Print Friendly

Högerpartiets skattepolitik

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Docent STAFFAN BURENSTAM LINDER:
Högerpartiets skattepolitik
Docent Staffan Burenstam Linder visar i
denna artikel, att högerpartiets
skatteförslag ingalunda – som det
ibland påstås i vulgäragitationen
– skulle gynna de högre inkomsttagarna speciellt. Detta vore också
orimligt, menar förf. Inget parti
i Sverige torde vara berett att föra en
klasspolitik, som utpräglat skulle
gynna en viss grupp. Detta gäller
särskilt inte beträffande de högre
inkomsttagarna. Det finns 10 000
personer i landet med en inkomst på
över 100 000 kr och 23 000 som har
över 75 000 kr, knappast tillräckligt
många för att prägla politiken
inom ett visst parti.
Finanspolitiken har tre huvuduppgifter:
Den ekonomisk-politiska, dvs. att stabilisera sysselsättning och priser samt att
lägga grunden för ekonomisk tillväxt;
den allokeringspolitiska, dvs. att bestämma hur stor del av de totala resurserna som skall g:l till gemensamma resp.
privata ändam:ll; den fördelningspolitiska, dvs. att verkställa den omfördelning av inkomster, som bedöms vara
förenlig med rättvisa. Det är självfallet
att det bjuder p:l m:lnga sv:lrigheter att
samtidigt lösa alla dessa uppgifter på ett
tillfredsställande sätt. Komplikationerna ligger dels i att man ofta inte vet hur
t.ex. en konjunkturpolitisk :ltgärd verkar, dels i att det finns konflikter mellan olika önskem:ll t.ex. på det fördelningspolitiska omr:ldet.
Högerpartiet anklagas ibland för att
dess skatteförslag som det föreligger i en
motion från i höstas skulle gynna ”de
rika”. Hur förhåller det sig egentligen
p:l denna punkt? Kan man med fog
göra gällande att högerpartiets förslag
p:l det fördelningspolitiska området
skulle ha en s:ldan verkan? Min personliga uppfattning är att det vore olyckligt om s:l skulle vara fallet.
Få ”rika”
Det är a priori otroligt att något parti
skulle sträva efter att befrämja snäva
klassintressen. ”De rika” i Sverige är en
alldeles för liten grupp för att ett parti
för deras skull skulle vilja avstå från att
hålla sig till Svenssons. Antalet inkomsttagare med en årsinkomst över l 00 000
– om det är vad vi menar med ”de
rika” – utgör inte mer än 10 000. De
som har över 75 000 är 23 000. Men
högerpartiet har ca 700 000 väljare.
Olika undersökningar visar också att
högerpartiets väljarskara helt domineras av grupper, som knappast tillhör de
högsta inkomstskikten.
Högerpartiets skattemotion i höstas
gick ut på att man skulle minska den
s.k. skattepuckeln genom att sänka marginalskatterna i mellaninkomstskiktet.
Någon sänkning av marginalskatterna
för de högsta inkomstklasserna föreslogs
inte. Detta innebär, att den maximala
minskningen i skatten skulle bli ungefär
1 000 kr och för en familj inträffa vid
en årsinkomst om ca 50 000. Familjer
med inkomster därutöver skulle i kronor räknat få samma skatteminskning.
I procent av inkomst blir denna skattesänkning således mindre och mindre ju
högre inkomsten blir. Om man hade velat att familjer med inkomster utöver
60 000 inte skulle få någon skattesänkning alls eller en även i kronor räknat
mindre sådan, hade man varit tvungen
att höja marginalskatten i de högre inkomstklasserna samtidigt som man sänkte den i mellaninkomstsklasserna. Vad
beträffar den föreslagna ökningen av
ortsavdragen, skulle den i kronor räknat ge en skatteminskning, som skulle
växa med inkomsten. Detta beror på
progressiviteten, som ju medför, att varje avdrag i kronor räknat ger en större
skatteminskning desto högre inkomsten
är. Finansministern t.ex. har en mycket
323
större skattelindring än sin sekreterare
av att man får dra av reskostnader till
arbetet i sin deklaration. Omvänt får en
högre inkomsttagare i kronor räknat en
större skatteökning än en låginkomsttagare om ett avdrag minskar.
Socialdemokratisk ”högerpolitik”
Om man vill sänka marginalskatterna i
den nuvarande puckeln måste man alltså
endera höja skattesatserna i de högre inkomstklasserna eller acceptera en i kronor räknat lika stor skatteminskning i
dessa de högre inkomstklasserna. Bägge
lösningarna kan ha sina nackdelar. Det
är av intresse att notera, att när socialdemokraterna 1962 gjorde vissa nedjusteringar i skatteskalorna stod man inför
just ett avgörande av denna sort. Den
utformning man då gav sin reform innebar, att man genomförde precis det man
nu kritiserar högerpartiet för att föreslå. Man gjorde en marginalskattesänkning i de genomsnittliga inkomstklasserna och lät skattesänkningen slå igenom i
de högre klasserna eftersom man där inte
gjorde någon marginalskattehöjning. I
själva verket fick de högre inkomsttagarna i kronor räknat då en större skattesänkning än högerpartiets förslag nu
skulle innebära.1 Om man tar hänsyn till
den penningvärdeförsämring som sedan
1 För att uttrycka saken sll som socialdemokraterna brukar göra kan man säga att hundratusenkronorsmannen skulle fll en skattelindring
(om han bodde i ortsgrupp Il) om 1160 kronor
om liret men tiotusenkronorsmannen bara 50 öre
om dagen eller 2 öre i timmen.
324
dess inträffat, gäller detta konstaterande
i ännu högre grad.
Tanken bakom dessa skatteförslag är
varken för högerpartiet eller för socialdemokraterna att gynna de högre inkomsttagarna. Syftet är i stället att försöka utforma skattesystemet på ett så-
dant sätt, att det rimligen kan sägas gagna alla parter. Man vill få till stånd en
ordning, som inte minskar skatteinkomsterna genom att utmana till skattefusk
eller skatteminskning. Man vill ha skattesatser, som inte verkar avskräckande
för arbetsviljan. Båda dessa hänsynstaganden måste sägas gynna det hela och
inte någon särskild grupp. Socialdemokratin genomförde ju också för några år
sedan en särbeskattningsreform, som innebar en skattesänkning för högre inkomsttagare långt utöver vad högerpartiet någonsin föreslagit. Motivet för den
skattereformen var knappast att särskilt
gynna dessa grupper utan just att öka
utbudet av välutbildad arbetskraft.
skattesats och skattetryck
slutligen måste man komma ihåg att en
skattesats inte är ett mått på verkligt
skattetryck. I den mån individer lyckas
höja sina penninginkomster för att få
kompensation för höga marginalskatter,
blir deras inkomst efter skatt en annan
än ett statiskt betraktelsesätt kan ge vid
handen. Det är svårt att säga vilka
grupper som haft den största möjligheten att på detta sätt övervältra skatter.
Det är dock helt möjligt att skatterna
inte haft den omfördelningsverksamhet
som åsyftats. De granskningar, som Viily Bergström och Assar Lindbeck gjort
i boken Välståndsklyftor och Standardhöjning tyder på att de progressiva skatterna haft en mindre utjämnande effekt
än man vanligen föreställer sig åtminstone när det gäller inkomstskiktet under
den verkliga toppen. Eftersom inkomster av kapital snarare än av arbete dominerar i toppen är sannolikt möjligheterna till övervältring av skatt där
mindre. I den mån progressionen mera
tycks utjämna än utjämnar kan en av
skatterna utlöst kamp mellan olika
grupper i inkomstbildningsprocessen ha
haft en skadlig effekt på penningvärdet,
något som i så fall varit till men särskilt för lägre inkomsttagare. Detta
hindrar inte att den höga progressionen
kan ha haft ett psykologiskt värde i att
de, som inte drabbas lika hårt av den,
förmedlats det intrycket, att skatterna
verkligen medför en kraftig inkomstomfördelning.
Avvägningsproblem
Den slutsats jag kommer till i den fråga
jag rest måste altså bli den, att högerpartiet som andra partier i sin skattepolitik brottas med svårigheter på vilka
det inte finns någon enkel lösning. Man
möter avvägningar mellan att ge skatter en sådan utformning, som uppmuntrar till insatser i produktionen och att
göra den så att det inte uppstår några
sociala orättvisor. Man har frågan hur
skatterna påverkar tillväxttakten och
därmed situationen för hela folkhushållet. Man har att ta ställning till hur man
anser att skatteskalorna påverkar penninginkomstbildningen och inflationen.
Det skatteförslag, som finns konkretiserat i högerpartiets skattemotion kan –
liksom alla andra skatteförslag – förvisso kritiseras från olika utgångspunkter. Men man kan knappast göra gällanSTATSMAKTEN
325
de, att förslaget innebär, att högerpartiet skulle skilja sig från andra partier i
att det driver en linje i skattefrågan som
innebär, att man särskilt värnar om de
högre inkomsttagarna. Det kan i stället vara ärligt att påpeka, att man får
söka kompletterande vägar för att
åstadkomma en inkomstutjämning.
Liksom den flod Herakles släppte in i Augiasstallet, sopade liberalismen på några årtionden, ja, i vissa fall på några få år, bort hela det korporationssystem som
merkantilismen ej fått bukt med, och tillkämpade därigenom statsmakten en
ställning som den aldrig förr hade haft. statsuppgifterna begränsades visserligen i högsta grad, men på det område staten förbehöll sig tålde den icke längre
någon medtävlare och lyckades göra sig gällande över varje motstånd. Det var
därför långt ifrån inkonsekvent, kanske rent av konsekventare än det mesta
andra, när sådana män som Hans Forssell och Harald Hjärne i vårt land förenades en intensiv föreställning om statsmaktens höghet med en liberal uppfattning på det ekonomiska området.
Professor Eli Heckscher i Svensk Tidskrift 1928

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner