Print Friendly

Hugo Hegeland; Daghem och samhällsekonomi

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HUGO HEGELAND:
Daghem och samhällsekonomi
Flera utredningar har kommit fram till
att daghemsutbyggnaden är
samhällsekonomiskt lönsam. De bygger
på antagandet att varje daghemsplats
innebär ett nytillskott av
barntillsynsplatser och att mödrarna till
de barn somfår de nya platserna
erhållerförvärvsarbete. Det stämmer
intemed verkligheten. skriver professorn
och riksdagsmannen Hugo Hegeland,
som under en följd av år debatterat
dessa frågor. Det väsentliga är att skapa
ett barnvänligt samhälle. Införandet av
en vårdnadsersättning skulle något
mildra de nuvarande orättvisorna och
minska samhällets kostnader för
barnomsorgen.
Debatten om daghemmens samhällsekonomiska lönsamhet har blivit allt livligare. Den böljade i slutet på 1960-talet
när daghemskostnaderna märkbart ökade och ansvarsfulla kommunalpolitiker
frågade sig om kommunen hade råd med
planerade utbyggnader. År 1970 publicerades en studie av Bengt Jönsson, Lunds
universitet – Daghem och samhällsekonomi- utförd på uppdrag av LO:s familjeråd. stutsatsen var att en ”ytterligare
utbyggnad av daghemsverksamheten är
samhällsekonomiskt lönsam i den meningen att denna förbättring för små-
barnsfamiljerna kan ske utan att övriga
människor i samhället behöver minska
sin välfärd” (s 46). Liksom den i år av
Kommunförbundet publicerade utredningen Barnomsorg, bygger emellertid
analysen bl a på den verklighetsfrämmande förutsättningen ”att valje daghemsplats innebär ett nytillskott av barntillsynsplatser och att mödrarna till de
barn som får tillgång till de nya platserna
erhåller förvärvsarbete”. Minsta kännedom om faktiska förhållanden motsäger
detta antagande.
År 1975 publicerade Bengt Holmgren
och Kjell-Ake Lantz vid Kulturgeografiska institutionen, Göteborgs universitet, Daghem och Kommunal Planering,
där denna uppenbara kännedom dokumenterades. Den bekräftades ytterligare
i en följande studie, Barnomsorg och
ekonomi (1979), där även Lars Nordström medverkade. Året innan hade Bertil Jönsson kommit tillbaka, nu i samarbete med Agneta Paulsson: Daghem och
samhällsekonomi, där man visade att vid
en så god ”hustruinkomst” som 5000 kr
(i 1978 års löner) blev effekten på de
offentliga finanserna ett minus på 4000
l
42
kr. Först vid en ”hustruinkomst” på ca
60 000 kr blev det ett plus. Fortfarande
negligerades dock hemarbetets värde
och värdet av det arbete i hemmet som
inte blir gjort när föräldrarna i stället arbetar utanför hemmet. Och även denna
gång tog man för liten hänsyn till att
många föräldrar redan förvärvsarbetar
när de får in barnen på daghem. Dessutom gjorde man det underliga antagandet
att den skatt som en förälder med barn
på daghem betalar, blott behöver täcka
den totala daghemskostnaden för att förvärvsarbetet skall bli finansiellt lönsamt.
Föräldern måste ju förtjäna så mycket
att erlagd skatt, utöver vad en person i
normalinkomstläge betalar i skatt, skall
täcka daghemskostnaden (inkl avgifter).
Inkomsten måstedå-i 1978 års löneruppgå till minst l00 000 kr.
Motstridiga utredningar
I slutet av 1981 publicerade Pär Elfvingsson och Anders Zeijlon resultatet av en
undersökning av det samhällsekonomiska värdet av en daghemsutbyggnad i
Uppsala, baserad på kommunens barnomsorgsplan 1979-83. Deras slutsats
blev att tidigare undersökningar givit en
alltför positiv syn på det tillskott till samhällsekonomin som en fortsatt utbyggnad av daghemmen ger. Efter en noggrann beräkning av hur mycket arbetskraften kan öka för varje nybyggd daghemsplats fann de att den troliga samhälleliga lönsamheten var noll – ja, att man
snarare borde tala om en viss förlust för
samhället. Det innebär att samhället inte
får fler tjänster och varor att fördela genom att båda föräldrarna arbetar utanför
hemmet. Detta resultat överensstämde
med mina slutsatser i boken Barn, Kvin·
nor, Hemarbete (NoK 1975).
För daghemsivrarna var naturligtvis
detta resultat ovälkommet och det
dröjde inte länge förrän en studie dök
upp som sade sig bevisa motsatsen. I
juni i år publicerade sålunda Svenska
kommunförbundet utredningen Barnom·
sorg, där det avslutande kapitlet ägnas åt
att bevisa att den samhällsekonomiska
vinsten av en daghemsplats uppgår tiO
inte mindre än cirka 74 000 kr per år om
vinsten fördelas på de nio år som barnet
får barnomsorg och modern/fadern är
heltidsanställd. Jag har på annat håll närmare granskat utredningens förutsätt·
ningar (Sunt Förnuft nr 8/1982) och fu
nit grunden för slutsatsen synnerlige
bräcklig. Tar man hänsyn till verkligh
ten, som ju ändå är part i målet, bl”
flertalet gjorda förutsättningar och ant
ganden ohållbara. Kvar blir endast e
fåtal fall där man, vilket också tidiga
utredningar påvisat, kan tala om en sk
samhällsekonomisk vinst.
Barnomsorg och familjeekonomi
Nu arbetar som bekant den s k Familj
politiska kommitten med en utredning
Barnomsorg och familjeekonomi. D
kommer också att publicera ett avsni
om daghem och samhällsekonomi. J
kan tänka mig att man blir lite försik ·
gare i sina slutsatser och blott talar o
värdet av samhällsekonomiska kalkyl
vid beslut om hur den nuvarande sit
tiorren skall ”åtgärdas” . Vi har ju ha
nat i den politiska situationen att det ·
ointressant om fortsatt daghemsutby
nad är samhällsekonomiskt lönsam ell
ej. De nya makthavarnas enda kriteri
år att det finns en daghemskö, att den
hindrar hemmavarande småbarnsmammor att förvärvsarbeta och därmed genomförandet av full jämställdhet mellan
könen.
När man på 1960-talet böljade planera
för en stor daghemsutbyggnad var det
meningsfullt att fråga sig om det var sambälisekonomiskt lönsamt, ty då var argumentet att industrin behövde arbetskraft
och att ledig sådan fanns framför allt i
hem med hemmavarande småbarnsförilder. Eftersom hemarbetets värde
sattes lika med noll vid beräkningen av
bruttonationalprodukten, var det lätt att
visa att valje överförande av arbetskraft
från hemmen till industrin skulle öka
BNP. När jag i en studie visade att hemarbetets värde vad avser barnomsorg
och övrigt arbete för andra i hemmet
kunde beräknas till cirka 16 procent av
BNP, betraktadesjag med stor misstänksamhet av pressen och som djupt reaktionär. Fredrika Bremerförbundets tidskrift Hertha vägrade t o m att ta in en
annons för min bok Barn, Kvinnor,
Hemarbete trots att tidskriften påstod
sig vara redigerad på liberal grund. Jag
förlöjligades även i vissa delar av liberala
pressen för mitt tal om att vi i första hand
borde eftersträva ett barnvänligt samhälle. l dag har dock flera politiska partier
anammat denna barnvänliga inställning.
Vad är samhällsekonomisk vinst?
Vid en samhällsekonomisk bedömning
skall man söka beräkna alla de verkningar, både på kort och på lång sikt, som en
utbyggnad av daghemmen får. Hur på-
43
verkas barnen, familjen, föräldrarna,
samhället? Eftersom detta är praktiskt
omöjligt att fastställa får man nöja sig
med att söka beräkna värdet av de produktionsresurser som tas i anspråk för
utbyggd barnomsorg med den eventuella
produktionsökning som samtidigt möjliggörs. Man jämför sålunda den totala intäktsökningen med den totala kostnadsökningen och kallar skillnaden, om den
är positiv, för samhällsekonomisk vinst.
Begreppet samhällsekonomisk vinst är
emellertid i detta, liksom i många andra
sammanhang, ganska så dubiöst. Man
begränsar nämligen analysen till frågan
om den förvärvsarbetande åstadkommer
ett större tillskott till samhällets totala
produktion än hon åstadkommer i hemmet vid omhändertagandet av ett (eller
flera barn). Men om den förvärvsarbetande samtidigt tar i anspråk fler resurser
än den hemarbetande, blir det inte nödvändigtvis fråga om någon samhällsekonomisk vinst. Det beror på hur de
ökade resurserna används. Leder förvärvsarbetet till att barnfamiljens standard förbättras utan att någon annan
medborgares standard samtidigt försämras, kan man tala om samhällsekonomisk
vinst. Men då får vi komma ihåg att vi
mäter standard blott i materialistiska
termer. Vill vi veta om familjens välbefinnande också blir bättre, måste analysen vidgas till svårgripbara och svåråtkomliga områden. Det enda vi kan gå
efter är vad familjerna själva anser. Då
borde de också själva stå för kostnadsökningen. Familjens kostnad för barn på
kommunala daghem subventioneras
emellertid med i genomsnitt 40000 kr,
varför vi inte kan få något svar på frågan.
l
44
I detta sammanhang må nämnas alla
daghemsplatser som står tomma. Av t ex
Stockholms 8300 daghemsplatser stod i
augusti 1982 inte mindre än fyrtio procent tomma, vilket innebar att den genomsnittliga kostnaden för varje utnyttjad daghemsplats uppgick till 78 000 kronor. Enligt en broschyr spridd av ekonomerna på kammarkontoret, skulle en
stockholmare behöva öka inkomsten
med 260 000 kronor för att betala en så-
dan daghemsplats. Med ”tomma”
platser menas det antalet icke närvarande barn på daghemmen av möjligt antal.
Totala antalet inskrivna stockholmsbarn
är emellertid ett av de högsta i landet. I
kommunens budget för år 1983 räknas
med en närvaro på 66 procent.
Vad en daghemsplats än kostar den
enskilda familjen måste vi också veta
vad familjen själv anser om denna kostnad för att komma fram till en lämplig
avvägning. Detta kräver att familjen har
möjlighet att fritt välja användningssätt
av de resurser som en daghemsplats tar i
anspråk. Någon sådan möjlighet finns
inte i dag varför frågan tills vidare förblir
obesvarad.
Rättvisa och valfrihet för barnfamiljerna
I stället har vi fått ett stort rättviseproblem. Varför skall blott familjer med barn
på kommunala daghem subventioneras
medan familjer som själva tar hand om
sina barn, helt får stå för kostnaden och
dessutom vara med och betala subventioneringen? På detta kan svaras att
orättvisan inte är avsiktlig och att avsikten med fortsatt utbyggnad av daghem är
bl a att eliminera denna orättvisa.
Man kan också ställa frågan om det
överhuvudtaget är meningsfullt med dessa försök att bestämma daghemmens
eventuella samhällsekonomiska lönsamhet. Vi bygger t ex skolor, sjukhus och
pensionärshem utan att fråga efter den
samhällsekonomiska lönsamheten. Dessa institutioner har ju tillkommit på
grundval av andra och som vi tror humanare värderingar.
Vad debatten om samhällsekonomisk
lönsamhet främst gäller är dock inte huruvida vi skall ha den ena eller den and11
verksamheten utan huruvida de resurser
som anvisats för en viss verksamhet används på bästa möjliga sätt, dvs opt~
malt. Kan de fastställda målen uppnås på
ett mindre resurskrävande sätt? är frå-
gan. Den är särskilt angelägen i en situation där vi måste hushålla med våra resurser betydligt bättre än tidigare. Då är
uppenbart att vi valt ett både dyrt od
orättvist sätt för att lösa barnomsorgel
när föräldrarna förvärvsarbetar. Förslaget om vårdnadsersättning till småbarn
familjer kan ses som ett medel att någ~
mildra orättvisorna och något minska
samhällets kostnader samt att ge någ01
mening åt talet om valfrihet i barnomsor·
gen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner