Print Friendly

Hotet mot svenskheten

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HOTET
MOT SVENSKHETEN
DET nuvarande intensifierade nordiska samarbetet har två svåra
stötestenar: det socialistiska Danmarks nonchalanta försvarspolitik och det finska Finlands antisvenska språkpolitik. Det förra
utgör en lojhetens förnekelse att solidariskt påtaga sig offer för
Nordens gemensamma försvarsintressen; det senare innebär en
nationalistisk förblindelse i strid mot Nordens gemensamma kulturintressen. stannings propagandaturne i Sverige för ett par
månader sedan rev i stället för byggde broar av samförstånd över
Öresund; den nya finska »folkfrontens» debut, Helsingforsuniversitetets fortsatta förfinskning, har förnummits i Sverige som en
hård och isande vind från vårt forna broderfolk hinsides Bottenhavet.
En av finlandssvenskarnas främste, fil. dr Eirik Hornborg, har
på annan plats i detta häfte rekapitulerat undervisningsspråkens
historia vid Finlands statsuniversitet och tecknat huvuddragen av
den »reform», som i ]’inlands riksdag nyligen genomtrumfats.
Han tvekar ej att beteckna den finska majoritetens beslut som »ett
svart blad i Finlands kulturhistoria». Den i pingstas hållna
svenska partidagen i Vasa har i sin flammande men värdiga protest karakteriserat beslutet såsom oförenligt med grundlagens garantier för den svenska folkminoritetens språkrättigheter och så-
som en kränkning av den svenska nationaliteten i Finland. Inga
realpolitiska motiv, inga än så trängande nordiska samförståndssträvanden kunna förhindra oss rikssvenskar att öppet ge till
känna, att vi med största bekymmer och beklämning iakttagit den
finska riksdagsmajoritetens nya aktion mot svenskheten. Att låta
dessa känslor komma till offentligt uttryck kan icke -som det så
många gånger nu och förr från rikssvenskt håll betygats- fattas
såsom en obehörig svensk inblandning i Finlands inre angelägenheter. Ingen är så förmäten, att han vill förmena det fria Finland att fritt ordna sina samhällsfrågor. Men Sverige kan ej för- 313
Hotet mot svenskheten
neka sin nära samhörighet med den finlandssvenska kulturen eller
lämna denna i dess förödmjukelses stund isolerad. Och Sverige
har återigen liksom i den stora universitetsadressen för ett par år
sedan rätt att oförtydbart påvisa, att Finlands nordiska orientering ytterst avhänger av det sätt, varpå den finska folkmajoriteten behandlar det svenska språket, liksom av det intresse, som
finnarna vilja lägga i dagen för att på nordiskt språk bevara kontakten med den nordiska kulturkretsen. Efter det nyligen inledda, låt vara begränsade militärpolitiska och ekonomiska svenskfinHindska samarbetet kunna dessa krav resas med clubhel styrka.
För egen del vilja vi tillfoga, att det nordiska samarbetet först då
s~Tnes oss tillräckligt förankrat, när det bygger på ömsesidig ärlighet och uppriktighet samt tillåter att de fyra Hindernas ittgö-
randen utan ressentiment diskuteras, ej blott av statsmännen vid
deras slutna konferenser utan även öppet och frejdigt bland folken själva. Ty först då ges det fog för att tala om en djupt folklig
nordisk entente och om en sann nordisk anda. Och vilka reflexioner Staunings Sverigeresa iin utlöst, kan ingen gärna förvägra
honom ett oförbehållsamt erkännande för den öppenhjärtighet,
varmed han i sin strävan att rensa luften diskuterade Nordens
problem.
Under behandlingen av universitetsfrågan och efter dess avgö-
rande har en riksvensk opinion ofta ställt frågan: Vilket positivt
gagn kan Finland ha av att undertrycka sin folkminoritets kulturella yttringar~ Vilket intresse kan det ligga i att hindra t. ex.
finlandssvenska Hilmre eller naturvetenskapare – som i så hög
grad satt och alltjämt sätta sin prägel på utvecklingen inom dessa
områden- från att till fromma för hela landet idka vetenskaplig
verksamhet i den omfattning, som hegävning och forskningshåg
utstaka~ Vilken nationell vinst kan den finska staten ha av att
göra agroforstfakulteten tabu för finlandssvenska professurer?
Har någonsin ett annat land vunnit i verklig styrka genom att
med laga tvångsåtgärder tillhakahålla och värja sig mot de insatser, som en viss del av folket till hela folkets båtnad kan göra
och i sin samhälleliga lojalitet och solidaritet vill göra~
Som alla veta rör sig frågan icke om den naturliga rättigheten
för de finsktalande studenterna att få sin undervisning meddelad
på det i landet dominerande språket. Denna rättighet är sedan
länge faktisk. Problemet gäller, i vilken utsträckning de svensktalande studenterna måste se sig avskurna från undervisning på
314
H otet mot svenskheten
sitt eget modersmål och hur höga barriärer den finsktalande majoriteten ämnar uppbygga för att utestänga svenska vetenskapsmän
från möjligheten att följa sin kallelse; vi erinra härvid om, att
tanken på ett förläggande av all svensk universitetsutbildning till
Åbo akademi bestämt avvisats från finlandssvenskt håll, emedan
det ansetts vara ett livsintresse för svensk kultur att ej avsnöras
från landets kulturcentrum. Universitetslagens godkännande
innebär- har riksdagsmannen jur. d:r J. O. Söderhjelm nyligen
skrivit i ett budskap till den svenska partidagen-att det svenska
kulturarbetet vid Finlands statsuniversitet sättes på undantag
eller, såsom finlandssvenskarna siiga, på sytning. »Landets svenska folkelement, på vars skuldror :B~inlands vetenskap och den
högsta undervisningen vilat ända intill senaste tid, skall nu erhålla endast en snävt kringgärdad Uippa för sin odling, medan
den nya husbonden ensam vill sköta hela gården. Man planerar
nu utvidgningar och förbättringar för den finska undervisningen
och forskningen med ökade anslag och största tillmötesgående
frän statens sida, men den svenska sytningstagaren anser man
skall vara nöjd med att hans andel i andligt och materiellt anseende en gång för alla är fastställd. Den trygghet till en torftig
utkomst, som i stället förespeglas, är icke mycket värd, allrahelst
den nya husbondon ingalunda döljer sin otåliga väntan på sytningstagarens död, för att }iven hans täppa skall kunna läggas
under finskhetens plog.»
Alla de, som ogärna vilja släppa tron på att nordisk demokrati
betyder humanitet och tolerans, mäste med en känsla av förstämning konstatera, att undertryckningen av den svenska kulturen
utgör en produkt av de ultrademokratiska 11artiernas regeringssamarbete. Utan att de finska socialdemokraterna svikit sin tidigare utjiimnandc spriJ kpolitik och offrat denna för fördelar inom
den ekonomiska politiken hade denna produkt aldrig varit möjlig.
Demokratien har i stället för att hägna alla goda krafters samverkan oberoende av ras och språk visat sig ofördragsam och dess
härskande majoritet sjiilvtillriicklig och hatfull. Den finska folkstyrelsen har i motsats till Schweiz’ ansett sig ha råd att avstå
från att låta hela landet profitera av den fria tävlan, som olika
språkgruppors självhävdelse och ambition framkalla. Ej ens den
svenska utrikesledningen synes, trots att den politiskt räknar dubbelt släktskap med Finlands nuvarande regeringspartier, ha förmått att övertyga fennomanernas ledare om »sytningspolitikens»
315
Hotet mot svenskheten
oförenlighet med demokratiens samarbetsideal; även om exc.
Sandler ej gjort något offentligt uttalande i denna fråga, taga vi
nämligen för givet att han ej kunnat underlåta att tala svenska
med den finska utrikesledningen. Man frågar sig också, om det
varit obehörigt av de rikssvenska socialdemokraterna att, såsom
alltid annars åberopande arbetarnas internationella samhörighet,
låta någon del av sitt utiandsintresse överflyttas från Spanien till
det svenska Finland för att i rätt tid påverka det finländska broderpartiet att i språkfrågan icke rygga sina gamla demokratiska
principer.
Det fria Finlands språklagstiftning, tillkommen under intrycken av finnars och svenskars förenade dådkraft under ofärdsåren och vid 1917-1918 års slutkamp, byggde – det skall oförbehållsamt erkännas – på rättvisa principer. Denna harmoni
mellan språkgrupperna fanns dock redan 1919 huvudsakligast
på papperet. Steg för steg har den finska majoriteten eller
grupper inom denna sökt underminera grundlagens garantistadganden eller i tillämpningen kringgå dessa. Förföljelser av
svenskar och allehanda trakasserier ha i värsta fall ingått i
taktiken, och den akademiska ungdomen, »ljusets riddarvakt»,
har härvid gått i spetsen i en hotets och hatets politik. För
dessa ultrafennomaner är universitetsfrågans lösning endast en
etapp på vägen. Kanske hotas svenskan som obligatoriskt
språk i studentexamen. Ett annat led i förfinskningsprocessen
har varit borttagandet av de svenska namnen å vissa orter och
andra utplånanden av svenska namn, varpå professor Nils Ahnlund för en tid sedan i en uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet fäste allmänhetens uppmärksamhet. Ytterligare ett led i
samma process är den i år beslutade frikostiga subventioneringen
av folkskolor för lokala folkminoriteter; folkskoleväsendet i Finland är uppdelat efter nationalitet, och de nya subventionerna
avse tydligt att underlätta att finsk undervisning införes i rent
svenska bygder, ofta i samband med ett planmässigt överförande
till dessa trakter av barnrika finska familjeförsörjare för att
skapa med tiden expanderande enklaver. Denna fara för svenskheten förstärkes av den finlandssvenska befolkningens utvandring
till Sverige; risk förefinnes att ett vacuum här och var uppkommer i den svensktalande delen, som fylles med finsktalande,
varigenom den svenska befolkningen därstädes så småningom uttränges. Det svenska Finland utsättes på dylikt sätt för finnar- 316
Hotet mot svenskheten
nas hot i tre former: den legala undantagslagstiftningen, mullvadsarbetet och erosionen.
Trots allt bör finskhetens offensiv dock till sina verkningar och
syftemål ej överskattas. Horisonten mot öster är ej uteslutande
molntung. Initierade iakttagare framhålla sålunda, hurusom folket vid senaste riksdagsvalet var utledset på språkfrågan, hur
liten resonans de finska studenterna egentligen ha för sina långtgående krav och med vilken lätt skönjbar motvillighet socialdemokraterna biträdde beslutet i universitetsfrågan. Ävenså omvittnas, att intresset att lära svenska fortfarande hålles uppe och
ej minst framträder i den frivilliga folkbildningsrörelsen. Moderna företeelser som radio och den dubbelspråkiga svenska filmen biqra i sin mån att bevara en viss kontakt med det svenska
språket. Och så länge samfällda politiska intressen knyta Sverige
och Finland samman och det senare landets skandinaviska orientering består, måste däri ligga åtminstone en viss garanti för att
svenskhetens intressen ej alltför flagrant kränkas. Alldeles villkorslöst borde Sverige ej med Finland kunna växla tjänster och
gentjänster.
Det starkaste värnet mot finskhetens offensiv är emellertid
svenskhetens egen organiserade defensiv. Arvid Mörne berättar i
sin nyligen utgivna värdefulla biografi över Axel Olof Freudenthal, att t. o. m. denne svenskhetens orubblige stridsman i sina
mörka ögonblick betraktade svenskhetens sak som förlorad i den
utrotningskampanj, som fördes under Snellmans och ForsmanKoskinens fälttecken. Dessbättre behövde Freudenthal ej bli sannspådd. Med en imponerande seghet och motståndskraft samt stor
offervillighet ha svenskarna slutit sig samman. Även svenskarna
i det östra Finland sägas uthärda trycket. Den senaste partidagen
i Vasa kännetecknades av en fast konsolidering. Framstöten i
universitetsfrågan förtätade leden. »Bergsrådens» olyckliga uppträdande vid presidentvalet- vilket låt vara oavsiktligt men faktiskt påskyndade universitetets förfinskning – brännmärktes
praktiskt taget enhälligt; så stark har harmen över deras kortsynta handlingssätt varit, att några av dem spontant bojkottats
när det gällt gamla eller nya offentliga uppdrag. I finlandssvenskarnas svåra belägenhet kan man förstå, att denna besvikelse tagit sig dylika drastiska uttryck. För dem är enigheten
och sammanhållningen nu mer än någonsin ett livsvillkor. Den
rikssvenska befolkningen kan åtminstone i ett hänseende härvid
317
Hotet mot svenskheten
lämna finlandssvenskarna ett verksamt stöd, nämligen genom ett
ökat kulturellt sama!’bete och ett på lämpligt sätt organiserat
vetenskapligt utbyte.
Det kan hända, att den rikssvenska opinionen under årens lopp
på grund av de ständiga språkstridigheterna liksom avtrubbats i
sitt intresse för finlandssvenskarnas ställning. För att icke utmana de liksom alla ungnationalistiska kretsar så känsliga fennomanerna och provocera dem till ytterligheter har svensk press
säkerligen många gånger avsiktligt avstått från att lägga sina
känslor helt i dagen. I nuvarande ögonblick kan svensk opinion
dock ej underlåta att behjärta den svenska folkminoritetens strid
för sitt språk och sin kultur. Vi ha anledning att besinna de gripande ord, som Axel Olof Freudenthal år 1860 ägnade åt modersmålets oersättliga värden – såsom Arvid Mörne påpekat, brukar
Freudenthal därvid ordet nation i nutida betydelse av nationalitet: »Ty vad bör för människan vara kärare än hennes nationalitet, hennes modersmål, det språk, som tolkat hennes barndoms
glädje, hennes ungdoms känslor, hennes ålders tankar, åt vad bör
hon hellre ägna sin verksamhet, sin huldhet än åt sin nations
lycka, åt deras fördel, som genom ett närmare eller fjärmare
blodsband äro med henne förenade och vilkas språk endast är
likasom rösten av detta blodsband~ Och att arbeta för sin nation
är varje människas skyldighet, ty endast sålunda arbetar hon för
världskulturens framåtskridande. – – -»
Vi svenskar ha större möjligheter än andra folk att rätt värdera den finska nationaliteten, och vi äro fyllda med glädje och
beundran över dess styrka och kraft. Men vi kunna ej enligt våra
ideal om nationaliteternas sammanlevnad godtaga som någon beundransvärd kultur en expansionspolitik, där majoriteten hämningslöst utnyttjar sin övermakt mot den underlägsna minoriteten i stället för att följa den för jämbördiga kulturer enda sant
humana livsformeln: leben und leben lassen.
318

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner