Print Friendly

Högstadie- och gymnasielärare behöver mer ämnesfördjupning

Av Inger Enkvist | 20 mars 2009

Professor Inger Enkvist fortsätter här sin granskning av det förslag lärarutbildningsutredningen la fram i vintras. Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet och författare bland annat till boken Uppfostran och utbildning, SNS, 2007. Läs också hennes första artikel om utredningen Lärarutbildningsutredningen – bra men kunde vara bättre.

Foto: Allan Seppa, SNS

F d universitetskanslern Sigbrit Franke, tillika professor i pedagogik, lade i början av december fram sin utredning om ny lärarutbildning, och just nu granskas och kommenteras förslaget intensivt av remissinstanserna. För att bedöma förslaget bör man hålla i minnet att:
— Skolverket för bara några veckor sedan påpekade att svenska grundskoleelever fortsätter att sjunka i kunskaper. Både svaga och duktiga elevers resultat sjunker.
–Högskoleverket i upprepade utvärderingar har påpekat att dagens lärarkandidater har förhållandevis låg nivå från gymnasiet och att kvaliteten på vissa uppsatser lämnar en del övrigt att önska.
— McKinseyrapporten 2007 och andra betonar att ett land måste locka duktiga studenter att bli lärare för att landet ska nå en god inlärningsstandard.

Frankes förslag innehåller flera nyheter, som en indelning i grundlärare (förskole-, lågstadie- och mellanstadielärare) och ämneslärare (högstadie- och gymnasielärare samt ämnen som idrott, bild och slöjd). Vid presentationen betonades det starkt att de nya lärarnas ämneskunskaper skulle ökas och att en anpassning till de verkliga arbetsuppgifterna skulle ske. Om ämneslärare för högstadiet och gymnasiet hette det att de skulle få en dubbelexamen: både lärarexamen och det som i Bolognasystemet kallas magister- respektive mastersexamen. Den förslagna ämnesförstärkningen är dock knappast tillräckligt för högstadie- och gymnasielärare, och inte heller når de den fördjupning som magister- och mastersnivåer antas ge.

För blivande högstadielärare föreslås att de läser sitt förstaämne under två terminer och sedan skriver en halvterminsuppsats. Detta betyder en lägre nivå jämfört med nuvarande krav för filosofie kandidatexamen, där studenterna studerar sitt huvudämne under tre terminer. De blivande lärarna tänks alltså kunna skriva en kandidatuppsats med lägre förkunskaper i ämnet än andra studenter och än de förkunskaper som gäller nu. Studenten tänks sedan ägna två terminer åt sitt andraämne. Hela utbildningen skulle sedan avslutas med ett magisterarbete om ytterligare en halv termin. Blivande lärare tänks alltså nå en magisternivå i sitt fördjupningsämne på tre terminer i stället för de minst fyra som gäller för andra studenter. Jämfört med dagens filosofie kandidatexamen ”fattas” för den nye högstadieläraren en termins ämnesstudier. Den nya examen motsvarar inte heller en magisternivå med fördjupning uttryckt i Bolognatermer, fast den innehåller två uppsatser. Den innehåller nämligen inte hela den teoretiska bas som uppsatsarbetet ska vila på för att nå avsedd kvalitetsnivå.

Blivande gymnasielärare antas liksom högstadielärare läsa sitt förstaämne under två och en halv termin och sedan sitt andraämne under tre terminer för att sedan avsluta med ett mastersarbete som omfattar en termins arbete. Här uppstår två egendomligheter, eftersom förstaämnet ju ”saknar” en halv termins kurser men ändå ska vara grund för ett omfattande mastersarbete. Däremot får studenterna tre terminers kurser i sitt andraämne, det ämne som de inte skriver kandidatuppsats i. De blivande gymnasielärarna får inte en fördjupningsmaster, eftersom de två huvudämnena sammanlagt bara fått sex och en halv terminer. Den nya examen motsvarar inte heller den tidigare filosofiemagisterexamen som omfattade åtta ämnesterminer.

Dessutom antas de blivande lärarna studera hur ett ämne lärs ut samtidigt som de själva lär sig ämnet. Förberedelsen för att undervisa ämnet ska tas från själva ämnesstudierna, som därför i själva verket får ännu lägre tilldelning än den som skisserats ovan.

Vad läggs då tiden på? En termins praktik är rimligt, men ska de blivande lärarna ägna ett helt år åt åtta utbildningsvetenskapliga kurser, när de inte fått mer djup i sina ämneskunskaper? De utbildningsvetenskapliga kurserna skulle med fördel kunna koncentreras till en termin och läsas tillsammans med ämnesdidaktik. Djupare ämnesstudier och mindre utbildningsvetenskap kan också locka duktigare studenter till lärarprogrammen. Det kan för utomstående synas vara en liten fråga vilket ämne en termin ägnas åt, men svenska lärarexamina är internationellt sett korta, och därför behöver all tid tas till vara effektivt.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att utredarens egen bakgrund i pedagogik har bidragit till att hon överbetonat utbildningsvetenskap på bekostnad av ämneskunskaper. Hennes förslag ger de nuvarande lärarna i utbildningsvetenskap ett ungefär lika omfattande tjänsteunderlag som tidigare, men det var ju ämneskunskaperna som skulle förbättras. Måtte remissinstanserna reagera.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner