Print Friendly

Hotet mot kommunernas självstyre

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HOTET MOT
KOMMUNERNAs SJÄLVSTYRELSE
Av riksdagsman 1VIARTIN SKOGLUND Doverstorp
UTVECKLINGEN rider fort på det kommunala området. Den
praktiske kommunalmannen ställes ideligen inför spörsmål av den
storleksordningen, att han undrar vart det bär hän.
J ag kan börja med den kommunala indelningen. Det är en känd
sak, att många kommuner äro så små, att de endast med svårighet kunna bestå eller på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter. Det riktiga kunde synas vara att sammanföra dessa små
enheter till större. Erfarenheten säger oss emellertid, att detta
är oerhört svårt att åstadkomma. Historiska synpunkter och
gamla traditioner, förmälda med den hos oss alla nedärvda önskan
att vara oss själva nog, göra invånarna i en kommun obenägna
för att sammanslå denna med en grannkommun. Inför detta motstånd ha reformatorer fått ge upp. Man har i stället sökt förmå
kommunerna att bilda kommunalförbund för att samverka i vissa
frågor, t. ex. fattigvård och sjukvård. På många håll trodde man,
att kommunalförbund var en så utsökt uppfinning, att den skulle
medföra en hel liten revolution på det kommunala området. Så
har inte skett. Det går sakta i backarna.
Helt visst är det önskvärt, att kommunerna i vissa fall ha möjlighet att bilda kommunalförbund. Men anordningen är ingen
form, som skall gynnas i onödan. Förbindelseleden mellan det
förvaltande organet och de anslagsbeviljande myndigheterna blir
icke lika god som mellan anslagsbeviljande och verkställande
organ inom en kommun. Jag har svårt att ange några framkomliga vägar för att åstadkomma de tillräckligt stora och bärkraftiga kommunala enheterna. Men det ligger en fara i små kommunbildningar, som icke förmå att handha några mera betydelsefulla uppgifter utan måste se dessa överflyttas på staten, ty dessa
små kommuners nödläge kan ytterst bli bestämmande för den
allmänna regleringen av förhållandet mellan staten och kom- 92
Hotet mot kommunernas självstyrelse
munerna. Därför få vi nog litet till mans grubbla över problemet.
På den kommunala dagordningen står ej blott hopslagning av
små kommuner för vissa uppgifter i kommunalförbund. Där står
också sprängningen av större kommuner genom att tätbebyggda
samhällen bryta sig ut ur den uråldriga kommunalgemensam·
heten. Det senare kan vara nog så allvarligt. Vi böra under
alla förhållanden akta oss för att utan tvingande skäl slå sönder
bärkraftiga kommuner. Följden därav blir kanske delning av en
allsidigt sammansatt kommun, i vars ställe vi få två nya och
svagare samhällsbildningar. Detta förekommer understundom,
och risken för att så kan komma att ske i fortsättningen är stor.
Utvecklingen går i riktning mot tätbefolkade samhällen. Backstugan ute i hagmarken försvinner. Familjen bygger nere vid
stationen eller i industriens grannskap. Där uppstår ett tätbebyggt samhälle av en konstruktion, som gör det svårt att lösa en
del av dess spörsmål inom ramen av vad kommunalförfattningen
tillåter en landskommun att göra. Vi få överväga, huruvida icke
tolkningen av »kommunens gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter» behöver göras friare, så att frågor, som röra en
viss del av kommunen, skola kunna lösas utan att utbrytning sker.
Det kommunala skatteunderlaget är mycket ojämnt, men de
kommunala uppgifterna äro likartade. Resultatet blir ett ojämnt
skattetryck. Vi ha kommuner, som med eller utan eget förvållande fullständigt digna under orimliga kommunalskatter. Det
har därför måst framstå som ett verkligt samhällsintresse att utjämna skattetrycket, men det har visat sig svårt att finna lämpliga vägar. Det enklaste vore att staten – eller i viss utsträckning landstingen- övertoge kommunala uppgifter, men då riskerar man att råka in i ett pappersvälde och en byråkrati av
fruktansvärt slag. Det har med rätta ansetts vara av utomordentligt värde, att samhällsmedlemmarna inom ett område, som icke
är större än det kan överblickas av menige man, själva få bestämma om sina angelägenheter och själva få så gott som omedelbar känning av beslutade utgifter. Den omtanke och den sparsamhet, som där kommer till synes, är inte alltid till finnandes,
sedan staten övertagit uppgifterna.· Snarare gäller motsatsen.
staten är grötfatet, där alla söka ta för sig.
Vi ha ett skatteutjämningsförfarande, enligt vilket de hårdast
skattetyngda kommunerna få bidrag av skattemedel. Ett sådant
93
Martin Skoglund
system har varit nödvändigt, men det är behäftat med svagheter.
När en kommun når upp till eller i närheten av den gräns, där
den har utsikt att få bidrag, tappar den en god del av sin vanliga
försiktighet. Systemets schematiska utformning kan egga till
rundhänthet i stället för till sparsamhet.
För närvarande treva vi oss fram efter olika vägar. Vi öka
skatteutjämningsfonden. Vi subventionera kommunerna på skilda
sätt, och vi överflytta en del utgifter direkt på större samhälligheter, främst då staten. Resultatet blir icke blott ett utjämnande
av utgifterna utan också ett uppgivande i stor utsträckning av
den kommunala självbestämmanderätten.
Vid regleringen av förhållandet mellan staten och kommunerna
har staten använt två olika vägar, när den sökt föra kommunerna
i den riktning, som regering och riksdag önskat. Den ena vägen
är rak och tydlig. Staten utfärdar lagar och förordningar, som
säga att så och så skall det vara. Den andra vägen slingrar och
går i bukter – det är icke alltid så gott att säga, vart den leder.
staten utlovar förmåner och bidrag, om kommunen vidtager vissa
åtgärder. Men med bidragen följa också fordringar och stränga
bestämmelser, som faktiskt fråntaga kommunen beslutanderätten
i fortsättningen.
1935 års riksdag fattade ett par beslut, som medförde mycket
stora överflyttningar på staten. Bidragen till skolhusbyggnader
och folkpensioneringen voro de mera framträdande. Skolan är i
det fallet ett tydligt bevis på, hur det går med den kommunala
självbestämmanderätten, när staten skall släppa till pengarna.
Fattigvården, för många kommuner den största utgiften, håller
på att knäcka deras ekonomiska ryggrad. skatteutjämningskommitten har föreslagit, att landstinget skall ersätta kommunerna
det mesta av fattigvårdsutgifterna. Förslaget förefaller vid första
påseendet rättvist, men vid närmare eftertanke blir man betänksam. Vi skulle kunna få en pappersexercis med kommunerna och
åldringarna av den omfattning, att vi skulle bli förtvivlade. De
ökade folkpensionerna medföra utan tvivel en utjämning av fattigvårdsbördorna. Blir denna så stor, att vi kunna undgå skattekommittens förslag beträffande fattigvården, vore åtskilligt
vunnet.
De senaste årens krispolitik har medfört många farligheter för
den kommunala självstyrelsen. Subventionsandan hotar att moraliskt fördärva våra kommunalmän. Man skulle kunna till- 94
Hotet mot kommunernas självstyrelse
spetsa saken så, att understödstagarandan smittat även kommunalmännen. Den socialdemokratiska regeringens stora kristidsplan åsyftade att mobilisera både statens och kommunernas
resurser. Med lock och pock skulle kommunerna förmås att igångsätta olika företag. I många olika former bjödos de subventioner
– statskommunala arbeten, kommunala beredskapsarbeten, lån
o. s. v. Fördelningen av håvorna, framför allt beträffande kommunala beredskapsarbeten, måste bli ganska godtycklig. Den,
som hade det svårast, skulle ha först. Alltså gällde det att vid
kappspringningen efter pengarna se så behövande ut som möjligt.
Våra kommunala styrelser och nämnder ha visat en otrolig förmåga i att kunna prestera skäl för, varför just de skulle bli ihågkomna. Ansvarskänslan – den största tillgången i det kommunala livet- avtrubbas och spolieras vid en sådan tävlan. I detta
ser jag en stor och verklig fara för vår kommunala självstyrelse.
Kommunmedlemmarnas förhållande till den egna kommunen
förtjänar också uppmärksamhet. I stor utsträckning råder tyvärr
den uppfattningen, att man skall utnyttja kommunen och framför allt dess sociala välfärdsinstitutioner så långt som möjligt.
De radikala particrna ha stor skuld i detta genom sitt ideliga tal
om samhällets skyldigheter. Beträffande viljan att redligt lämna
sitt bidrag till utgifterna är det nog bäst att icke tala om partigränser.
På de kommunala förtroendemännen beror i hög grad en kommuns sunda utveckling. Ju mer inom en kommun antalet av dem
stiger, vilka i ett eller annat avseende få hjälp av samhället, desto
svårare blir det att få de av politiska meningsriktningar insatta
kommunala förtroendemännen att våga intaga en självständig
hållning. Det är en annan av självstyrelsens svagheter.
Härvidlag är det dock viktigt att ej måla för svart eller uttala
några allmängiltiga förkastelsedomar. Framför allt de nazistiska
och kommunistiska högtalarna ha slungat ut de förfärligaste
skildringar, som kunde komma en att tro att våra kommunala
förtroendem~in så gott som allesammans vore fähundar och skojare. Intet kan vara mera felaktigt. Visserligen finns det tyvärr
åtskilliga, som äro olämpliga eller kanske inte dra sig för att
utnyttja sin förtroendeställning för att nå egna fördelar. Men
det stora flertalet utgör hederliga och präktiga människor med
en uppriktig önskan att tjäna samhället. När man sett dessa per·
soner, som under ekonomiska uppoffringar och personliga an- 95
Martin Skoglund
strängningar fullgöra dem anförtrodda uppgifter, förstår man,
att folkstyrelsen har djupa och värdefulla förankringar i vårt
folk.
Dessa goda kommunala förtroendemän komma icke från någon
viss samhällsklass eller yrkesgrupp. Ingen politisk meningsriktning har monopol på dem. Arbetarnas fackliga organisationer ha
fostrat många duktiga kommunalmän, som där slipats av och lärt
sig att tåla kritik. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen har
sökt träna sina medlemmar, så de skola kunna hävda sig i offentliga värv. De konservativa torde i det avseendet ligga efter. Förmånen av att deras talan forts av män, som i näringslivet samlat
sig en fond av praktiska och ekonomiska erfarenheter, har å andra
sidan medfört, att de ej lika målmedvetet som socialdemokraterna
ställt dugliga ungdomar i samhällsarbete. Det är av vikt att”
denna försummelse så långt sig göra låter planmässigt repareras.
En typ medborgare, som jag icke tänker högt om, är den som
föraktfullt ser ned på allting och kritiserar allt men själv icke
lämnar ett handtag för att få det bättre. Känns inte den där
typen samhällsmedborgare igen, som rackar ner på allt och alla
men ser otroligt förnärmad ut, om han blir ombedd att utföra
något, som han inte har ekonomisk förtjänst av eller som tar på
hans fritid~ »Kan aldrig komma i fråga!» Ni finner dessa välförståndiga herrar lite överallt. De äro representerade både vid
konsulns middag och vid eftermiddagsdiskussionen hos ledighetskommitten vid vägräcket. Den arten samhällsmedlemmar tycks
vara i tillväxt men den bör hållas efter.
Något av det värdefullaste i den kommunala självstyrelsen är
att ett stort antal medborgare få uppdrag, vilka icke äro mera
omfattande än att de förmå sköta dem men som på samma gång
inge dem en känsla av ansvar och delaktighet i vad som händer
och sker. Den förvandling, som det socialdemokratiska partiet
onekligen undergått, och den klyfta, som skönjes mellan dess
många gånger praktiska småborgerliga politik och dess bekännelseskrifter, har säkerligen till icke ringa del uppkommit genom
att dess medlemmar kopplats in i det kommunala arbetet, fått
ansvar för och insyn i samhällsmaskineriet. Genom samarbetet i
nämnder och styrelser om rent praktiska ting når man en avspänning och en bättre personlig förståelse mellan olika politiska
meningsriktningar. Deras representanter lära sig där att öppet
96
Hotet mot kommunernas självstyrelse
och ärligt talas vid och få icke behov av sådana farliga och
olämpliga argument, som politiska motståndare i andra länder
använt sig av.
Den stora frågan är, hur vi i en tid med nya, ständigt växande krav på samhället skola kunna bevara det bästa och värdefullaste av den kommunala självstyrelsen. I samband med fjolårets riksdagsjubileum blev jag ombedd av en riksdagskollega,
att i hans tidning (Ny Tid) skriva om riksdagens ställning i vårt
samhällsliv. Jag föredrog att behandla den kommunala självstyrelsen och skrev därvid bland annat följande:
»I den svenska kommunalförvaltningen når man själva hjärterötterna av vår folkliga självstyrelse. Där länkas tusentals medborgare från skilda intressegrupper in i samhällsarbetet och
måste under ansvar sätta sig in i allmänna angelägenheter. Det
samhällsintresse, som där bildas och kommer till uttryck, är en
viktig beståndsdel i den näring, som behöver tillföras den statsliga självstyrelsen, om den skall kunna bestå. J ag ser därför
med oro på de ständigt växande uppgifterna, kommunerna ställas
inför, uppgifter, som äro så omfattande och kostsamma, att kommunerna icke kunna fullgöra dem, varför de i stor utsträckning
måste överflyttas på staten. Allt efter som detta sker minskar
det demokratiska underlaget på ett betänkligt sätt. Skall demokratien bestå, får den lov att känna sin begränsning.»
Den kommunala självstyrelsen är för närvarande utsatt för
hårda påfrestningar. Med tanke på framtiden måste vi söka finna
en fast grund för en efter utvecklingen anpassad rationell, historiskt pietetsfull, allt fortfarande folklig kommunalstyrelse här i
landet.
97

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner