Print Friendly

Högerpartiets skattepolitik

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fil. dr HANS RUDBERG:
Högerpartiets skattepolitik
Jag har inga egentliga invändningar mot
Staffan Burenstam Linders artikel i nr 7
av Svensk Tidskrift, men vill gärna anknyta några reflexioner till hans slutord
som löd ”det kan istället vara ärligt på-
peka, att man får söka kompletterande
vägar för att åstadkomma en inkomstutjämning”.
Låt oss se framåt nu efter ett dramatiskt
val, vars utgång är helt okänd ännu när
dessa rader skrivs. Att uthålligt verka för
en genomgripande skattereform förblir
under alla förhållanden en viktig uppgift
för högerpartiet. Men dess förtroendemän
måste härvid ständigt betänka de särskilda
krav demokratin medför. Ett förslag, en
motion eller t. o. m. en proposition må
vara aldrig så välmenande och principiellt
oangripbar, men är ändå dödfödd om den
ej är i stånd att tillvinna sig väljarnas bevågenhet. Detta gäller inte bara det egna
partiets väljare utan även de partier med
vilka man söker ett mer eller mindre långt
gående samarbete och de marginalväljare
med vars röster regeringsmakten kan vinnas eller förloras. Docent Burenstam Linders ovan citerade ord får ur denna synpunkt ökad vikt. De ”kompletterande vä-
gar” och den inkomstutjämning han talar
om måste faktiskt aktualiseras i ett alldeles
tydligt och oupplösligt sammanhang med
varje konkret förslag till skattereform.
Annars blir det ingen reform av.
Rimligare lönestruktur
Sambandet mellan lönepolitik och skattepolitik är bland annat viktigt. Vi har all
anledning tro att de uppseendeväckande
lönedifferenserna i vårt samhälle i själva
verket numera är en följd av skatteskalornas stora progressivitet. Förr var det säkert
tvärtom, men det ekonomiska livet har
inte bara ”inbyggda stabilisatorer” utan
också sina inbyggda ironier. En ofrånkomlig slutsats blir att man inte gärna nu kan
lyckas radikalt begränsa progressiviteten
utan att på något sätt samtidigt stegvis
återställa en rimligare lönestruktur. Demokratins väljarreaktioner och spelregler reser oöverstigliga och respektabla hinder för
varje annat tillvägagångssätt. De avsedda
parallella aktionerna på det lönepolitiska
fältet bör kunna underlättas genom ett
fritt samarbete mellan statsmakten och
arbetsmarknadens parter. Vad det gäller
är att åstadkomma en moderation av de
välavlönades anspråk i proportion till den
skattelindring, som kommer dem till del.
Jag menar att detta är den enda framkomliga vägen till en skattereform värd namnet. Allt annat är fria fantasier och önskedrömmar. Varje förslag till en genomgripande skattereform måste för att ej motverka sitt eget syfte sålunda uppfylla följande tre villkor:
1. Den måste genomföras i flera etapper,
som i stora drag fastställes och tidsbestäms redan när reformen beslutas.
2. Den måste åtföljas av lönepolitiska anpassningar i arbetsmarknadsparternas
regi, möjliga genom att reformen planeras långsiktigt.
3. Den måste kompletteras med inkomstutjämnande åtgärder på det socialpolitiska området, som är både effektiva
och förtroendeingivande.
Om högerpartiet i framtiden för sin
skattepolitiska förkunnelse prövar andra
vägar präglade av mindre tålamod, så kommer detta att skada partiet och fördröja
reformen. En ”taktik” som däremot innebär att man både spelar med öppna kort
och visar stort tålamod och kompromissvilja är hedervärd och bör kunna leda till
resultat inom överskådlig framtid.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner