Print Friendly

Högerpartiets programarbete

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Professor ERIK ANNERS:
Högerpartiets programarbete
Ordföranden i högerpartiets programkommitte, professor Erik Anners,
ger i denn·a artikel sin personliga syn p&
programarbetet, dess tillkomst,
utveckling och resultat. Programarbetet
har hittills uppfattats synnerligen
positivt bland allmänheten. Bl.a. har
till följd därav högerpartiet betraktats
som det modernaste partiet i landet.
Förf. understryker, att det finns all
anledning att fortsätta det programmatiska arbetet inom högerpartiet,
oavsett vilket resultatet av det
stundande valet blir.
Högerpartiet beslöt vid sin riksstämma
år 1964 att ett nytt handlingsprogram
skulle utarbetas. Man uppdrog åt partistyrelsen att tillsätta en programkommitre för att lösa denna uppgift. Jag fick
uppdraget att vara denna kommittes
ordförande i oktober 1964. Arbetet kom
emellertid inte att inledas förrän våren
1965 då programkommitten tillsattes.
Att det kom att dröja så länge mellan beslut och handling berodde på de inre förhållandena inom partiledningen och partistyrelsen i samband med den permanenta kris, i vilken partiet hade befunnit sig
efter 1964 års val. Sedan Gunnar Beckseher efterträtts av Yngve Holmberg och
därmed förutsättningarna hade skapats
för en kraftsamling inom partiet, kom
arbetet igång i september 1965, då Gustaf Delin ställdes till förfogande som
programkommittens sekreterare. Programkommitten fann snart att uppgiften
var mycket större och svårare än vare sig
partiet eller de som åtagit sig den hade
föreställt sig. Till att börja med rådde
det inom programkommitten en viss tvekan om vad arbetet egentligen skulle inriktas på. skulle man försöka skapa ett
kortfristigt handlingsprogram eller skulle handlingsprogrammet utformas på
längre sikt? I det senare fallet måste man
ha fullmakt att taga upp centrala ideologiska principer till övervägande och att
överhuvudtaget utveckla en typ av programmatiskt tänkande, som man i allmänhet inte förbinder med ett konservativt parti. Programkommitten begärde
därför hos partistyrelsen och fick också
————-~–~ ~~
252
ett bemyndigande att utforma sitt arbete
som en kombination av handlingsprogram och principprogram.
Vida större svårigheter beredde det
naturligtvis programkommittens ledamöter att skaffa sig ett perspektiv på
framtidsutvecklingen, som kunde tjäna
tillledning i de programmatiska diskussionerna. Det blev att sätta sig på skolbänken. Vid sidan av litteraturstudier i
aktuell samhällsvetenskaplig litteratur,
där inte minst Gustaf Delins kännedom
om den amerikanska framtidsforskningens aktuella läge var till stor nytta, anordnade programkommitten i växande
omfattning s.k. hearings med framstående vetenskapsmän och experter på olika
samhällsområden. Genom att dessa
hearings spelades in på band fick man
ett värdefullt grundmaterial. De inre diskussionerna i kommitten fördes på ett
sätt som närmast påminner om ett akademiskt seminarium. I direkt anknytning
till skrivna promemorior penetrerades
olika politiska frågeställningar på ett
mycket ingående sätt. I dessa former
fortgick arbetet till sommaren 1966. Under våren hade programkommitten givits
tillfälle att inför partistyrelsen presentera valda smakprov ur det material, som
man vid den tidpunkten kommit fram
till. Partistyrelsen var påfallande intresserad men kanske också något oroad.
Den fick nämligen lyssna bl.a. till prognoser om datamaskinernas betydelse och
om miljöpolitiken som ett av framtidens
ojämförligast viktigaste problem, till på
köpet i form av en expressiv argumentation, som man tidigare inte varit van vid
inom högern. Lättare torde det ha varit
för partistyrelsen att tillägna sig den
starkt positiva syn på u-landshjälpen,
som programkommittens representanter
företrädde. Sedan dess har datateknikens
och miljöpolitikens betydelse blivit alltmer uppenbar och u-landsfrågorna har
kommit att träda i förgrunden i den politiska debatten. Men vid den tidpunkten, alltså våren 1966, var de synpunkter som framfördes från programkommittens sida i icke ringa grad nya. Särskilt torde det ha varit en nyhet för ledamöterna i partistyrelsen att man från vetenskapligt håll bedömde både datateknik och miljöpolitik så som centrala. Det
gensvar som arbetet hade fått i partistyrelsen kom att utsträcka sig till hela partiet sedan en del av det material och de
synpunkter, som diskuterats fram inom programkommitten, presenterades
sommaren 1966 i form av en skrift av
Gustaf Delin och mig under titeln
”Framtidens politiska villkor”. Vi hade
emellertid där gått mycket längre än
vad som skett inom programkommitten.
Vi försökte nämligen draga slutsatser i
politiskt hänseende både på kortare och
längre sikt av det material, som då förelåg.
Nya direktiv
Programarbetet återupptogs efter valet i
oktober 1966 i en utökad programkommitte och med John Magnus Lindberg
som administrativ sekreterare. Inrättandet av denna post, som blev mycket arbetstyngd, var välbetänkt. I samr~d med
partiledningen hade det nämligen beslutats att programarbetet skulle breddas
och fördjupas. Fr~n partiledningens sida
hade uttryckts ett önskem~l att programmaterialet skulle avpassas för en behandling av partiet i tv~ omg~ngar. Kommitten skulle därför inte framlägga n~gra
definitiva förslag till 1967 ~rs riksstämma, d~ dess resultat skulle behandlas,
utan det skulle räcka med att man där
framlade resultatet av sitt arbete i form
av ett debattmateriaL Sedan detta material behandlats vid stämman och partimedlemmarna f~tt tillfälle att genom
studie- och remissarbete göra sig förtrogna med de nya fakta och synpunkter, som materialet innehöll skulle p~?-
följande riksstämma taga definitiv ställning. Beslutet torde ha varit det enda
riktiga i denna situation. Materialet hade
redan d~ en s~dan omfattning och var
för ett konservativt parti av s~ pass omvälvande karaktär att det näppeligen
hade varit möjligt att koncentrera det till
r ett antal programmatiska punkter, som
1-skulle antagas eller förkastas av en riksf stämma, utan att detta lett till v~ldsamma meningsbrytningar inom partiet. Resultatet av detta beslut blev naturligtvis
att programkommitten kom att växa.
Den omfattade s~ sm~ningom ett tjugof tal delegationer. Inom dessa delegationer
eller som därtill anknutna experter kom
l s~ sm~ningom ett hundratal personer att
arbeta. Kontakten mellan de olika delegationerna samt kontrollen av att arbetet
fortskred i n~gorlunda samma tempo och
253
följde de allmänna riktlinjer, som programkommitten uppdragit, skedde genom ett antal konferenser p~ Handelns
g~rd p~ Lidingö. Genom denna breda
uppläggning av arbetet kom naturligtvis
materialet att svälla ofantligt, och endast genom en intensiv slutspurt under
m~naderna januari-mars 1967 blev det
möjligt att i april till partistyrelsen överlämna resultaten av kommittens arbete.
Materialet blev vid riksstämman förem~l för en utskottsbehandling och en intensiv debatt. Man beslöt att det skulle
utsändas dels p~ remiss till partiets lokala organisationer och dels i bearbetad
version som grund för ett studiearbete
under hösten 1967 och v~ren 1968. Vidare skulle en arbetsgrupp best~ende av
partiledningen samt Sam Nilsson och
Carl-Henrik Winqwist ha ansvaret för
detta studie- och remissarbete och skilja
ut det underlag, som kunde vara lämpligt att använda i valrörelsen ~r 1968.
Programkommitten ville i detta läge
icke binda partiet vid de personer, som
dittills anförtrotts uppgiften, utan ställde sina platser till förfogande, s~ att man
skulle ha fria händer vid personvalet till
den nya programkommitte, vilken skulle
fullfölja arbetet. Mycket ~terstod d~
att göra. Materialet var delvis ofullständigt eller ~tminstone osmält. Det behövde kompletteras och skulle ju ocks~
redigeras Ut i programform. S~ här i efterhand förefaller det antagligt att det
var ett misstag att inte genast utse en ny
programkommitte. Det hade förmodligen varit bättre om en s~dan f~tt i upp- 254
gift att ansvara för och leda studie- och
remissarbetet. Ä ven om studierna inom
partiet har varit omfattande och ofta
energiskt bedrivna och själva remissuppgiften väckt starkt intresse har det nämligen visat sig att det material, som utsänts till de lokala partiorganisationerna,
inte alltid varit tillfredsställande utformat. Man borde ha förutsett att partiledning och partikansli skulle bli överbelastade med de uppgifter, som sammanhängde med själva valrörelsen, och icke
pålagt dem även en så omfattande och
samtidigt så speciell uppgift. Detta insåg
emellertid ingen av oss sommaren 1967.
Innehållet
Det är naturligtvis inte möjligt att inom
ramen för en tidskriftsartikel gå närmare
in på materialets innehåll. Det får vara
tillräckligt att nämna att det genomgående präglades av den uppfattningen att vi
med accelererad hastighet glider in i en
ny typ av vetenskaplig och teknologisk
civilisation, som kommer att ställa
många av våra invanda föreställningar
på huvudet och bereda oss stora politiska
svårigheter. I materialet understryker
man vidare genomgående datateknikens, miljöpolitikens och u-landsfrågornas centrala betydelse i framtidens politiska liv. På det ekonomiska området
har man särskilt sysslat med frågan om
övergången från råvaruekonomi till innovationsekonomi och med de konsekvenser i form av bland annat en snabbt
fortlöpande strukturförändring inom
näringslivet, som detta måste medföra.
I samband därmed utvecklade man inom
programkommitten på ett tidigt stadium
förslag om en allmän inkomst- eller sysselsättningsförsäkring, ett förslag som senare med kraft framfördes av partiet.
Utbildningspolitiken kom att domineras
av en diskussion av frågorna kring kvantitet och kvalitet. Man fann att en konsekvens av de stora krav som i framtidens samhälle skulle komma att ställas
på människornas utbildningsnivå gjorde
det naturligt att uppställa mycket höga
kvantitativa målsättningar. Vidare fann
man att en förutsättning för en effektivt
fungerande innovationsekonomi med en
flexibel produktionsapparat vore en utbildningspolitik, som var inriktad på att
ge människorna ett så brett underlag i
fråga om allmänbildning som möjligt.
Det visade sig givetvis svårt att på alla
de behandlade områdena nå upp till de
ganska högt ställda anspråken på materialet. Somliga delegationer fick för kort
tid på sig, andra delegationer blev inte
lämpligt sammansatta. Därför blev också åtskilligt av programmaterialet ofullständigt eller osmält. Men i stort sett fö-
lämpligt sammansatta. Därför blev som
sagt åtskilligt av programmaterialet
ofullständigt eller osmält. Men i stort sett
företedde det en enhetlig prägel. Både de
allmänna riktlinjer som utvecklades och
de aktuella konkreta förslag som framfördes var konsekventa därför att de utgick ifrån en genomtänkt och gemensam
grund av värderingar. Detta blev möjligt
tack vare att kommitten energiskt höll
fast vid en arbetsmetod, som många
gånger torde ha känts som en tvångströ-
ja för delegationerna, men som i det
långa loppet visade sig vara mycket nyttig och därför kan förtjäna att belysas
något. Varje delegation fick direktiv att
först skriva ett avsnitt kallat ”Perspektiv” där man skulle försöka ge en prognos på utvecklingen inom det samhällsområde, som man hade att behandla.
Prognosen skulle gälla den utveckling
som bedömdes såsom oundviklig, dvs.
som en följd just av vår vetenskapliga
och teknologiska typ av civilisation. I
ett följande avsnitt skulle sedan delegationen ange riktlinjer för en politik som
åsyftade att på de områden, där politiska åtgärder kunde påverka utvecklingen,
ange vad man ville uppnå. I ett tredje
avsnitt skulle delegationen framlägga
konkreta förslag, som vore aktuella redan nu och som samstämde med de förut
angivna allmänna riktlinjerna. Denna
metod präglade programarbetet redan
på ett tidigt stadium och förmodligen
var detta orsaken till att det stora materialet inte blev alltför disparat.
Lika litet som det är möjligt att gå in
närmare på programmaterialet, lika litet
är det möjligt att mera i detalj illustrera
hur denna metod fungerar. Jag kan bara
ge en antydan härom genom att taga upp
några allmänna resonemang kring utbildningspolitiken.
Utbildningspolitik
Om man nu under rubriken ”Perspektiv”
anser sig kunna konstatera en pågående
övergång från en råvaruekonomi till en
255
innovationsekonomi har detta alldeles
bestämda konsekvenser för de effektivitetssynpunkter, som måste anläggas på
utbildningspolitiken. Om den mänskliga
intelligensen blir den viktigaste produktionsfaktorn, och det är ju utgångspunkten, måste man försöka att odla denna
intelligens så långt det är möjligt för att
det egna landet skall kunna vara konkurrenskraftigt. Ty konkurrenskraften
är en förutsättning för åtminstone ett
visst mått av självständig kulturutveckling och en tillräckligt stark ekonomi för
att fullfölja det sociala och kulturella
välfärdsverket. Vill man spetsa till saken kan man uttrycka förhållandet så att
en framtida konkurrens inom innovationsekonomins ram gör det nödvändigt
att utbilda alla, som överhuvudtaget kan
utbildas, så långt det någonsin är möjligt
att utbilda dem. Som riktlinje, fortfarande talat ur effektivitetens synpunkt, ger
detta till resultat att de kvantitativa
målsättningarna inom utbildningspolitiken måste sättas mycket högt. Å andra
sidan blir det nödvändigt att försöka bevara, så långt det kan gå, de kvalitativa
målsättningar, som man en gång hade
och i stor utsträckning fortfarande har
och som på sin tid var en följd av det
gamla elitsamhällets konkurrensförhållanden. I det samhället gällde det att utbilda ett kvalificerat fåtal, som valdes ut
och skolades för ett relativt fåtal befattningar och arbetsuppgifter av intellektuell karaktär. I framtidens samhälle blir
utbildningspolitiken av så avgörande
samhällsekonomisk betydelse att mycket
256
stora finansiella och organisatoriska ansträngningar för att lösa både de kvantitativa och kvalitativa problemen ter sig
berättigade. En annan riktlinje, motiverad av effektivitetssynpunkter, är att
man måste motsätta sig en utveckling i
riktning mot en fortsatt specialisering.
En sådan ger visserligen fördelar på kort
sikt men på längre sikt undergräver den
möjligheterna till en snabbanpassning
till en accelererad vetenskaplig och teknisk utveckling. En dylik omvandlingsprocess förutsätter först och främst flexibilitet hos arbetskraften; den enskilde
får vara beredd att kanske flera gånger i
livet skola om sig för nya arbetsuppgifter inom ramen för sitt yrke. Det eftersträvandsvärda måste i stället vara en
bred allmänbildning, som ger en tillräcklig grund för den önskvärda flexibiliteten.
Minst lika betydelsefulla som de effektivitetssynpunkter, som här berörts,
är naturligtvis de humanitära och demokratiska värderingar vi vill skall prägla
utbildningspolitiken. Dessa värderingar
ger också de stöd för en kvantitativt inriktad utbildningspolitik. Demokratiens
framtid är ju väsentligen en fråga om
dess fördjupning; detta förutsätter en
fördjupad bildning hos medborgarna,
som kan göra det möjligt för dem att förstå och engagera sig i samhällsfrågorna.
Samtidigt måste det vara önskvärt att
människorna i framtidens samhälle i
sll. stor utsträckning som möjligt har
samma eller åtminstone överlappande
associations- och referensramar. Detta
är förutsättningen för en naturligare,
snabbare och spontanare mänsklig kontakt än i dagens samhälle med dess skilda gruppbildningar, där det alltför ofta
är så att den ene inte förstår vad den
andre talar om. Ur dylika riktlinjer kan
man redan nu utveckla viktiga konkreta
förslag. Ett är att man skapar ett organ
för kraftfullare reformer på den högre
utbildningens och forskningens områden
genom att organisera ett universitetsdepartement. Ett annat är att forskarkvaliteten måste bevaras. Under senare tid
har det framträtt tendenser att offra de
kvalitativa önskemålen beträffande forskarutbildningen för att, som man tror,
nå fram till bättre kvantitativa resultat.
Här gäller det att finna metoden att det
ena göra och det andra icke låta. En liknande kritik kan riktas mot UKAS’ förslag om fasta studiegångar vid de filosofiska fakulteterna. Det offrar alltför
mycket åt ett mekaniskt kvantitets- och
specialiseringstänkande. Ett genomfö-
rande av förslaget skulle på längre sikt
just skapa det fackidiotsproblem, som
man till varje pris måste undvika. Ytterligare en konsekvens är att man med bestämdhet måste avvisa förslag om att
spärra tillträdet till de fortfarande fria
fakulteterna eller högskolorna. I första
hand måste universitetens resurser förstärkas. Tillfälliga överbelastningssvå-
righeter får sedan lösas på annat sätt t.ex.
genom obligatoriska inledande kurser
med därpå följande kvalitativt urval.
Det programarbete, vars material nu
studeras ute bland partimedlemmarna
är som sagt icke färdigt och måste självfallet föras till en tillfredsställande avslutning. Hur det skall ske blir det dags
att diskutera efter valet. Men det bör
framhållas att högerpartiet redan genom detta hittills utförda programarbete
skapat sig en goodwill i kretsar, som tidigare stått främmande inför partiets strä-
vanden. Samtidigt har man lyckats förnya den inre debatten inom partiet på
ett sätt som visar nyttan av en brett upplagd programdiskussion. Det gäller nu
att inte förlora någon tid i onödan.
Modernast
Det är ganska ovanligt för ett konservativt parti – som skedde för några må-
nader sedan efter en opinionsundersökning – att få höra att just högerpartiet
ansågs ha det modernaste programmet av
alla partier för närvarande. Den nya bilden av högern som ett progressivt parti,
som har givit sig i kast med framtidens
stora och svåra politiska frågor för att
kunna ge medborgarna en vägledning på
längre sikt än vad som möter i vardagspolitiken, får inte tunnas ut. skulle det
mot förmodan bli ett nederlag för partiet
eller den borgerliga oppositionen vid
1968 års val är ett energiskt programarbete snart sagt den enda möjligheten att hålla partiet samman och att förmå det att engagera sig med full kraft i
valrörelsen 1970. skulle det däremot bli
en borgerlig valseger i höst och en borgerlig trepartiregering, har partiet goda
möjligheter att kombinera sin insats i regeringsarbetet med en fortsatt program- —
257
debatt på bred front. En sådan debatt
kommer då att te sig nödvändig för en
fortsatt frammarsch och för en valseger
år 1970. Väljama kommer inte att låta
sig nöjas med den på kort sikt lagda och
begränsade reformpolitik som kan föras
av en borgerlig regering, såsom vittnesbörd om dess goda vilja inför 1970-talet.
Man måste hålla i minnet att en sådan
regering måste regera mot första kammaren och alltså icke kan lagstifta. I den antagna situationen skulle det vara mycket
naturligt att försöka hålla nära kontakt
mellan partiets representanter i de utredningar om mera djupgående reformer,
som en ny regering självfallet måste tillsätta, och de grupper inom partiet som
arbetar med programmet på längre sikt.
Det största misstag partiet skulle kunna
begå vore att så koncentrera sig på uppgifterna i regeringsarbetet att man försummade uppgiften att skapa ett program som inte blott gäller 1970-talets
utan också 1980-talets samhälle. Den
ungdom som i dag står så tvivlande och
kritisk gentemot mycket i det bestående
samhället skulle ställa sig avvisande mot
ett parti, som nöjde sig med en på kort
sikt lagd handlingspolitik. Tvärtom gäller det att redovisa partiets värdetradition i en ideologisk utformning, som ungdomen kan förstå och acceptera. Det gäller också att visa att denna värdetradition omsatt i riktlinjer på längre sikt
verkligen leder fram till det samhälle
präglat av en human idealism, som vår
tids ungdom längtar efter, och vill kämpa för.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner