolan i Lund, Åke Elmer, att skriva slutord. Även utan denna inramning är denna
bok om vårdomsorgernas historia i Stockholm med omnejd och med tyngdpunkten
förlagd till utvecklingen under de senaste
hundra åren mycket läsvärd.
Isamhällets utkant. Ur Stockholrns sociala historia. Redaktör Olle Thim. Tidens
Förlag 1989
Min positiva inställning till detta arbete
hindrar inte kritiska synpunkter. Redan
förordet ger anledning till frågetecknen i
marginalen. Obestridligt fastslås först att
synen på fattigdom, sjukdom och nöd har
förändrats genom tiderna, att man i dag
inteärlikaberedd att läggaskuldbördanav
eländet på den enskilda människan. Men
såföljer:- Manäridagbereddattacceptera sambandet mellan samhällsstrukturen
och enskilda människors livsvillkor.
Denna beredskap gäller emellertid inte
den uppfattning som läsaren möter i Gunnar Strängs inledning. Han skriver:
Den principiellaskillnadeniuppfattningom
samhällets skyldigheter gentemot medborgarna vid ålderdom och sjukdom kan
sammanfattas iatt den gamla uppfattningen
präglades av liknöjdhet och bristande solidaritet mot av prövningar drabbade. Samhällets skyldighet borde enligt den uppfattningen inskränka sig till att endast de mest
upprörande fallen skulle efter noggrann
prövning föranleda att en allmosa utbetalades. Denna människofientliga inställning
bröts så småningom. Det blev en medborgerlig rättighet att leva anständigt på ålderdomen och vid sjukdom.(s 11).
Vad socialisterna i sina historiebeskrivningar alltid glömmer är att den konservativa uppfattningen främst grundades på
vilka resurser som fanns tillgängliga. Häri
låg den avgörande begränsningen i de åtgärder som vidtogs, inte i någon garnmal
uppfattning, präglad av liknöjdhet och
bristandesolidaritet. Detär befängtatt tala
om en människofientlig inställning som
bröts först så småningom och att det blev
en medborgerlig rättighet att leva anständigt på ålderdomen och vid sjukdom. Det
blev självklart ingen sådan rättighet förrän
det fanns resurser som kunde förverkliga
denna rättighet.
Betecknande är Gunnar Strängs förklaring till att han i unga år bestämde sig
för att ägna sina krafter åt arbetarrörelsen
-att det var en logisk(min kursiv) följd av
förhållandena under uppväxttiden. Som
denna bok med utdrag ur Stockholrns sociala historia visar, är flertalet av de individuella insatser som gjordes för människor i samhällets utkanter ett resultat av
en idealistisk inställning hos människor
som vuxit upp under goda förhållanden!
Låt mig här blott nämna ett – Anita Ryman, nyutbildad gymnastiklärare och
sjukgymnast som 1939 kom till Tomteboda och starkt reagerade på den under- 476
vtsnmg som där förekom. Hon for till
USA för att lära sig hur man kunde införa
den s k orienteringskäppen, kom hem
men mötte ett kompakt motstånd när hon
sökte träna blinda, vuxna såväl som barn.
Även på andra sätt, som framhålles, öppnade hon vägen ur isolering för många
barn vid Tomteboda.
Inte minst när det gäller omhändertagandet av barn som saknade föräldrar
som kunde ansvara för deras uppfostran
möter man osjälviska och engagerade insatser från ideellt lagda personer ur
borgerskapet. Härom skriver intendenten
vid Nordiska museet, Ulla Lindström,
och med dr Johan Takman samt Anita
Palm, psykolog och jur kand, som också
skriver innehållsrikt om mentalvårdens
utveckling i Stockhlm under rubriken
”Dårkistor, sur ligghalm och öm vård”.
Även fångvårdens utveckling behandlasav socionom Staffan Rudstedt, som framhåller att fångvård-kriminalvård är ofö-
renliga, ity att all vård och all behandling
bygger på frivillighet. Och bokens redaktör, Olle Thim, som är värd en honnör för
sitt arbete, svarar för det inledande kapitlet om Stockholms sociala historia under
fyra sekler, för ett s k kvinnahistoriskt kapitel och ett avslutande kapitel, där några
välfärdsbyggare får komma till tals.
En av dem som vi möter i sistnämnda
avsnitt är Göta Rosen, socialstyrelsens
första barnavårdsinspektör; senare byrå-
chef och ställföreträdande generaldirektör. Hon sägs vara mest känd för sin
omutliga kamp för att rensa upp i träsket
av profitdrivna barnhem och institutioner
– ett ordval som jag starkt reagerar emot,
liksom emot hennes eget tal om ”godtycket på de barnavårdande institutionerna som till stor del drevs i privat regi med
största möjliga vinst för ögonen… Efter
allt jag sett av privata barnhem och kolonier är jag skrämd av dagens diskussion
om privatisering av vård av människor”(s
275).
Själv drar jag den motsatta slutsatsen
av vad jag erfarit och av vad jag vet om
privata och offentliga barnhem. I Göteborg, t ex, präglades de många privata institutionerna av styrelseledamöternas
strävan – än mer av föreståndarnas och
personalens uppoffrande insats – att
skaffa medel till verksamheten, som annars inte hade kunnat fortgå. Just därför
att det offentliga försummade sin skyldighet, gick enskilda in och mildrade mycken
nöd. Det kan vara värt att påminna om,
som Åke Elmer gör i sina avslutande ord,
att den svenska välfärdsstaten föddes den
21 maj 1913 när riksdagen beslutade om
allmän pensionsförsäkring. Det skedde,
som bekant, under en borgerlig regering.
Låt mig också återge hans påpekande att
äldreomsorgen blir nästa årtiondes stora
problem, att de högre standardkraven tar
sig många uttryck och som exempel nämner att i Lund står professorskorna i kö
för en plats på ålderdomshem!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism