Print Friendly

Högerns unga riksdagsgarde

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

; ..
HÖGERNS UNGA RIKSDAGSGARDE
l. LEIF CASSEL
Av redaktör GUNNAR UNGER
EN GANG när Leif Cassel som ung student var på väg till sin
gamle far, den icke helt okände nationalekonomen professor Gustav
Cassel, stötte han i en av Stockholms Högskolas korridorer ihop
med en gammal vän till familjen. Det var sörmlandshövdingen
Sederholm, stor jorddrott och tillika bemärkt högerpamp i riksdagen. Sederholm ville säga något vänligt till den unge mannen.
»Nå, min gosse», yttrade han och klappade farbroderligt Cassel
j:r på axeln, »du kanske också tänker bli riksdagsmanh »Det är
väl ingenting, som man tänker bli», kom svaret. »Det blir man väl
av en sinkadus!»- Det är ovisst om Sederholm riktigt uppskattade
repliken, men att den präglas av en intuitiv omdömesgillhet torde
inte kunna förnekas av någon, som åhört en riksdagsdebatt. Dessutom vittnade den om en profetisk gåva, ty ett av de mest slående
bevisen för dess riktighet är Leif Cassel själv. Han om någon
har blivit riksdagsman av en sinkadus. Och eftersom han inom
loppet av ett år fått namn om sig att vara ett av de värdefullaste
tillskotten inte bara till sin egen riksdagsgrupp utan till riksdagen
i dess helhet, kan man göra den trösterika reflexionen att sinkadusen någon gång också får ett lyckligt utfall.
Nej, när han träffade farbror Sederholm hade Leif Cassel förvisso
ingen tanke på att bli riksdagsman och det skulle dröja decennier
innan politisk verksamhet fick en lika plötslig som oförmodad
aktualitet för honom. Som pojke drömde han om att bli bonde, men
när han tagit studenten började han läsa juridik och ägnade sig
åt studierna utan att odla några allmänna intressen, om man
bortser från att han försökte sig som spexförfattare. Det har inte
framgått om han betraktar dessa stilövningar som en nyttig förberedelse för sin offentliga verksamhet. När han tagit sin examen
på Stockholms Högskola funderade han på att bli bankjurist; det
var bara en sak han var absolut säker på att han inte skulle blinationalekonom. Först skulle han emellertid göra sin värnplikt och
han avancerade i det militära till stabstolk hos sedermera genera- 98
Högerns unga riksdagsgarde
len Thörnell. Den store fältherren behärskade redan då i likhet
med Moltke konsten att tiga på sju språk och Cassels tjänstgöring
blev följaktligen lindrig. Efter utryckningen bestämde han sig för
att det inte kunde skada honom att sitta ting och han hade förmånen att få en notarietjänst hos den uppburne häradshövding
Cederschiöld i Eksjö. Genom en gammal kamrat från domsagan
fick han efter fullgjord tingstjänstgöring erbjudande om ett vikariat på länsstyrelsen i Jönköping och där kom han att stanna som
länsnotarie.
Det var med andra ord en slump, som gjorde honom till landsstatstjänsteman, men att han trivdes med verksamheten framgår
bäst av att han fortfor med den i hela fjorton år. Under denna tid
hann han med att tjänstgöra under inte mindre än tre länschefer.
Den förste, Malmroth, var en ämbetsman av gamla stammen, efterföljaren Felix Hamrin, en kylig politiker, medan nummer tre, den
kände förlikningsmannen Olle Ekblom, visade sig vara en mångsidigt orienterad, socialt inriktad landshövding av modernt snitt.
Det var en chef efter Cassels kynne – en man, som ger sina underordnade vidsträckt handlingsfrihet och självständig beslutanderätt
och aldrig tvekar att ta ansvaret för deras missgrepp. Uppenbarligen var också Cassel en medhjälpare efter Ekbloms kynne, ty
då Ekblom utsågs till ordförande i den viktiga trafiksäkerhetsutredningen av år 1945, tog han Cassel med sig till Stockholm som
sekreterare. I denna egenskap utförde Cassel ett energiskt utrednings- och redigeringsarbete, som lät hans uppslagsrikedom, praktiska blick och sunda juridiska omdöme komma till sin rätt.
När han avslutat kommittearbetet återgick Cassel till länsstyrelsen, men inte för att stanna. Befordringsutsikterna inom landsstaten är inte lysande ens för den dugligaste och den längtan till
jorden, som Leif Cassel känt redan under pojkåren, blev honom
slutligen för stark. Han tog det djärva steget att lägga in om
avsked från statstjänsten för att bli bonde. Under sökandet efter
en gård förde slumpen honom till Värmland, där han tidigare inte
haft några anknytningar, och en annan tillfällighet gjorde att
han blev ägare till det frödingska Gunnerud. Sedan skaldens tid
hade stället gått genom många händer och befann sig, när Leif
Cassel övertog det, i ett ganska förfallet skick. Det var kort sagt
krävande arbetsuppgifter som väntade honom. De flesta skulle
väl rygga tillbaka för vågspelet att vid mogen ålder byta levnadsbana och utan särskilda förberedelser ge sig in på ett nytt yrke
med stora anspråk på sin utövare. Kommer därtill- som i detta
99
——-”””-‘-”-~’·-‘
Gunnar U nger
fall – att de lokala förutsättningarna inte är de gynnsammaste
kan man förstå dem, som tyckte, att Leif Cassel var dumdristig.
Men han har alltid hört till dem, som menat att det här i landet
finns en övertro på examina – inte bara jur. kand. utan också
agr. dr- och att en duktig, arbetsam karl själv skall kunna lära
sig så mycket att han kan reda sig, vad han än tar sig för. Dessutom är det, som han själv säger, bra mycket roligare att ta sig
an en dålig gård och göra den bättre än tvärtom. Och på uppgiften
att förkovra sin gård och sina egna agrikulturella insikter och
färdigheter har han satt in hela sin energiska personlighet. Under
tiden som länsnotarie fick han en viss inblick i jordbrukets sociala
och ekonomiska problem och nu har han fått omsätta sina erfarenheter i praktiken. Tack vare god hjälp av sakkunniga medarbetare
och flitig rådplägning med lantbruksnämnd och hushållningssällskap har han utan att begå alltför kännbara missgrepp kommit
igenom sina läroår och känner sig efterhand någorlunda säker i
sadeln på sin traktor. Det har gällt för honom att pröva sig fram
och bakslag har inte saknats, men de har i rikt mått kompenserats
av tillfredsställelsen att se den traditionsrika gården resa sig ur
förfallet.
Den självlärde jordbrukaren har under tiden inte behövt sakna
användning för sina juridiska kunskaper och sin administrativa
rutin. Snart nog togs han i anspråk för allmänna uppdrag och
har bl. a. som borgmästare medverkat till tvenne städers tillblivelse: Hagfors och Säffle. Det goda namn han därvid skaffat sig i
bygden var utan tvivel den utslagsgivande orsaken till att han
år 1950 mycket till sin egen överraskning fick anbudet att bli
högerns företrädare på värmlandsbänken i första kammaren. En
bidragande anledning var förmodligen det positiva intryck han
gjort på högerledaren Fritiof Domö, då han under sin tid som
kommittesekreterare biträtt högerpartiet med att författa en del
motioner. Denna tillfälliga verksamhet hade dock varit Leif Cassels enda dittillsvarande erfarenhet av politiskt arbete och det är
förklarligt att han betänkte sig inför det oförmodade erbjudandet
om riksdagsmannaskap. Som man kanske kan sluta sig till av det
föregående motiverades hans tvekan inte så mycket av räddhåga
för att ge sig i kast med en ny uppgift. Det var snarare en viss
aversion mot att partipolitiskt binda sig, som höll honom tillbaka
– i likhet med de flesta självständiga och intelligenta personer
hyser Cassel en spontan motvilja mot att behöva tycka detsamma
som någon annan. Två omständigheter kom honom emellertid att
100
Högerns unga riksdagsgarde
övervinna sina betänkligheter. Den ena var medvetandet om att
man i rådande läge inte får undandra sig att också politiskt söka
verka för sina ideer, den andra var känslan av att man inom
högern kan påräkna större åsiktsfrihet än inom något annat parti.
Han har inte behövt ångra sig. Ett års riksdagsarbete har redan
övertygat honom om att partidisciplinen är lindrigare och samarbetet otvungnare och friktionsfriare inom högergruppen än inom
någon annan riksdagsgrupp. Högern har inte heller behövt ångra
valet av Cassel. Som redan antytts har han under den korta tid
han tillhört riksdagen förstått att tillvinna sig allmän uppskattning. Den har givit sig till känna genom hans hedersamma placering i första lagutskottet och de många övriga uppdrag han erhållit
av sin partigrupp men också genom den popularitet han åtnjuter
oberoende av partisynpunkter och det respektfulla intresse varmed
motståndare som vänner lyssnar till hans inlägg. Det sammanhänger naturligtvis i första hand med hans rent sakliga kvalifikationer. Han är som en kollega till honom – själv utanför de lagklokas samfund- uttryckt det »något så ovanligt som en förnuftig
jurist». Åven om han inte kan göra anspråk på att äga sin fars
teoretiska begåvning har han i betydlig mån ärvt hans ljusa
huvud. Han har common sense, snabb uppfattningsförmåga, blick
för det väsentliga och praktiskt handlag. Han går rakt på sak.
Han är arbetsam och vederhäftig. Han ger sig inte ut för att
kunna det han inte kan, men det han kan, kan han ordentligt,
och hans administrativa erfarenheter är värdefulla i riksdagsarbetet. Till detta kommer vissa personliga egenskaper, som säkerligen har sin dryga del i förklaringen till att han är omtyckt.
Han har lätt att komma till tals med folk. Det är något pojkaktigt
avväpnande över hans fysionomi med den oborstade röda kalufsen
och över hans muntert oförskämda sätt. I förstone kan han verka
arrogant, men man märker snart hur både humor och självironi
spelar under gamängmaneret. Och han är fri från fåfänga och
prestigehunger, ointresserad av intriger och korridorpolitik, ärlig
och öppen. Det räcker ett gott stycke.
Dessutom har han ett klart och levande politiskt patos. Det riktar
sig mot centralism och kollektivisering, mot byråkrati och statligt
förmynderskap, mot samhällets intrång på individens sfär. Han
hör till dem, som kräver att det inte skall få utfärdas ett nytt
förbud utan att ett gammalt upphäves, att det inte skall få formuleras en ny blankett utan att en gammal avskaffas. Han ser som
sin främsta uppgift att kämpa för att den enskilde inte skall
101
; ..
Gunnar Unger
behöva stöta pannan mot stängsel och paragrafer så snart han
söker röra på sig, att han skall få en smula armbågsrum, en smula
andrum, en smula ·livsrum. Den kampen för han med den äran i
lagutskottet, i motioner och kammardebatter. Och den kampen
anser han att de borgerliga borde kunna ena sig om i större utsträckning än vad som sker. I varje fall behöver man nog inte
befara att han själv skall ge upp den i brådrasket. Hans tid i
första kammaren är visserligen kortare än vanligt eftersom högern
delar mandatet med socialdemokratin, men Cassel är en tillgång
som partiet inte har råd att vara av med och man kan säkerligen
utgå från att han efter nästa års val flyttar över till värmlandsbänken i medkammaren.
Hans gård och hans offentliga uppdrag ger honom inte tid över
till några hobbyn. Det är knepigt nog att få den att räcka till ändå
och det blir huvudsakligen på de ständiga tågresorna mellan Karlstad och Stockholm som han får ro att läsa och skriva. Han jagar
inte, sportar inte, spelar inte kort. En gång försökte han lära sig
schack för att glädja sin gamle far, som var en inbiten schackspelare. Han gick in i schackklubben i Eksjö, som f. ö. huvudsakligen frekventerades av stadens springpojkar. Sedan han kommit
underfund med att han aldrig skulle bli i stånd att klå någon enda
av dem resignerade han och gav upp.
»Kanske har jag i alla fall en hobby», medger han på direkt tillfrågan och det kommer för en minut något lätt fjärrskådande i
den spelande blicken. »Jag skulle gärna vilja lämna efter mig en
alle till mina barn … en alle, som jag själv dragit upp …»
Det är säkert den riktiga slutvinjetten till en artikel om Leif
Cassel. I stället för taggtrådsstängslet till det kommunala kollektivhuset den susande allen till en svensk gård, över vilken rymden
välver sig fri. Slumpen har spelat en stor roll i Leif Cassels liv,
men den har lett honom rätt och det är ingen slump att allen
kommit att bli symbolen för vad han vill försvara och föra vidare.
102

–‘*- ··-”–.i.~ ‘*- . ;=:;;:.-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner