Print Friendly

Home och Wilson

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

474
HOME OCH WILSON
Intryck från det engelska valet
Trots 13 års konservativt
styre fick Labour den lägsta
majoriteten i den engelska
parlamentarismens historia.
Personligen, skriver Gunnar
Unger i denna artikel, är jag
böjd att betrakta detta resultat, som i sin helhet och sitt
sammanhang inte gärna kan
ses som något annat än
ett misstroendevotum mot
Labour och närmare bestämt
Harold Wilson, som en stor
moralisk framgång för sir
Alec Douglas-Home – Pyrrhussegerns organisatör.
Det väsentliga och karakteristiska
för 1964 års engelska val har enligt
min mening varit att det inte rört
sig om några verkligt betydelsefulla partiskiljande frågor, som
satt sin prägel på valrörelsens förlopp. De konservrutiva har visserligen försökt tala så mycket som
möjligt om the independent deterrent och socialisterna har visserligen sökt tiga så mycket som möjligt om stålindustrins nationalisering, men man har inte fått något
intryck av att dessa frågor, som är
nästan de enda stora partiskiljande
Av redaktör GUNNAR UNGER
frågorna, nämnvärt intresserat väljarna. Vad som intresserat väljarna har i stället varit standardhöjningen, pensionerna, bostadsfrågan, markspekulationen, utbildningen och på alla dessa punkter
råder ju i princip en rörande enighet mellan partierna — liksom fallet är i de flesta framgångsrika
västerländska demokratier. Den
enda för hela nationen verkligt
livsviktiga frågan, det vill säga hur
man skall bära sig åt för att effektivisera England, närmare bestämt
den engelska exportindustrin, har
alla pavtier nöjt sig med att beröra
i vaga och allmänt hållna ordalag.
Tories har haft att ta hänsyn till
sina vesled interests inom industrin och Labour till sin inom fackföreningsrörelsen, den utan jämförelse mest konservativa, i ordets
dåliga mening konservativa faktorn i hela det engelska samhället.
Metoder och män
Nej, valet har inte så mycket
gällt frågor som det gällt metoder
och framför allt män. Att hela
samhällsverksamheten måste organiseras planmässigt tycks numera
alla vara ganska ense om, skillnaden i metodik är strängt taget bara
att Labour vill att det skall ske
med tvång, genom centraldirigering, medan tories vill att det skall
ske utan tvång, genom frivilliga
överenskommelser och så vitt möjligt i decentraliserade former. Valet har alltså mer än något annat
kommit att stå om vilka män man
velat ha i rikets ledning. Och eftersom Harold Wilson, Labours ledare, i hög grad lagt upp sin valrörelse som en amerikansk presidentkampanj har valet närmare
bestämt kommit att stå om vilken
man, som skulle bli Englands premiärminiSiter. Med en – det skall
medges – stark tillspetsning skulle man kunna säga att 1964 års
engelska val stått mellan sir Alec
Douglas-Home och Harold Wilson.
Det är säkert inte många politiker i samtiden, som haft den inre
styrkan att rida ut de stormar som
sir Alec Douglas-Home gjort. Men
så är han heller inte, tvärtemot
vad många föreställt sig, någon
politisk duvunge. Wilson brukar
kalla honom en elegant anakronism och den liberale ledaren Jo
Grimond uttalade redan vid Homes
utnämning till utrikesminister att
detta var att driva the cult of the
amateur too far. Just i motsättning
mot Wilson, den typiske proffspolitikern brukar Home beskrivas
som den typiske amatören. Men
detta är fullkomligt fel. Sir Alec är
allt annat än en politisk dilettant.
Redan år 1931 invaldes lord Dunglass, som han då hette, i underhuset. Han representerade en valkrets i sin hembygd, det skotska
475
gränslandet till England, där hans
förfäder på sin tid varit trofasta
jakobiter. Denna del av det förenade lmngadömet hörde under
arbetslöshetsepoken under mellankrig·stiden till the distressed areas,
där det ena lilla gruvsamhället
efter det andra hotades med ruin.
Om man gör sig besvär med att
titta på lord Dunglass’ inlägg i
underhusdebatterna under denna
tid skall man finna att han på ett
synnerligen samvetsgrant sätt saU
sig in i sin landsändas ekonomiska
och sociala problem och att han
framlade väl genomtänkta förslag
till att avhjälpa nöden. Redan för
mer än 30 år sedan gjorde han sig
alltså förtrogen med småfolkets
problem och arbetade fördemslösning.
Mönchenmannen
Genom sina insatser i parlamentet fäste han den konservativa partiledningens uppmärksamhet på
sig och avancerade småningom, år
1937, till posten sompremiärministerns private parliamentary secretary. Premiärministern hette då
som bekant Neville Chamberlain
och lord Dunglass följde honom
bland annat på den ödesdigra resan till Miinchen. ”Miinchenman”
har han sedan dess fått heta och
med jämna mellanrum har hans
samarbete med Chamberlain lagts
honom till last. Nu är det emellertid ett faktum – omvittnat av
många memoarförfattare, exempelvis Duff Cooper — att Cham- 476
berlain till skillnad från såväl sin
företrädare Baldwin som sin efterträdare Churchill var en sällsynt
reserverad och otillgänglig person,
som inte hade några andra förtrogna än sin hustru och sin dag–
bok. Även hans närmaste medarbetare i regeringen hölls i det längsta
i okunnighet om hans tankar och
planer. Att hans privatsekreterare
Dunglass, vars främsta uppgift var
att fungera som en förbindelseofficer mellan Chamberlain och parlamentsgruppen resp. de olika ministerierna, skulle ha haft något inflytande på utformandet av hans
utrikespolitik kan anses helt uteslutet.
Alltnog: när Chamberlain föll,
avgick också Dunglass och anmälde sig omedelbart till tjänstgöring
på sitt regemente. Vid den obligatoriska läkarundersökningen befanns han dock så fysiskt nedgången att han ålades tre månaders
vila innan han fick inställa sig på
nytt. Nästa läkarundersökning gav
likaledes ett negativt resultat och
ledde i sin tur till en specialundersökning, som avslöjade ett hål i
ryggraden – ådraget vid ett fall
några år tidigare – och kring det
en svårartad tuberkulös infektion.
Dunglass fick välja mellan en opemtion, som hade 50 % chans att
lyckas och då görahonomheltåterställd, men samtidigt skulle medföra gipsvagga under mycket lång
tid framåt, eller en mångårig inj ektionsbehandling, som kanske
aldrig skulle kunna garantera honom full rörelseförmåga. Karakteristiskt nog valde han det förra
alternativet. Operationen lyckades,
men patienten fick mycket riktigt
tillbringa två år i gipsvagga.
Denna period av påtvingad
overksamhet, dubbelt plågsam för
Dunglass därför att hans vänner
och fränder och landsmän nu stred
i jordens alla hörn för Englands
och den fria världens framtid,
blev emellertid för honom inga förspillda dagar. Med den andliga
energi, den envishet och målmedvetenhet, som utmärker honom ägnade han dessa två år åt systematisk läsning av framför allt politisk
litteratur. Han läste exempelvis
igenom alla kommunismens källskrifter, han läste framför allt historia och utrikespolitik, men även
ekonomi och socialpolitik. På detta
sätt skaffade han sig en omfattande teoretisk utbildning, som
han onekligen försummat under
sina studieår, då han mera utmärkte sig som cricketspelare än
som plugghäst. När han efter en
lång konvalescens kunde återgå till
det politiska livet var han mindre
amatör än någonsin. Till och med
Churchill, som betraktat honom
med en viss skepsis j ust i hans
egenskap av »Miinchenman» fick
smånigmu upp ögonen för hans
förtjänster. I den s. k. caretakerregeringen 1945 var han understatssekreterare i utrikesministeriet och vid den konservativa regeringsbildningen 1951 gjordes han
till innehavare av en nyupprättad
post som minister för Skottland.
Som sådan ådagalade han en energi och uppslagsrikedom, som för
alltid skulle tillvinna honom hans
skotska landsmäns hjärtan och
partiledningen beslöt att låta honom gå vidare.
Samväldesministern
Efter mer än 20 års hedrande
men föga uppmärksammad verksamhet på mer eller mindre underordnade poster gjordes lord Home
– han hette så efter faderns bortgång i början på 50-talet då han
flyttade >till överhuset – år 1955
till samväldesminister. Som sådan
kvarstod han i fem år. Det visade
sig efterhand som förändringens
vind blåste upp vara en mindre
tacksam uppgift, men Home skilde
sig från den med heder. I själva
verket gav han prov på sådant omdöme, sådan takt och sådant handlag att Macmillan bestämde sig för
att år 1960 göra honom till utrikesminister. Så kom den första av de
storm:u Home hade att rida ut. Det
var på Halifax’ tid i slutet av 30-
lalet, som en utrikesminister senast hämtats ur överhuset och indignationen kände inga gränser.
Den gamla jämförelsen med Caligula, som utnämnde sin häst till
konsul, dök upp på nytt och the
faceless peer, som Home kallades,
blev ett tacksamt byte för alla populärpressens nidskrivare och nidtecknare. Till och med Times hälsade utnämningen med en syrlig
kommentar vilket alH inte
477
hindrade att Home visade sig vara
en av de bästa utrikesministrar
England haft i modern tid. I denna
sin egenskap hade Home bland
annat att underteckna provstoppsavtalet i Moskva och därefter i
radio för de häpna lyssnarna citera
sin landsman Robert Burns dikt
om den dag då alla människor skall
vara bröder ~ ett citat, som inom
parentes sagt lär ha åsamkat tolken svårt huvudbry.
Den nästa och än värre storm
Home hade att rida ut var när
Macmillan förra året oförmodat utpekade honom som sin efterträdare
och rådde drottningen att utse honom till premiärminister. Den indignation, som förorsakats av hans
utnämning till utrikesminister var
dock ingenting mot den indignation, som förorsakades av hans utnämning till premiärminister. Inte
sedan lord salisbnrys tid i slutet
på förra seklet hade en engelsk
premiärminis1ter hämtats ur överhuset och utnämningen betecknades inte bara som en anomali utan
som en nationell skandal och inte
bara av Labour och liberalerna
utan också av många konservativa.
Bakgrunden känner vi nu rätt väl.
Talet om konspirationer och intriger är så överdrivet att det på goda
grunder kan betecknas som meningslöst. När Macmillan av sjukdom fann sig nödsakad att avgå,
visade det sig att stämningen inom
regeringen var för Butler som
efterträdare, medan stämningen
inom partiet var för lord Hailsham,
478
mer känd – tidigare och senare –
som Quintin Hogg. Det gällde nu
att finna en kompromisskandidat
acceptabel för alla parter. Macmillan lät göra en mycket noggrann
sondering av meningarna inom
a) regeringen, b) underhusgruppen och c) de ledande inom partiets lokalföreningar. Resultatet visade kla11t att Home var den som
hade de största sympatierna, något
som torde ha överensstämt med
Macmillans önskningar från första
stund. Egendomligare var det inte.
Premiärministern
Homes emergence – för att nu
använda den mys,tiska nomenklatur som brukas i det konservativa
partiet, där ledaren som bekant
inte väljs utan så att säga uppenbarar sig – och därav följande
utnämning till premiärminister
bildar utgångspunkten för 1964 års
engelska val. Wilson kastade sig
omedelbart över honom med hånfulla anspelningar på den 14:e
earlen av Home, vilket den angripne stillsamt men förödande effektfullt bemötte med att mr ”Vilson
förmodligen var den 14:e mr Wilson och vad var egentligen skillnaden? Skulle alla, fortsatte han med
en oöversättlig ordlek vara jämlika
i England med undantag för pärer
– som ju just betyder jämlikar r
Med stöd av den s. k. Lex Benn,
som möjliggör för en överhusledamot att avsäga sig sitt lordskap, blev för övrigt som bekant
lord Home inom kort Sir Alec
Douglas-Home med den påföljd
att Wilsons argument förföll. Sir
Alecs debut i underhuset som
premiärminister var däremot inte
lyckosam; under många år som
överhusledare hade han hunnit
vänja sig av med underhusets
mindre seriösa och värdiga atmosfär. Men han fann sig snart till
rätta och liksom han mycket
snabbt och skickligt lyckades Merställa disciplinen inom den efter
Macmillans avgång något upproriska regeringen, lyckades han
mycket snabbt tillvinna sig underhusgruppens och partiets aktning
och förtroende i sin egenskap av
ledare.
Därmed inte sagt att hans uppgift var lätt. Ministären Macmillan
hade ju simkats av en rad kriser.
Den värsta, allmänpolitiskt sett, var
givetvis när de Gaulle med berått
mod satte käppen i hjulet för Englands anslutning till EEC, som
Macmillan och hans medarbetare
satsat så mycket på. Den värsta,
opinionspolitiskt sett, var givetvis
Profumoaffären. Vi kan tycka att
den gavs överdrivna proportioner,
men man måste samtidigt vara
tacksam för att det inom den
engelska allmänheten finns en så
pass stark moralisk reaktionsförmåga. Det är ändå ett sundhetstecken a,U inte tåla smussel och
oärlighet hos sina politiska ledare;
det borde vi besinna här i landet,
där känsligheten på den punkten
visat sig vara långt mindre utvecklad. Hur som helst: Profumoaffären reddes ut och blev ett passerat stadium och provstoppsavtalet och den förbättrade ekonomiska
konjunk!turen kom ministären
Macmillans aktier att stiga på nytt.
Men det kan inte förnekas att
Macmillans avgång och Homes tillträde innebar en ny förtroendekris
för partiet.
Vi.sserligen vann den nykreerade
sir Alec Douglas-Home en betryggande seger i sin skotska valkrets,
när han skulle kandidera till parlame111tet efter att ha avsagt sig
earlvärdigheten, men det gick
sämre för andra konservativa kandidater. Varje fyllnadsval visade
en starkt nedåtgående tendens för
partiet och detsamma gjorde opinionsundersökningarna. Denna
trend höll sig ända fram till någon
månad före valet, då en omsvängning skedde och partierna inte
bara låg jämnt utan de konservativa ett tag till och med hade ett
visst försprång. Men en dryg vecka
före valet förändrades situationen
på nytt och en kraftig strömkantring till Labours förmån gav sig
till känna. I stort sett har sir Alec
haft att kämpa mot alla odds och
av de stormar han haft att rida ut
undrar jag om inte den tredje
stora stormen, årets valkampanj,
som från Labours sida i så hög
grad kommit att riktas mot honom
personligen, varit den värsta.
En folklig ädling
Vad är det då som hållit honom
och som håller honom uppe? Som
479
drivit och driver honom framåt?
Det finns de, som anser, att han
blivit bitten by the bug, aU han gripits av det politiska spelet och
maktens äventyr. Kanske har de
rätt. Men när man ser och hör honom, får man inte det intrycket.
Är det något ord som anmäler sig,
när man vill söka sammanfatta sin
bild av Home, så är det ordet clean.
Man tycker sig i honom finna en
folklig ädling, som bevarat sitt
sinnes renhet under en lång och
stormig politisk karriär, som är
ärlig, hederlig, ridderlig och buren
av stark ansvarskänsla, en man
som genom hela sitt väsen, hela
sin personlighet framstår som en
garanti för att det som Profumoaffären avslöjade inte är karrakteristiskt för Englands ledande konservativa skikt. Är detta en idealiserad bild? Det är möjligt. Men vem
kan egentligen tvivla på att Home,
om han fick följa sitt hjärtas röst
långt hellre skulle ägna sig åt att
jaga ripor på sitt älskade gods i
Skottland – han är en av Englands
främsta jaktskyttar – än att jaga
röster i Londons arbetarkvarter.
Han förefaller verkligen vara ett
inbegrepp av vad man menar med
dedication, att höra till dem som
hyllar den i detta underbara gamla
England alltjämt märkligt livskraftiga traditionen att det är en
gentlemans första plikt att tjäna
sitt fosterland.
Hurudan är då hans huvudmotståndare, valets segerherre, Harold
Wilson? Man erinrar sig det foto- 480
grafi, som nu gjort sin rond genom
världspressen och som föreställer
Harold Wilson vid 10 års ålder på
trappan till nr 10 Downing Street,
taget av hans fader. »Det var mer
min pappas profetia än min egen»,
brukar Wilson helt blygsamt säga.
Men bara några år senare, när han
till uppsatsämne i skolan fick »Jag
själv vid 25 års ålder», skildrade
han sig som finansminister. Redan
vid denna tid var Harold \Vilson
alltså inställd på att bli politiker
och ingenting annat än politiker.
Som helt liten hade han visserligen
ett ögonblick vacklat och övervägt
att bli snickare. Men det var en
tillfällig och kortvarig förvillelse.
Så häpnadsväckande, man kan
nästan säga kusligt tidigt utvecklad var den brinnande politiska
ärelystnad, som nu fört honom till
målet. skolpojkens självkänsla var
på intet sätt omotiverad. Han var
visserligen iute finansminister vid
25, men han var, detta Labours
underbarn, handelsminister vid 31
och därmed den yngste kabinettsmedlemmen i England på 150 år,
sedan Pitt d. y:s dagar.
Wilson – ”barfotapojken”
Harold \Vilson har nog, i likhet
med många andra framstående socialdemokrater i samtiden, haft en
benägenhet att överbetona sitt proletära ursprung. Han kommer i
själva verket från vad engelsmännen med eU målande uttryck kallar för the lower middle drawer,
med andra ord från en typisk
lägre medelklassfamilj i Huddersfield i ett av Yorkshires industridistrikt, där hans far var kemist
på en fabrik. Till hans få, men
desto ljudligare klavertramp i underhuset hör att han en gång med
en blick på galleriet sökte framställa sig själv som en barfotapojke
från Huddersfield. Det väckte löje
i huset och indignation i Huddersfield, där man nekade till att ha
haft några barfotapojkar sedan
Dickens dagar. Hans far blev visserligen arbetslös under en period
på 30-talet, men familjen behövde
aldrig lida nöd, inte ens avstå från
sin lilla bil. Det var i en strängt
frikyrklig, helnykter, närmast puritansk och radikalt liberal omgivning, som Harold Wilson växte
upp. Som en föga kiind kuriosite1t
kan anföras att pappa \Vilson en
gång arbetade som valagent åt
Winston Churchill på den tid Churchill var liberal. Denne renlevnadsman – alltså \Vilson senior- fick
uppleva en av sitt livs svåraste
stunder, när han efter ett stormigt
valmöte måste servera sin kandidat en dubbel whisky bakom kulisserna.
Den äldre \Vilson var, som framgått, tidigt övertygad om sonens
lysande framtidsutsikter och trä-
nade från barnsben gossens fenomenala sifferminne genom att låta
honom ta ut kvadratroten ur numren på förbipasserande bilar. \Viison junior motsvarade sin fars förväntningar. I skolan var han ett
klart skinande ljus och erövrade
utan svårighet ett stipendium, som
gjorde det möjligt för honom att
studera vid Oxford. Där tog han i
blixtfart högsta betyget i filosofi,
statskunskap och nationalekonomi.
Han specialiserade sig på det sistnämnda ämnet och var vid 21 års
ålder akademisk lärare i nationalekonomi. När kriget kom kallades
han som ekonomisk expert inom
krigskabinettets sekretariat, varifrån han småningom vid 27 års
ålder avancerade till chef för ekonomiavdelningen i bränsleministeriet. Dessförinnan hade William
Beveridge fått ögonen på honom
och utvalt honom till sin huvudsekreterare vid färdigställandet av
den famösa Beveridgeplanen. Under den tiden fick Wilson lära sig
att arbeta hårt och systematiskt 18
timmar om dygnet, en vana som
han av allt att döma bibehållit sedan dess.
År 1945 öppnade Labours valseger alla möjligheter för en ung,
ärelysten och opportunistisk politiker. Wilson var inte sen att begagna sig av den. Det berättas att
när det nya parlamentet öppnades
en av Wilsons gamla Oxfordkamrater stötte på honom i någon av
underhusets korridorer. »Vad gör
du här?» frågade kamraten. »Har
du blivit journalist?» »Nej», kom
svaret, »jag är underhusledamot.»
»Men det är väl inte möjligt», replikerade kamraten häpet, »jag har
inte sett ditt namn på förteckningen över de liberala ledamöterna.»
Längre tillbaka i tiden daterar sig
481
alltså inte WHsons omvändelse till
den allena saliggörande socialistiska läran, men den blev inte obelönad. Han utnämndes omedelbart
till parlamentssekreterare hos arbetsministern och fick lov att
skaffa sig en mustasch för att inte
se för ung ut. Bara två år senare
efterträdde han sir Stafford Cripps
som handelsminister och blev därmed ledamot av regeringens inre
cirkel. Då behövde han inte längre
mustaschen. Han hade redan hunnit få den statsmannauppsyn, som
alltsedan dess präglat honom.
»Han är den äldste unge man jag
sett», yttrade en iakttagare vid
denna tid.
”Bevaniten”
Men Wilsons meteorliknande
karriär fick ett abrupt avbrott när
han tre och ett halvt år senare tillsammans med Aneurin Bevan
lämnade regeringen som protest
mot Labours upprustningsprogram
och införande av sjukvårdsavgifter. Därmed räknades han automatiskt till bevaniterna på Labours
vänsterflygel och det troliga är väl
att han spekulerade i att som Bevans kronprins snabbare nå de
högsta åreställena än vad han kunde göra som Gaitskells. Det var hans
första stora schism med Hugh
Gaitskell, som då i egenskap av
finansminister närmast bar ansvaret för de av bevaniterna kritiserade åtgärderna. Den andra kom
då Gaitskell som partiledare år
1960 led ett visserligen lindrigt,
482
men dock nederlag i försvarsdebatten vid partikongressen i Scarborough. Wilson vädrade morgonluft
och lät uppställa sig som motkandidat <till Gaitskell vid valet av partiledare. Han förlorade inte oväntat
med 81 röster mot 166 men Gaitskell kunde aldrig förlåta honom
detta hugg i ryggen och stack
aldrig någonsin under stol med sin
djupa ovilja mot Wilson som människa. Dessa episoder torde starkt
ha bidragit till det anseende för
opålitlighet som Wilson åtnjuter
även på åtskilliga håll inom Labour.
Under Labours tid i opposition
har emellertid Wilsons stjärna på
det hela taget varit i oavbrutet stigande; hans av ingen bestridda
enorma kapacitet har fMt fälla utslaget. Han var först skuggkabinettets handelsminister, därefter
dess finansminister, därefter dess
utrikesminister och slutligen, efter Gaitskells bortgång och segern
över fackföreningspampen George
Brown i striden om partiledarskapet, dess premiärminister. Att han
är Labours största politiska begåvning förnekas av ingen; efter Gaitskells död har han varit partiets i
särklass mest effektive talesman i
underhuset. Många anser att han i
själva verket är Englands största
politiska begåvning och rent tekniskt sett får det väl anses vara
riktigt. Han är en durkdriven parlamentariker och därtill en administratör fullt kompetent att leda
vilket ministerium som helst. Men
då borde han ju också vara en idealisk premiärminister, just den
unge – han är 48, även om han
numera ser tio år äldre ut än sin
ålder – och dynamiske ledare
England behöver ! Det är på den
punkten meningarna är delade
även inom Labour. Wilsons framlidne regeringskollega, den gamle
fackföreningsledaren Ernest Bevin,
som blev en sådan utmärkt utrikesminister, denne arbetarklassens
John Bull, yttrade en gång, halvt
föraktfullt om Harold Wilson: He’s
got all the facts, but he lacks vision.
Elektronhjärnan
Det brukar, som nämnts, ofta
framhållas aU Wilson är professionell till skillnad från amatören sir
Alec. Alldeles bortsett från att
jämförelsen är oriktig, är det
många som tycker att Wilson är
alltför professionell: begåvad, ärelysten, men principlös och trolös.
Därtill kommer att han inte bara
är en man utan laster utan också
utan vänner: kylig, självupptagen
och självgod. Han saknar, menar
många, the human touch. Han kan
otvivelaktigt inge respekt, beundran O<‘h fruktan, men inte på samma sätt förtroende och tillgivenhet.
Den, som sett honom uppträda i
parlamentet, på valmöten, presskonferenser och i TV har inte svårt
att förstå och dela denna inställning. Det första, som frapperar en
hos denne rundnätte posör med
den koketta grå locken i pannan,
den åtminstone skenbart gemytliga
uppsynen och den åtminstone
skenbar.t förtroendeingivande pipan, är visserligen skickligheten.
Han är nämligen oerhört skicklig,
både som talare och debattör.
Till en del sammanhänger det med
att han, som sag,ts, är ett slags
mänskligelektronhjärna. Hans förmåga att utan dröjsmål och tvekan ur sitt minnes kartotek hämta
fram fakta, siffror, årtal är helt
enkelt häpnadsväckande.
Men det är inte bara detta. Hans
intellektuella receptivitet visar sig
över hela fältet: han är rörlig,
snabb, smidig i diskussionen och
behärskar i allra högsta grad konsten att formulera. Han kan vara
artig, rent av chevaleresk – när
det är en dam som interpellerar
honom – han kan vara rolig, han
kan vara spetsig{ ironisk, förödande sarkastisk, han kan vara lugnt
auktoritativ, i nödfall till och med
högstämd. Det är inte illa. Men vad
är det då, som inte är bra? En sak
är suffisansen, den endast med
möda bemantlade självtillräckligheten, som gång på gång sticker
fram; ett slags pösande, nedlå-
tande självförälskelse, som gör ett
obehagligt intryck. Men väsentligare är dock den egendomliga
känsla av bristande uppriktighet,
han inger. Han verkar inte riktigt
äkta. Gemytet verkar en liten
smula falskt, pipan – övertagen
från Baldwin, hade man så när
sagt – som del av en maskering.
En kännare har sagt att ett av de
främsta skälen, kanske det främsta
483
till att Macmillan genomdrev att
Home utsågs till hans efterträdare,
var att denne till hela sin läggning
framstår som Wilsons motsats. Det
ligger helt säkert åtskilligt i den
tanken. Den engelska valmanskå-
ren har alltid hyst en utpräglad
misstro mot intellektuella och
Wilson är verkligen – på gott och
ont – en ovanligt renodlad intellek:tuell. Dessutom en intellektuell,
som väckt misstro inte bara bland
motståndarna utan också, som
redan framhävts, inom det egna
partiet. I de djupa arbetarleden har
man inte lätt att känna sympati för
Harold Wilson: denne briljante,
kylige, egocentriske och härsklystne polHiske tekniker. Han har
svårt att väcka förtroende hos
gemene man. Att göra en person
som Wilson, som tror på sig själv
och ingenting annat, till premiärminister är enligt många engelsmäns mening ett mycket vågsamt
experiment. Hur det kommer att
utfalla, kan endast framtiden utvisa, men så mycket är redan nu
tydligt som att även många av
Wilsons egna partivänner känner
en viss oro för resultatet.
När valdagen den 15 oktober ingick var osäkerheten bland de politiska bedömarna maximal, utan
tvekan större än någon gång sedan
1950, då Attlee vann valet med
6 mandats övervikt, vilket den
gången, när Labour ändå startade
i underläge, ansågs vara nästintill
en katastrof för partiet. Spänningen var helt enkelt oerhörd; vad
484
som helst kunde hände. De flesta
bedömare ansåg dock, att vilket
parti som än vann valet skulle det
få en relativt liten majoritet på
c:a 20 mandat och att det sannolikt var Labour, som skulle utgå
som segrare. Säkerligen är det inte
någon överdrift att säga att valutgången kom som en överraskning för alla: en glad överraskning
för tories och en bitter besvikelse
för Labour. BBC :s kommentatorer
verkade klart partiska och skyndade sig att ta ut en stor Labourseger i förskott. Segeryran spred
sig till Labourhögkvarteret i Transport House, där den annars sansade partisekreteraren Len Williams ännu på ett ganska sent stadium på natten räknade med åtminstone 30 mandats övervikt för
Labour. Alla elektronhjärnor, datamaskiner och politiska meteorologer, dessa specialister på valvindar och röstströmmar, profeterade
om a comfortable majority för
Labour. Den komfortabla majoriteten visade sig emellertid obekvämare än någon kunnat drömma
om. Som bekant blev Labours majoritet över höger och liberaler tillsammans fyra (fem) mandat.
Seger i förlusten
Valsiffrorna har redan analyserats i pressen; här skall blott sägas
att de mest signifikativa förefaller
vara att medan tories förlorade
l% miljon röster, ökade liberalerna sitt röstetal med l % miljon
– vilket inom parentes sagt inte
ökade deras mandatantal med mer
än tre. Det ligger nära tillhands att
dra den slutsatsen, att om det inte
varit för alla de bortkastade röster,
som nu gick till liberalerna, skulle
tories ha vunnit valet. Å andra sidan är det knappast något tvivel
om att valutgången var a blessing
in disguise för de konservativa.
Hade de vunnit med en knapp
majoritet, hade deras läge varit
förtvivlat, hade Labour vunnit med
en klar majoritet hade det varit
dåligt, men när nu Labour vann
med en majoritet så knapp att
partiet nätt och jämt är regeringsdugligt, får det väl sägas vara den
idealiska utgången för de konservativa. Ty långt in i högerleden
har man nog haft den känslan att
regeringen varit en smula nedsliten, att paf!tiet behövde en paus för
att ta igen sig, samla krafterna på
nytt, reorganisera och konsolidera
sig och lösa vissa personproblem,
som varit aktuella ända sedan
Macmillans avgång, då Homes händer ju var mer eller mindre bundna.
Och ingen kan gärna tycka att
Wilsons situation är avundsvärd.
Tala om influensaparlamentarism!
Så länge parlamentet är samlat
måste ministrarna befinna sig i
underhuset med den påföljd det
har för regeringsverksamhetens
effektivitet, och motgångar vid ett
par fyllnadsval är nog för att beröva regeringen dess majoritet. Det
ekonomiska läget är minst sagt besyärligt, dubbelt besvärligt för en
man som presenterat väljarna »en
meny utan nota» för att tala med
tories och de drastiska åtgärder,
som nu tillgripits innebärande
brott mot såväl Ef·ta- som Gattöverenskommelserna och därtill socialisering av en av landets känsligaste industrier, har knappast ökat
den nya ministärens good-will.
Dessutom har Wilson en skriande
brist på dugliga medhjälpare och
hur belåten med sig själv han än
må vara är det dock ett allvarligt
problem. Det är ett kuriöst faktum
att liksom medelåldern i Labours
parlamentsgrupp är avsevärt högre
än i tories, är medelåldern i regeringen Wilson avsevärt högre än
den var i regeringen Home. \Vilson
har av partitaktiska skäl varit
tvungen att belöna ett antal av
Labours trotjänare med ministerposter utan hänsyn till vederbörandes kapacitet. Han har visserligen
hundra ministrar, men hurudana!
De unga konservativa
I gengäld kan oppositionens ledare sir Alec Douglas-Home mönstra en hel rad adjutanter i 40-årsåldern, som är både politiskt och
administrativt topptrimmade och
det är säkerligen de konservativas
största tillgång i dagens läge. Där
finns Reginald Maudling, den förutvarande finansministern, okomprometterad av varje belastning i
fråga om börd och förmögenhet, en
frisk och folklig gamängtyp, som
har lätt att göra sig populär. Där
är Edward Heath, den förutvaran- 485
de handels- och industriministern,
en i alla avseenden lysande begåvning. Där är sir Edward Boyle,
förutvarande undervisningsminister, som kanske är den politiker i
sin generation som genomgående
får det högsta vitsordet för karaktär och omdöme. Där är den skicklige förutvarande bostadsministern
sir Keith Joseph, en briljant företrädare för den förpliktande judiska traditionen i engelsk konservativ politik. Där är Ernest Marples,
en skarpsinnig intellektuell ur medelklassen, som tjänat sina sporrar
som Macmillans närmaste man i
bostadsministeriet 1951-54 och
senast varit en framgångsrik transportminister. Och där är numera
också förra årets rebeller: Ian
Macleod och Enoch Powell, som
räknades bland Macmillans främsta yngre medarbetare och nu fallit
in i ledet bakom Home. Till denna
formidabla uppsättning av jämfö-
relsevis unga första rangens förmågor har \Vilson ingen motsvarighet. När Home löst partiets
personproblem och han har ju redan gjort en god början, bland annat genom att ge silkessnöret till
R. A. Butler, mannen som alltid
prisats för sin lojalitet mot partiet,
men under årets valrörelse gav
prov på motsatsen, kommer tories
att ha utomordentliga möjligheter
att göra en övertygande come-back.
Nederlagets organisatör
Har de kommentatorer rätt som
kallat sir Alec Douglas-Home för
486
nederlagets organisatör i detta val?
Det är föga troligt. Tvärtom talar
mycket för att det var hans personlighet, som gjorde att det konservativa nederlag, som de flesta
dock väntade sig, och som framför
allt Harold Wilson väntade sig,
vändes i något, som inte gärna
kan kallas annat än en Pyrrhusseger för Labour. Sir Alec kämpade dock, som framgått, mot alla
odds: tories under Macmillan hade
fått hårda törnar, hans egen utnämning till partiledare och premiärminister hälsades inte med
något jubel, fyllnadsval och opinionsundersökningar gick de konservativa emot, regeringen var inte
bara skamfilad utan också utarbetad, trött, ide- och initiativfattig,
Wilson framstod, ehuru för många
personligen osympatisk, dock som
något slags politisk mirakelman
och slutligen, viktigast av allt, det
engelska folket med sitt sinne för
fair play och sitt behov av omväxling, därutinnan så olikt det
svenska, måste ha tyckt att 13 år
av konservativt styre – den längsta regeringsperioden i den engelska parlamentarismens historia –
lmnde vara nog. Trots allt detta,
trots att Labours utgångsläge var
det bästa tänkbara, trots liberalernas mellankomst, fick Labour –
den lägsta majoriteten i den
engelska parlamentarismens historia. Personligen är jag böjd att betrakta detta resultat, som i sin
helhet och sitt sammanhang inte
gärna kan ses som något annat än
ett misstroendevotum mot Labour
och närmare bestämt Harold Wilson som en stor moralisk framgång för sir Alec Douglas-Home.
För min del tror jag inte att han
var nederlagets organisatör. Jag
tror att han var Pyrrhussegerns
organisatör.
Vilket inte hindrar att jag väl
kan tänka mig att, när han ser tillbaka på 1964 års valkampanj, han
kan vara böjd att instämma i det
bitska epigram, som formulerats
av hans yngre bror \Villiam, komediförfattaren:
The politician I’m afraid
When all the evidence is weighed
Is Zooked upon with passive hate
By most of the electorate.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner