Print Friendly

Högerpartiets idépolitiska utveckling

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Professor ERIK ANNERS:
Högerpartiets idepolitiska
utveckling
Professor Erik Anners, ordförande i
den kommitte, som vid högerpartiets
riksstämma i Karlstad 1967 framlade
resultatet av ett omfattande programarbete, och desslikes ledamot av partiets
nytil/satta programkommitte, redovisar
i denna artikel sin personliga syn på den
idepolitiska utvecklingen inom högerpartiet under de senaste tre decennierna.
Bl. a. gör förf. en skarp vidräkning
med den ultraliberalism, som periodvis
präglat det svenska högerpartiet.
Det rubricerade temat kan förefalla ointressant i en situation, då högerpartiet
bereder sig på att byta namn till samlingspartiet och samtidigt prövar möjligheterna till en idepolitisk breddning och
nyorientering. Men ändå är det väl så
att om man vill förstå vad som hänt
inom partiet de senaste åren måste man
förlänga perspektivet. Särskilt kan det
vara nyttigt för dem – både utom och
inom högerpartiet – som till äventyrs
tror att förslagen om namnbyte och beslutet att fullfölja programarbetet är uttryck för en inre förtroendekris beträffande partiets uppgifter och möjligheter
att hävda sig.
Själv tror jag inte bara att åtgärderna vittnar om framsynt handlingskraft
från partiledningens sida utan också att
högerpartiet genom ett namnbyte och i
sitt programarbete just nu har en unik
möjlighet att bryta sig ut ur den isolering, vari partiet sedan länge befunnit
stg.
Utrymmet i en tidskriftsartikel medger ju inte mera än en snabbskiss i förträngt format. Det är inte heller möjligt att göra bedömanden grundade på
en vetenskaplig genomgång av materialet. Tillräckligt underlag i form av
framställningar i modern historia och
statskunskap föreligger ännu inte.
Jag får därför nöja mig med att skildra hur jag själv, tillsammans med ett antal likasinnade, inifrån upplevt högerpartiets idepolitiska utveckling.
Inifrån! Vi blev medlemmar av hö-
gerpartiet år 1940, sannerligen inte på
grund av någon spontan dragningskraft,
som högern då skulle ha utövat på unga
akademiker, utan helt enkelt genom uteslutningsmetoden. Vi var starkt intresserade av sociala reformer. Själv hade
jag sett verkningarna av 1930-talets depression under tre somrars arbete åren
1933-1935 som »pinnpojke» och lantmäteribiträde i olika trakter av Dalarna. Jag fick på närmaste håll se det gamla fattigsamhället. Det som mest upprörde mig var människornas otrygghet –
den ständiga ängslan för att det skulle
bli missväxt eller att det inte skulle bli
något arbete »på skogen». Hur det skulle gå hestämdes av vädret och bolagen
-båda oberäkneliga makter. Jag tyckte – tämligen oreflekterat – att staten
borde ingripa för att hjälpa människorna, när företagen inte kunde det. Den
grundinställningen har jag sedan behållit.
Nazismens fara
Var hörde på den tiden en ung student hemma, uppfostrad till nationalist,
försvarsvän och konventionell religiositet, om han var anhängare av radikala
sociala reformer? Socialdemokrat –
otänkbart med deras försvarspolitik.
Folkpartiet – det var ju före Bertil
Ohlins och socialliberalismens genombrott – lika otänkbart. Studenter från
tjänstemannahem i landsorten hade i regel inga naturliga kontakter vare sig
med frireligiositet och frisinne eller med
kulturradikalismen. Bondeförbundet be- 435
traktades av oss inte som ett politiskt
parti utan som en jordbrukarnas exklusiva intresseorganisation. Nationalsocialism, nysvenskarna o. s. v.? Efter kortvariga förirringar in på dessa marker,
drog sig alla i kretsen bort från sådant
sällskap. Den tyska nazismens ideologi,
närmare studerad, liksom Hitlers politik verkade båda lika avslöjande och
frånstötande. För dem som ännu våren
1939 hoppades på en annan utveckling i
Tyskland blev inmarschen i Prag avgö-
rande. Tysklands utrikespolitiska krav
hade dittills stötts på 1800-talsnationalismens centrala tanke – varje nation
skulle utgöra en stat. När den tyska
pressen efter Prag upplyste att Tyskland
nu skulle återupprätta Otto den stores
rike, blev bedrägeriet uppenbart. För
svenska nationalistiska studenter –
bundna till svensk rätts- och kulturtradition – framstod nazismen som en
dödlig fara.
Aterstod högerpartiet. Dess anseende
i de studentkretsar jag tillhörde var –
sanningen att säga – inte gott. Vi betraktade partiet som storföretagarnas,
de högre tjänstemännens och godsägarnas motståndsrörelse mot sociala reformsträvanden. Men vi var varma anhängare av partiets försvarspolitik. Med Gösta Bagge, och än mer med Jarl Hjalmarson kunde något kanske uträttas i
det partiet. Vid närmare kontakt visade
sig partiets människor ur vår synpunkt
sett bättre än partiets rykte. Där fanns
många som ville göra en insats på de socialpolitiska områden, som vi främst ha- 436
de i tankarna. Vi fann att högern i själva verket hade ett mycket sämre anseende än vad partiet och dess medlemmar
förtjänade. Vi gick in, i ungdomens trosvissa förhoppning att kunna hjälpa till
både med anseendet och med partiets
inställning till sociala reformer. Efter 28
års arbete får vi väl säga att resultatet
kunde vara bättre.
Med inträdet i högern hade vi blivit
konservativa och började på allvar studera den klassiska konservatismens lä-
rofäder – från Burke till Hjärne. Konfrontationen mellan deras skrifter och
de egna ideerna ledde till att en grupp i
Heimdal i början av 1940-talet lancerade termen »radikalkonservatism>>, vars
program med dagens språkbruk ingalunda kan klassificeras som >>högerextremism» utan snarast skulle uppfattas
som en deciderad vänsterglidning. Ett
huvudkrav från de radikalkonservativa
var att den sociala och ekonomiska
tryggheten i samhället skulle förbättras
genom det allmännas ingripanden och
generösa ekonomiska stöd. Man tänkte
då först på åldringar och sjuka – men
i perspektivets förlängning låg hänsynen
till löntagarnas stora massa, särskilt arbetarnas skydd mot arbetslöshet. I sak
var alltså radikalkonservatismen en
motsvarighet till folkpartiets socialliberalism.
Positiv socialpolitik
Vi som inte anslöt oss till den radikalkonservativa gruppen tänkte på samma sätt. Vi ogillade emellertid termen
radikalkonservatism, därför att vi tyckte att den var svårbegriplig och alltså
opraktisk. Anhängarna av terminologin
tröttnade också så småningom på att
förklara vad de egentligen menade. Men
den starkt positiva synen på socialpolitiken som ett huvudområde för det allmännas insatser, blev bestående. Med
de ideerna i bagaget gick vi in i det
programarbete i högerpartiet, som ledde
till 1946 års program.
Det blev ett bra program, ett av de
bästa, som något parti i Sverige presenterat efter kriget. Den som misstänker
att högerpartiet under sin historia i regel varit missförstått och egentligen varit och är bättre än sitt rykte, får åtminstone ett belägg för detta, om han
studerar det programmet närmare, särskilt dess socialpolitiska avsnitt.
Men vad hjälpte det, när programmet
inte tillräckligt fullföljdes – varken i
partiets idedebatt eller i dess handlingspolitik. I stället kom högern att undergå
en av de besynnerligaste metamorfoser,
som drabbat en politisk rörelse i vårt
land. Från att ha varit ett parti förankrat i den klassiska konservatismen med
de modifikationer i reformvänlig riktning som introducerats av det senare
1800-talets tyska konservativa och i
svensk tappning serverats av Harald
Hjärne blev partiet liberalt. Man övergav konservatismens syn på statsmaktens och över huvud taget det allmännas institutioner som omistliga redskap
för att mildra konkurrenssamhällets
orättvisor och som medel att skapa social och ekonomisk trygghet. I stället
anammade man den fria marknadshushållningen – snart sagt med hull och
hår – och tanken att samhället skulle
bygga på individens självansvar. Så
mycket som möjligt skulle läggas på den
enskilda människan, både ifråga om
uppgifter och ansvar. I gengäld skulle
denna »i centrum» ställda människa få
allt större mått av frihet. Näringslivets
uppgift skulle bedömas strängt affärsmässigt. Statliga företag var a priori av
ondo såsom ineffektiva och därtill ägnade att öka statens makt o. s. v.
Samtidigt hade folkpartiets liberalism
utvecklats till en »Social» liberalism, där
man företrädde en långt mera positiv
syn på det allmännas uppgifter och möjligheter. I efterhand sett kan saken uttryckas så att högern och folkpartiet
omkring år 1950 engagerades i en ideologisk rockad.
Ultraliberalism
Orsakerna till en så djupgående frontförändring är naturligtvis komplicerade
och kan inte redas ut här. Jag vill bara
peka på några sammanhang, utan försök
till inbördes betydelsegradering. Högern
hade gått ut i 1948 års val med stora
förväntningar och det nya programmet
som huvudargument. Valet blev en katastrof för partiet. I sådana lägen är
omprövningar – ideologiskt och personellt – naturliga. Vidare låg det nära
till hands för högern att reagera häftigt
437
inför socialdemokratiens 27 punkter
med deras vittgående socialiseringsförslag och kravet på en kontinuerlig omvandling av samhället i socialistisk riktning. Socialdemokraterna hade med detta program öppet visat att de avsåg att
för överskådlig framtid behålla den politiska makten – och därtill lägga under sig den ekonomiska makten i samhället – vad detta sedan än kunde komma att betyda för de demokratiska frihetsvärdena. Jag tror att man inom hö-
gern upplevde just hotet mot dessa värden så starkt att man till deras försvar
kastade sig i armarna på den fria marknadshushållningen. Olyckan var att man
i sin desperation inte tänkte på att en
sådan politisk attityd måste isolera partiet i ett skede då den politiska uppgiften framför andra var att utnyttja den
expanderande samhällsekonomin till att
genomföra grundläggande sociala trygghetsreformer. Högern kom att alldeles
för onyanserat predika frihet och självansvar under en reformperiod, då människorna främst behövde och ville ha
social och ekonomisk grundtrygghet
med det allmänna som redskap. Det vill
de förresten fortfarande!
Om några borde ha begripit det
grundläggande felet i partiets politik
var det väl den krets av högerakademiker, som jag talar om. Men vi gjorde
inte det. Eller, rättare sagt, vi insåg det
inte i tid. Det hade för övrigt inte spelat
större roll om vi protesterat på ett tidigt
stadium. Partiet regerades då, som tillförne, av sin riksdagsgrupp. Dess intres- 438
se för idepolitiska överväganden var inte påfallande starkt.
Den ideologiska rockaden mellan hö-
gerpartiet och folkpartiet ger anledning
till den inte särskilt originella reflexionen att avgörande idepolitiska förskjutningar kan komma så oförmärkt att inte ens s. k. politiskt medvetna människor märker dem. Först långt efteråt blir
det möjligt att se vad som hänt- även
för dem som varit med i och trott sig
bidraga till att forma utvecklingen.
För det var just vad akademikerkretsen i sitt oförstånd trodde. De engagerade sig livligt för den enskilda människans frihet att själv skapa sin trygghet
och spekulerade ut allehanda omtolkningar och vidareutvecklingar av konservatismen, som kunde ge idepolitisk
täckning för den nya given. Följden blev
naturligtvis att partiets idepolitiska debatt förföll. Man intog övervägande en
statisk och defensiv attityd, där exegesen
av auktoritativa skrifter- numera godtogs även de klassiska liberalerna från
1800-talet som konservativa – trädde
i förgrunden. De ansatser till konstruktivt tänkande som kunnat skönjas i debatten kring 1946 års program glömdes
i stort sett bort. Partiet blev ett parti i
revision, som kritiserade och opponerade i detaljer, och trofast lade fram en
alternativbudget varje år. Denna skuggbudget var partiets stolthet, och man lade ner en fast otrolig möda på att skapa
täckning på inkomstsidan för de skattesänkningar som man årligen krävde. Att
partiet trots detta upplevde ett antal
valframgångar tror jag mest berodde på
Jarl Hjalmarsons charmfulla förmåga
att appellera till de av de stigande marginalskatterna plågade tjänstemännen.
Utsuddning
Partiets nya profil måste ju på något
sätt sammanfattas i ett program. Det
skedde år 1956 i en utformning som
ifråga om allmän välmening och innehållslös utsuddning endast torde kunna
tävla med våra dagars berömda mittenprogram.
Endast på ett område gjordes under
senare delen av 1950-talet ett försök till
konstruktivt nytänkande. Under inflytande av de engelska konservativas ideer om »a property-owning democracy»
försökte man utveckla ett system, »egendomsägande demokrati» numera omdöpt till »ägardemokrati», som innebar
att äganderätten till produktionsmedlen
skulle spridas så jämnt som möjligt
bland människorna i form av äganderätt till fast egendom och aktier eller
andra rättsliga positioner medförande
rätt till objektets värdeökning. Häri såg
man ett alternativ till socialismens kollektiva äganderätt med dess risker för
byråkratiskt funktionärsvälde.
Tanken var och är otvivelaktigt riktig. Det finns bara ett alternativ till socialismen, nämligen att med civilrättens
teknik göra alla medborgare till direkta
och någorlunda jämlika delägare i den
ofantliga värdeökning, som sker i en
teknologisk civilisation. Gör man inte
det blir klyftorna i en blandekonomi
mellan de redan rika och de som förstår
att använda pengar som arbetsverktyg
(typ företagare) å ena sidan, och de, som
väsentligen använder pengar som betalningsmedel (dvs. det stora flertalet löntagare), på den andra, till sist outhärdliga.
Tyvärr kom ideerna om ägardemokratin att tunnas ut i 1950-talets programarbete. Förklaringen är enkel nog.
I den kommitte, som arbetade med uppgiften var alla fyllda av entusiasm inför
möjligheten att äntligen skapa ett hållbart och för människorna begripligt alternativ till socialismen. Men i det ögonblick, då det gällde att finna metoder
att förmå aktieägarna i näringslivet –
enkannerligen i storföretagen – att acceptera och lojalt utveckla ett delägarsystem, inträdde en tyst minut. Den varar ännu.
Ingen bör känna sig överraskad av
det. De ekonomiska och juridiska pro·
blem, som måste lösas för att iden om
ägardemokratien skall kunna få konkret
gestalt, är mycket svåra. Inte heller har
socialdemokraterna rätt att jubla över
denna svaghet i motståndarens position.
Ty så länge socialdemokraterna inte har
talat om hur de vill lösa frihetsproblemen i ett socialistiskt samhälle har de
ingenting att skryta med.
Palliativ
De palliativ för ägardemokratien, som
under 1950-talet utvecklades i högerpartiets programtänkande och alltsedan dess
vederbörligen presenterats i riksdagspo- 439
litiken, lider genomgående av samma
svagheter: genom att bygga på skatteprivilegierat sparande skulle de verka
alltför långsamt och till på köpet få
den ojämförligt starkaste effekten hos
dem, som förstår att använda pengar
som arbetsverktyg, vad nu denna för
individen nyttiga förmåga än kan bero
på.
I brist på ett genomtänkt och någorlunda funktionellt utvecklat alternativ
till socialismen- visionen av ett genom
ägardemokratien uppbyggt samhälle,
där frihet och social rättvisa båda råder
– har högerpartiet, och för den delen
hela den demokratiska oppositionen,
måst stanna i en övervägande defensiv
position. Socialdemokraternas löften om
ett den sociala rättfärdighetens rike på
jorden har icke kunnat mötas av ideer
med samma slagkraft. Därmed befinner
sig socialisterna fortfarande i ett idepolitiskt överläge. De vet vad de vill och
tror på – hur vaga bilderna än är hos
dem själva. Därför kämpar de fortfarande i egna ögon för en helig sak. Och
de kan med bästa samvete säga sig att
staten, över huvud taget det allmänna,
i deras händer är det självklara verktyget för en bättre tingens ordning. Ju mer
resurser det allmänna får, och ju större
makt stat, landsting och kommuner har,
ju snabbare går reformarbetet fram till
det hägrande lyckoriket.
Summan av erfarenheterna från hö-
gerpartiets programmatiska utveckling
sådan den ter sig i de stora dragen ger
mig anledning tro, att högerpartiet (sam- 440
lingspartiet) måste tänka om i sin grundsyn på det allmänna och dess uppgifter.
Inte så att man okritiskt skall acceptera
den socialdemokratiska synen på statsmakten. Den innebär en övertro på byråkratisk förvaltning såsom en överlägsen princip för samhällets organisation
och funktion. Utan så att man försöker
uppfatta problemet om t. ex. relationerna mellan det allmännas organ och det
enskilda näringslivet mera allsidigt och
funktionellt än tidigare. Men då måste
man frigöra sig från ett antal trossatser,
som anammats under partiets ultraliberala period, t. ex. att statsföretag har en
tendens att gå med förlust på grund av
TORSTEN TEGNER
det bristande effektivitetstrycket i en
statlig administration. I stället bör man
utan förutfattade meningar av detta eller andra slag undersöka hur det verkligen förhåller sig – samt tänka och
handla därefter. Så har just högerpartiets ledare under den ultraliberala perioden – hrr Hjalmarson och Svärd –
gjort. Den i förstone häpnadsväckande
diskrepansen mellan deras offentliga
förkunnelse under 1950-talet och deras
inställning i gärningarna som landshövding resp. generaldirektör är enligt mitt
förmenande ingalunda uttryck för hållningslöshet utan vittnesbörd om de båda
herrarnas goda praktiska förstånd.
Med största oförskräckthet har han vaktat den svenska idrottsrörelsen mot
den politiska klyvning, som skett i en del andra länder; samtidigt har han
i sin folkliga livsinställning ej underlåtit något, som kunnat medverka till
att göra idrottsrörelsen till vår mest klasslösa och klassutjämnande faktor.
Som idrottsfilosof – och även litteraturkritiker – har han utan dagtingan
försvarat det sunda, det livsstarka, det produktiva, det heroiska; omvänt har
det klemiga, ohärdade, dekadenta i honom haft en arg fiende. Han har kort
sagt sökt bibringa svensk ungdom en ljus, vilje- och kämpastark livsåskådning.
Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner