Print Friendly

Högerns unga riksdagsgarde 2 Gunnar Svärd

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..
( ~
HÖGERNS UNGA RIKSDAGSGARDE
2. GUNNAR SVÄRD
Av redaktör GUNNAR UNGER
NÅR Gunnar Svärd i sin gröna ungdom debuterat som demagog
vid ett ungsvenskt torgmöte i Göteborg, märktes bland de åhörare,
som ville gratulera honom till den lyckosamt påbörjade politiska
karriären även hans gamle rektor. »Käre Svärd», yttrade den vördnadsvärde pedagogen, »du har alltid varit en fähund och jag ber
nu att få lyckönska dig till ditt goda omdöme i valet av levnadsbana.» Historien är icke blott rolig, utan även sann och dess värde
förhöjes av att rektor Mellen vid Göteborgs Högre Latinläroverk
var en gammal pålitlig högerman. Man skall heller inte tro, att
den berättas blott i motståndarlägret; den åtnjuter en minst lika
stor popularitet i vissa högerkretsar, där Gunnar Svärd är och
kanske alltid kommer att förbli en omstridd person. Han har alltså
namn om sig att vara en knöl, men det är, om man så får uttrycka
sig, ett gott namn. Det uttalas ofta med fruktan, nästan alltid med
respekt, inte sällan med beundran och ett slags motvillig sympati.
I karakteristiken insmyger sig ett tonfall av hjärtlighet, som låter
okvädinsordet ändra valör.
Anledningen till att Gunnar Svärd förvärvat denna speciella
art av ryktbarhet kan sökas i flera olika omständigheter. Den mest
iögonenfallande av dessa torde vara hans yttre framtoning. Åven
de högermän, som ogillar honom, är säkerligen tacksamma över
att han åtminstone inte tillhör någon annan politisk meningsriktning. Han hör avgjort inte till den typ av politiska motståndare,
som man vill möta ensam en mörk kväll efter ett animerat ordskifte. Redan den, som tagit till sin uppgift att söka göra ett partivänporträtt av honom, kan komma på sig själv med att någon
gäng undra om inte en försiktigare formulering vore på sin plats.
Gunnar Svärds strävsamme far brukade med befogad stolthet
berömma sig av att ha givit upphov till 7,20 m pojkar. Av denna
aktningsbjudande sträcka svarar gossen Gunnar för betydligt mer
än fjärdedelen – och då har likväl ingenting yppats om hans
kubikinnehåll och specifika vikt. Camillus förliknade sig som be- 280
Högerns unga riksdagsgarde
kant enligt Fakiren vid en fackla, ett skepp och en eldig stridshingst. Om man förliknar Gunnar Svärd vid ett fyrtorn, ett luftskepp och en eldig stridsvagn kanske man kan ge en svag föreställning om hans eloquentia corporis.
Därtill kommer att han inte precis har vad som brukar kallas
ett vinnande sätt. All inställsamhet är honom främmande – snarare kännetecknas han av en viss brutal rättframhet, som chockerar den vilken vant sig vid mera sirliga umgängesformer. Intrycket mildras inte av de neddragna mungiporna, de rynkade
ögonbrynen, de rullande vitögonen och den åsklika stämma, som
han uppbådar ur djupet av sina innandömen. I sin helhet blir
effekten överväldigande och man skall vara i besittning av ett
betydande moraliskt mod för att komma sig för med att motsäga
honom, när han med jämna mellanrum låter en näve, som förefaller att i Portos’ efterföljd med ett enda slag kunna sträcka en
oxe till marken, poängtera sina oförgripliga meningar.
Dessa meningar är oftast talrika, långa och välformulerade samt
börjar vanligen med jag. Gunnar Svärd saknar aldrig ord och han
har- vad som är mera sällsynt, särskilt bland politiker- nästan
alltid något att säga. Som intervjuobjekt och informationskälla
är han idealisk: han formulerar själv alla frågor och besvarar dem
villigt och utförligt. Som debattör kan han vara formidabel: han
har inte bara rutin och slagfärdighet utan också ett lättmobiliserat
patos och vetande och framför allt den spontana vedervilja mot
andras åsikter, som ger ett diskussionsinlägg prägeln av att verkligen komma från hjärtat. Som föredragshållare imponerar han
genom sin tyngd och bredd – ja, numera även den sakliga. Han
har inte för intet ägnat sex år av trägna mödor åt högerns partikansli och besitter redan gedigna insikter i svensk politik.
Hans arbetsförmåga är nämligen kolossal och hans receptivitet
knappast mindre. Så har han också stora fordringar som arbetsgivare. Hans fruktansvärda morgonhumör har satt en måhända
hälsosam skräck i hela högerns högkvarter. De svärdska lynnesutbrotten kommer trossbottnarna att gå i vågor på Karduansmakaregatan och registreras av partiseismograferna även i avlägsna bygder. Man kan förstå att hans maner väcker anstöt på
sina håll, där prestigekänslan är starkare utvecklad än sinnet för
humor. Nej, någon fin man är han inte, Gunnar Svärd.
Låt oss summera. En stor, förfärlig karl, en kraftnatur. Självmedveten för att inte säga självupptagen, sträv i umgänget, frän
i omdömena. Framstående agitator och skicklig debattör, kunnig
281
Gunnar Unger
politiker fast praktiskt taget nybörjare, driven organisatör. Klart
förstånd, stor receptivitet, ursinnig energi, väldiga krav på egen
likaväl som andras arbetsinsats. Koleriskt lynne. Förbittrat konservativ. Kort sagt: just vad högern behöver som partisekreterare.
* *•
Likväl stod det inte på något sätt klart från början att Gunnar
Svärds instinkt med den följdriktighet, som rektor Melll’m prisade,
skulle göra honom till· politiker. Om man bortser från att han
fostrades samman med några blivande förgrundsfigurer i vårt
offentliga liv – i klassen över hans gick numera statsrådet Sven
Andersson och bland hans egna kamrater befann sig en blivande
redaktionssekreterare i Expressen – fick han under skoltiden inte
många impulser till samhällelig verksamhet. Som småpojke deltog
han i 1918 års hungerkravaller och plundrade en bakelsebod. Det
var hans enda försök att i praxis omsätta den principiella socialism, som han- för att låna hans egna ord- i likhet med många
andra omfattade före mogenhetsexamen. När han tagit studenten
var han inställd på att ägna sig åt vitterheten och bli journalist.
Han uppvaktade Harry Hjörne och anhöll om plats. »Varför tänker kandidaten bli tidningsmanh frågade den ryktbare människafiskaren. Svärd blev svaret skyldig. Den -verkliga anledningen var
att han i skolan läst en missroman av Johan Jolin, där hjälten
var en ädel murvel- sådana fanns ännu vid slutet av 1800-talet,
åtminstone i litteraturen. Romanen kulminerar – enligt Svärds
eget referat – i att redaktören låter sin vredes åskor rulla över
en libertinaktig excellens’ kala hjässa:
»I sitten på Edra taburetter i konseljsalens prakt. I tron att I
kunnen förfara med rätt och sanning som med snus och strunt.
Minnens då att pressen vakar. I förakten denna press, men minnens
att upplysningens fackla lyser och värmer. Den bränner ock –
Herr Statsråd!»
Detta yttrande hade gjort ett outplånligt intryck på Svärd, men
han drog sig för att åberopa det inför Hjörne, särskilt som excellenserna då hette C. G. Ekman och Fredrik Ramel. Han blev inte
journalist.
I stället skrev han in sig på Göteborgs högskola och läste statskunskap och nationalekonomi. Efter något halvdussin år avlade
han en välmeriterad fil. kand. och har alltså goda utsikter att
avancera till stats- eller åtminstone finans- resp. försvarsminister.
282
d
Högerns unga riksdagsgarde
En tid övervägde han att fullfölja de akademiska studierna, men
en blick i civila avlöningsreglementet gjorde att han kom på
bättre tankar. I likhet med många andra i grund och botten veka
naturer sörjer han då och då i sig själv den förlorade vetenskapsmannen, men civila avlöningsreglementet finns alltjämt inom räckhåll.
Under studenttiden kom han mer och mer in i Göteborgspolitiken
och blev småningom ordförande i Ungsvenska förbundet. Det är
en sammanslutning långt äldre än högerns nuvarande ungdomsorganisation, med anor från Rudolf Kjellen och Vitalis Norström
men också med starkt folklig förankring och klart social inriktning. Från denna plattform gjorde Svärd sig känd som begåvad
talare och organisatör och förde med samma frejdighet kampen
mot de nationella frondörerna på yttersta högerkanten som mot
kommunisterna och deras medlöpare. När högerpolitiken i Göteborg mot slutet på 30-talet fick en alltmer tyskvänlig inriktning
drog sig den utpräglat anglofile Gunnar Svärd tillbaka från aktiv
politisk verksamhet. År 1938 hade han blivit sekreterare i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och ägnade sig
efterhand odelat åt det under kriget alltmer krävande hjälparbetet
till förmån för nödställda utlandssvenskar. Det var en sysselsättning, som bjöd på många egenartade intermezzon. Det mest dramatiska var, när Svärd vid ett besök i Finland anhölls av statspolisen som agent för västmakterna. Det mest komiska var, när
en vinddriven sjöman anmälde sig som hjälpsökande genom att
stående på huvudet sjunga Toujours l’amour utanför Svärds dörr.
Något år efter fredsslutet skrev Svärd en artikel i Medborgaren,
som väckte Fritiof Domös intresse. De bägge herrarna sammanträffade och resultatet blev att Svärd efter åtskillig tvekan flyttade till Stockholm och installerade sig i högerns riksdagskansli.
Han hade ännu inte alldeles uppgivit tanken på journalistiken och
tvekade tydligen i det längsta att sluta sig till den ädle murvelns
potentiella fiender. Nu tog han emellertid steget fullt ut och gav
sig politiken i våld. Han blev sekreterare först åt Domö, därefter
åt högerns riksdagsgrupp och småningom åt hela partiet – en
befattning, som han själv inrättade för att ytterligare befästa sin
auktoritet. Med makten av sin dynamiska och energiladdade personlighet- andra kanske hellre talar om envishet och vassa armbågar – samlade Gunnar Svärd allt flera trådar i sin hand och
det är ingen hemlighet, att det var han, som organiserade 1948
och 1950 års valkampanjer för högerns räkning.
283
Gunnar U nger
De flesta utomstående skulle säkert ifrågasätta, om detta kan
betraktas som någon merit. Valresultaten ger knappast anledning
till självbelåtenhet och klart är, att åtskilliga misstag begåtts.
Presentationen av »den kärva linjen» – i och för sig så berättigad – var inte något lyckokast och »Bygg mer åt fler» är väl
näst efter »Vi klarade krisen» den fatalaste bland de senare årens
valaffischer. Men detta är detaljer. Det viktiga är att högerns
tjuguåriga, katastrofartade tillbakagång i och med det senaste
valet har hejdats och här och var förbytts i en visserligen svag
men dock återhämtning. Vid sidan av Jarl Hjalmarson hör Gunnar Svärd till dem, som främst bör tillskrivas förtjänsten av
denna vändning till det bättre. De bägge kompletterar f. ö. varandra på ett förträffligt sätt och J arlen kan inte nog lovorda
Svärds arbete, som han betecknar som oumbärligt för partiet.
Det har alltså inte varit förgäves som Gunnar Svärd satsat sig
så helt och fullt i högerns tjänst. Oändligt mycket återstår att
göra, men ingen kan rättvisligen förneka, att en uppryckning både
av partiarbetet och propagandan ägt rum under den nye partisekreterarens egid. Att hans arbete rönt uppskattning och fått
gensvar har han kunnat märka under sina otaliga föredragsturneer ute i landet och inte minst efter sitt inlägg i den stora radiodebatt om framtidssamhället i partprogrammens belysning, som
gick av stapeln för ett år sen. Efter det anförandet kom det en
ström av gratulationer och instämmanden till högerkansliet från
Sveriges alla hörn.
Den kritik, som riktats mot honom från partikretsar, har också
gällt självrådighet, maktfullkomlighet och bryska later snarare
än uteblivna resultat. Här och var har man därutöver betvivlat
hans socialreformatoriska intresse och beskyllt honom för att vara
reaktionär. Det beror nog på en missuppfattning. Uppvuxen i ett
hem, där familjefadern hade att försörja hustru och fem barn på
en månadsinkomst, som de flesta arbetare av i dag skulle vägra
att acceptera som veckolön, saknar Gunnar Svärd inte sinne för
sociala problem. Arbetslösheten framstår för honom som den
största olycka, som kan drabba en människa. Men han har också
sett tillräckligt mycket inte bara av nöd och försakelse utan också
av offervilja och fattigdomens stolthet för att ha lärt sig avsky
prat och papperskonstruktioner på det sociala området. Han vill
ha praktisk och effektiv socialhjälp av det slag, som inte uppammar understödstagarandan, utan snarare den urgamla svenska
dygd, som heter att göra rätt för sig. Och han är övertygad om
284
Högerns unga riksdagsgarde
att den arten av socialhjälp lättare kan organiseras i ett samhälle,
där produktiviteten, trivseln och framåtandan inte förlamas av
skatter och regleringar än i ett samhälle, där staten lever upp
nationens samlade tillgångar. Det är sådana tankegångar, som
ligger bakom hans ofta upprepade paroll att högern bör bedriva
högerpolitik och kring detta program bör kanske partiet utan alltför stora samvetskval kunna sluta upp. På den vägen snarare än
på publikfrieriets får väl trots allt högerns framtid sökas.
Och vilken framtid väntar Gunnar Svärd~ Nyligen har han,
som sedan länge varit riksdagshögerns allt i allo och korridorpolitiker nr l, tagit ett nytt steg på sin politiska bana genom att
själv ta säte och stämma i riksdagen som göteborgshögerns senator.
Han sitter redan i statsutskottet och har jungfrutalat i krångeldebatten med ett anförande, som väckte allmän uppskattning genom sin klarhet och sakrikedom. Men riksdagsmannaskapet kan
dock bara vara en etapp på vägen. Sedan han nu avstått från att
bli journalist får han gå till den motsatta ytterligheten – enligt
lärofadern J olin – och bli statsråd. Visserligen kan det tyckas
vara synd på en så begåvad ung man, men då har han i gengäld
slutgiltigt uppfyllt sin gamle rektors förväntningar.
20- 513445 Svensk Tidskrift 1951
285

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner