Print Friendly

HOPPA ÖVER 1998, SATSA PÅ 2002

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HOPPA ÖVER 1998,
SATSA PÅ 2002
HUGH CARNEGY
Vad moderaterna behöver är en djärv strategi som löser upp den gordiska knut som för
närvarande binder dem i oppositionsläge. Strategin är inte av sådan art att den kan
proklameras till allmänheten, för den innebär med största sannolikhet att man får acceptera
att socialdemokraterna bildar regering efter 1998 års val.
P
rofessor Olof Ruin
sammanfattade de
politiska framtidsutsikterna for Sverige
när jag besökte honom
i hans kontor på Stockholms uruversitet, strax innan Göran Persson
blev statsminister. ”I den nuvarande
situationen”, sade han med en okynnig glimt i ögat, ”är socialdemokraterna forutbestämda att regera”.
Naturligtvis är det forargande for
ledande moderater att fa höra att
deras utsikter att återfa makten minskar lika fort som partiets noteringar i
opinionsmätningarna förbättras. När
jag säger detta levererar de sina
motargument snabbare än Carl Bildt
brukar ringa upp Internet. De
påminner mig om hur de borgerliga
koalitionbröderna var långt ifrån
forenade under åren fram till 1991.
HUGH CARNEGY är Financial
Times korrespondent i Sverige.
20
De pekar på hur centerpartiet även
på den tiden stöttade en socialdemokratisk minoritetsregering. Glöm inte
vilken skada arbetslöshet brukar
åsamka regeringspartier, insisterar de.
”Saker kan ändra sig mycket snabbt”,
sade en tidigare minister i Bildtregeringen.
Nåväl. Allt det där är sant. Men
trots allt är det svårt att inte hålla med
professor Olof Ruin.
Hur man än försöker, synes den
politiska ekvationen ytterst besvärlig
for moderaterna.
Små partier straffas
Betänk till exempel läget for partiets
forna koalitionsbröder. Det kan
mycket väl vara sant att centerpartiet
kommer att lockas tillbaka till det
icke-socialistiska lägret i tid före nästa
val. Men även om så skulle ske
verkar centerns utsikter inför valet
dåliga. Partiet har varit i nedåtgående
en längre tid med foga tecken på en
verklig vändpunkt. Små partier som
stödjer impopulära regeringar blir for
S VENSK TIDSKIUFT
det mesta straffade av väljarna.
Särskilt ett litet parti vars bästa råd till
folket när det gäller en viktig fråga
som BU-medlemskapet, rycker på
axlarna och säger ”nja”.
Folkpartiet är inte i mycket bättre
form. Även det har minskat sedan
åtskilliga val tillbaka. Maria Leissner
visar utomordentligt civilkurage när
hon återtar ledarskapet efter den
tragedi hon drabbades av. Men det är
svårt att se hur ett liberalt återupplivande skulle kunna åstadkol11111as.
Då återstår kristdemokraterna,
vilka sannolikt far svårt att behålla
sina platser i riksdagen 1998, liksom
var fallet i valet 1994.
Och hur står det till med
moderaternas fiender? Vänsterpartiets
och miljöpartiets stöd kan ha blivit
överdrivet stort i och med att
debatten har handlat om Europafrågan. Kanske ko111111er de inte att
ligga kvar på de nivåer de har nått i
opinionsundersökningarna nyligen,
när man väl ko111111er till val. Men det
verkar vara en säker gtssrung att
Gudrun Schyman – en av Sveriges
mest driftiga politiker – kommer att
fortsätta dra många missnöjda
socialdemokrater till sin sig.
Miljöpartiets framtid är svårare att
forutsäga. Det är dock forhastat att
utgå från att det inte kanuner att sitta
med i nästa riksdag.
Som om ovanstående forändringar
inte var nog i sig, har dessutom
riksdagsmatematiken blivit avsevärt
svårare for moderaterna. Det är lätt
att glömma bort att Bildt-regeringen
var en minoritets-regering, vilken
byggde på ett – ofta obekvämt – stöd
från ny demokrati. Nu har ny
demokratis kavalkad skingrats, och
praktiskt taget ersatts av miljöpartiet.
Fragmenterad opposition
Sverige verkar ha landat i en situation
liknande Norges. Det finns många
saker att avundas Norge, naturligtvis,
men ur ett konservativt perspektiv är
dess politiska landskap ett olycksbådande exempel att folja.
Norges opposition är så fragmenterad att Gro Harlem Brundtlands parti kan sitta kvar vid makten,
trots att det saknar verklig majoritet i
stortinget, och trots att hennes parti
två val i rad har fatt under 40 procent
av väljarna. Brundtland och hennes
närmaste ministrar investerade ett
enormt politiskt kapital sm
ansträngning att vmna folkomröstningen om EU – men lyckades i
efterhand ra nederlaget att framstå
bäst på mjukt bröd eller på
knäckebröd.
Vad kan då moderaterna göra 1
Sverige? Att fa Carl Bildt tillbaka
sadeln skulle helt klart hjälpa till att
återuppliva kampen mot Göran
Persson. Att tillåta Bildt att vara borta
så mycket var en lovvärd osjälvisk
handling av partiet sett i ett större
Europeiskt perspektiv. Men vilket
ledande oppositionsparti, varhelst
annars på kontinenten, skulle ha
tillåtit regeringspartiet en sådan fordel
på hemmafronten – särskilt under en
tid när regeringen vinglar från den
ena krisen till den andra?
”strategin måste tnbegripa en skoningslös
attityd gentemot partiets
forna allierade. Centerns
fall bör stå först på
agendan partiets
Europapolitik och hållning i miljö- och energifrågor är hursomhelst
oförenliga med moderaternas. Om centern
sopas bort kommer en
viktig länk i Perssons
kedja att brista, och det
uppstår röster att plocka
för moderaterna. ‘,
Hur som helst verkar det osannolikt att enbart Bildts återkomst skulle
som om omröstningen inte hade gällt ändra forutsättningarna infor nästa
något viktigare än om getost smakar val. Vad moderaterna verkligen beSVENS K T IDS KR.IFT
höver är en djärv strategi som löser
upp den gordiska knut som for
närvarande binder dem i oppositionsläge. Strategin är inte av sådan
art att den kan proklameras till
allmänheten, for den innebär med
största sannolikhet att man far
acceptera att socialdemokraterna
bildar regering efter 1998 års val.
Men den skulle kunna lägga grunderna for ett långvarigt återvändande
till regeringsställning på längre sikt.
I enkla ordalag borde strategin vara
att lyfta partiet från en 25 procentig
till en dryga 35 procentig väljarbas.
Om Gudrun Schyman är lika
klyftig som hon verkar, och fortsätter
att hacka sig fram på Perssons vänstra
sida, borde detta medfora att moderaterna kanuner upp i nivå med, eller
rentav forbi, socialdemokraterna.
Strategin måste inbegripa en skoningslös attityd gentemot partiets
forna allierade. Centerns fall bör stå
forst på agendan – partiets Europapolitik och hållning i miljö- och
energifrågor är hursomhelst eforenliga med moderaternas. Om
centern sopas bort kommer en viktig
länk i Perssons kedja att brista, och
det uppstår röster att plocka for
moderaterna.
Folkpartiet måste behandlas annorlunda; det behövs som koalitionspartner i regeringsställning. Partiet bör omsorgsfullt vårdas som en
allierad, där väljare som känner sig
osäkra infor de mer högerinriktade
elementen i moderat politik kan
känna sig hemma.
Moderaternas politik behöver
21
också förändras för att partiet skall
kunna locka väljare från socialdemokraterna. Här finner man en
ironisk parallell till dagens Storbritannien. Under Tony Blairs
ledarskap har labourpartiet insett att
det inte går att vara ”arbetarklassens
parti” om man skall vinna val. Många
av dem som tillhör ”Middle
England” är instinktivt ganska
konservativa. För att vinna deras
röster måste man acceptera detta.
Grov forenkling
På den här sidan Nordsjön verkar det
å andra sidan glasklart att en stor del
av den svenska medelklassen instinktivt stödjer välfärdspolitiken. Sedan
jag kom till Sverige i början av 1993
har jag förstått att den bild som Carl
Bildt med stor framgång spred
utomlands efter valet 1991, att den
svenska välfardsmodellen var död,
var en grov förenkling. Stora förändringar har förvisso skett i Sverige,
men de djupt rotade krafter som
skapade modellen är långt ifrån döda.
Utan att acceptera detta kommer
moderaterna inte att kunna bli ett
etablerat regeringsparti. En försiktig
rörelse mot en mer välfardsvänlig
linje är en förutsättning för att öka
väljarstödet ytterligare. En erkänd
känsla för välfarden måste kombineras med den insikt som många
svenskar faktiskt har, att en mer
marknadsorienterad politik är nödvändig.
Moderaterna borde kunna åstadkomma detta med större kraft och
övertygelse än vad som ännu
uppvisats av de trötta och splittrade
socialdemokraterna. Det är en
spegelbild av vad Blair gör i England,
och se vilken effekt denna förändring
har haft för ett återupplivat labourparti, mot de trötta och splittrade
Tory-politikerna.
Översättare: Gabriel/a Sahlin
——————-
22 SVENSK TIDSKRIFT
Till och med moderaterna, säger
radioreportern, som om omdömet
gällde Dirty Dräggels systerorganisation. Ett undantag alltså. En avvikelse mot det förväntade. Och radioreportern markerar därmed i förbigående att
hans gräns mot normaliteten går
vid moderaterna. Han berättar
också i förbifarten om det klimat
av fördomar han lever i.
Ett vanligt med europeiska mått
mätt respektabelt liberalt
budskap förvandlas i det stora
svenska samförståndet till något
slags extremism. Ingen radioreporter orkar vid mogen ålder
och år av investeringar i vänner
och relationer befatta sig med
den själsliga och ideologiska
skilsmässaproblematik han skulle få genomgå om han på allvar
övervägde att lyssna till detta
budskap. För att det ska stå
fullkomligt klart, också för honom
själv, reserverar han sig med
avståndsmarkeringar typ ”till och
med”.
Helena Riviere

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner