Print Friendly

Hr Wigforss och det nationella samarbetet

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HR WIGFORSS
OCH DET NATIONELLA SAMARBETET
HöSTRIKSDAGEN fick på sin andra arbetsdag uppleva något
märkligt. På regeringsbänken i andra kammaren försvarade finansminister Wigforss – ensam talesman i en ekonomisk remissdebatt för det stora parti, som till nyåret innehar 3 /s av kammarens mandat – regeringens proposition om löneförbättring åt de
lägsta statstjänaregrupperna i ett tal, som dels innehöll ursäkter
för att han- som i tolv år nästan oavbrutet varit högste lönechef
i landet – inte kände till de berörda gruppernas utkomstförhållanden och dels utmynnade i ett reservationslöst förordande av en
ny ekonomisk samhällsordning. När samlingsregeringen bildades
i december 1939, ingick det i de fyra stora partiernas samarbetspakt, att partiskiljande inrikesfrågor skulle läggas åt sidan.
Aldrig har det under dessa fem år hållits ett statsrådsanförande,
som så demonstrativt gått emot vad regeringens borgerliga ledamöter hävda. Dess uppenbara syfte var att bygga broar till
kommunisterna. Om hr Wigforss hållit talet från sin plats på
Göteborgsbänken hade han varit i sin fulla rätt. Nu väckte det
en nästan förstummande förundran.
Ingen politisk observatör har kunnat sväva i tvivelsmål om att
samlingsregeringens fortsatta existens för hr Wigforss sedan lång
tid tillbaka varit en styggelse. Efter den ovannämnda riksdagsdebatten har han i ett bygdetal för övrigt offentligt givit det till
känna. Den samarbetsparoll, som statsministern gång på gång
under krigstiden sänt ut, röner ingen förståelse hos hr Wigforss.
Denne är helt fångad av den stora striden om den ekonomiska
samhällsordningen. Den kampen, som hr ”\Vigforss vill påskynda
med alla medel, delar enligt hans mening upp partierna i två världar. Mellan dessa kan intet parlamentariskt samarbete gärna
komma till stånd, såvitt inte den ena parten, d. v. s. de borgerliga,
fogligt ge upp striden och acceptera kapitulationsvillkoren. Men
inte nog med det. Drar man ut konsekvenserna av hans antydningar i uppsatsen om parlamentarismen i festskriften till Gustaf
Möller i somras, skulle hela det gamla klassiska parlamentariska
spelet med växlingar i regeringsställning mellan partierna alltefter deras valsegrar och valnederlag faktiskt inte kunna drivas,
om det som nu ges två stora partigrupperingar eller block, vilka i
599

;,-. •· ~ ·~.
Hr J!Vi_qforss och det nationella samarbetet
fråga om samhällets ekonomiska struktur bekänna sig till diametralt motsatta åskådningar. Hur den praktiska lösningen av
regeringsproblemet skall ske i denna motsatsvärld har han aldrig
fullt klargjort. Själv räknar han tydligen med att massorna, som
ju ha majoriteten vid valen, aldrig skola ge upp kravet på en annan egendoms- och inkomstfördelning; utvecklingen går, har han
tidigare påstått, ödesbestämt i riktning mot kollektivism och socialism: majoriteten stannar alltså hos arbetarna; ergo blir det
deras sak att regera även i framtiden. Måhända är denna utläggning den riktiga. Med kännedom om hr Wigforss’ starka maktinstinkt bär den i vart fall sannolikhetens prägel.
statsministerns gamla, visserligen för tillfället av honom själv
föga entusiastiskt förfäktade samarbetside har en helt annan bakgrund. Bäst kan denna väl uttryckas i folkhemsideologien. Med
folkhem torde exc. Hansson ha förstått ett samhälle, där ingen
grupp- även en mindre röststark-skulle behöva känna sig helt
övergiven eller utlämnad. Samarbete eller samverkan mellan majoritet och minoriteter borde tydligen kunna förekomma, även när
de principiella meningsmotsättningarna tornade upp sig. Det skall
här inte diskuteras, vad som kan ha varit ärlig jämviktsteori och
eventuellt taktiska sidospekulationer i statsministerns uppläggning. Att han under ett tiotal år föredragit samarbete framför
strid vittna hans regeringschefsinsatser oomtvistligt om, likaså
hans brottningar med partiets radikala flygel på många partikongresser. Hr Wigforss däremot lägger uppenbarligen in något helt
annat i folkhemsbegreppet Säkerligen är för honom den åtrådda
inkomstutjämningen mycket viktigare än ett tillgodoseende av
alla lojala gruppers rättmätiga fordran på del i inflytandet, inte
blott i arbete och skatteprestanda. Och hans parlamentariska lära
är främmande för den för många folk dyrköpta erfarenheten, att
varje äkta demokrati hämtar sin styrka ur ett behörigt beaktande
av alla samhällsgruppers skäliga intressen, även när dessa inte
företrädas av en majoritet.
Mycket typisk är hr Wigforss’ reaktion inför valutslaget. Han
har i överkänsligaste grad tagit intryck av kommunisternas framgångar. Sven Lasse Linderots parti har accepterat arbetarrörelsens 27 punkter, vilka äro finansministerns eget verk, och detta
kan förklara varför han tillmäter kommunisternas mandatvinster
så stor betydelse. I själva verket gav valet emellertid det utslaget,
att socialdemokraterna och kommunisterna tillsammans förlorade
7 mandat, medan de borgerliga gingo framåt i motsvarande grad.
600
Hr Wigforss och det nationella samarbetet
Åven om man ser på andelen i väljarkåren, låg röststegringen på
den borgerliga sidan, låt vara mindre starkt markerat. Arbetarpartierna ha visserligen bevarat majoriteten, men deras nya program har inte gjort dem starkare utan tvärtom något svagare
än enligt 1940 års val. När folkopinionen mot den planerade sociala omvälvningen inte bara i absoluta tal är i det närmaste 50-
procentig utan även tydligt befinner sig i växande, bol’de detta
efter demokratiska sedvänjor vara en maning åt de maktägande
till försiktighet. Hr Wigforss’ demokratism bjuder honom i stället att vilja forcera fram det nya, omstridda samhället.
Ser man till det politiska dagsläget, ter sig den nervöst pockande
handlingsivern från hr Wigforss’ och likasinnades sida även eljest
förvånansvärd. I högre grad än någonsin tillförene finns det för
närvarande en ganska odoktrinär samförståndsvilja hos de borgerliga. Näringslivet har i de mest tydliga ordalag betygat sin
villighet att samverka med staten för att hindra uppkomsten av
en svårartad social kris vid ett fredsslut. Näringslivet har i egen
handling lagt i dagen sin strävan att bygga för vidgad sysselsättning. Företagarnas sociala ansvarskänsla har vuxit för varje år
som gått, och de nödtvungna krisregleringarna ha vidgat deras
blick för samhällssynpunkterna. Samförståndet ute på arbetsplatserna har blivit bättre och bättre. Om någonsin måste det just
nu finnas utsikter att nå stora praktiska resultat av det frivilliga
samarbetet mellan näringslivet och statsmakterna. Naturligtvis
vill ingen ansvarig socialdemokratisk politiker avvisa denna samverkan. Men samtidigt som man i nåder ställer i utsikt att enskild företagsamhet även kan tänkas få överleva de utfä:Stade sociala och ekonomiska omdaningarna, hotar man med allehanda
tvångsingripanden, alltifrån vidgad statskontroll till statens övertagande av produktionen. I remissdebatten yttrade hr Wigforss:
))man får säkerligen finna sig i ganska mycket mera av det som
tagits upp i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, om man överhuvud taget skall kunna tänka sig en samhällsutveckling i de lugna
former som vi alla önska)), Ett uttalande som detta är en hotelse,
en hänvisning till makten, och ligger vid sidan om en saklig debatt. Hr Wigforss är inte ensam om att använda dessa tillhyggen.
De bli inte därför sakligare. Att ideligen tillgripa dem måste försvåra den samverkan mellan alla grupper, som blir lika viktig
under efterkrigstiden som den varit under kriget, om man verkligen eftersträvar gemensamma och effektiva ansträngningar för
att skapa arbetstillfällen och återhämta välståndet.
601
… -.,..-.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner