Print Friendly

Högern tar ledningen

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

3
HÖGERN TAR LEDNINGEN
Remissdebatten har på många håll
i pressen betecknats som ovanligt
tråkig och intetsägande. Den lyhörde iakttagaren torde dock inte ha
undgått att lägga märke till ett och
annat som markerar skiljaktigheterna i svensk politik och som
med all säkerhet blir huvudfråga i
årets valrörelse. Dit hör inte minst
uppgörelsen mellan högerledaren,
hr Heckscher, och statsministern.
Hr Heckscher riktade ett kraftigt angrepp mot den socialdemokratiska regimens påtagliga tendenser att hos sig samla och befästa makten i det svenska samhället. Hans ord föll:
”Det finns ingenting som är så
betecknande för svensk politik
i dag som maktkoncentrationen
hos den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet. Den allt överskuggande faran i vårt samhällsliv är
i själva verket att vi råkar in i
ett enpartisystem, där oppositionen förblir formellt tillåten, men
där man med olika medel sörjer
för att den inte får någon politisk betydelse. På en mängd olika
områden visar det sig att det är
den svenska socialdemokratiens
omedvetna om också säkert inte
medvetna riktpunkt just nu.
Man kan se det i dess inställning till författningsfrågan –
tidningsfrågorna- utnämningspolitiken – skattefrågorna –
socialpolitiken – Wennerströmaffären.”
Den argumentation i sak på vilken han stödde detta omdöme var
så stark att hr Erlander inte vågade gå in i en saklig debatt. I stället
fick kammaren lyssna till en av de
magnifika teateråskor, med vilka
statsministern brukar försöka rädda sig ur trängda lägen. Och det
må villigt erkännas att den talarkonst som han under årens lopp
tillägnat sig säkerligen har sin verkan särskilt inom de egna leden.
Hr Erlanders förmåga att spela på
hela registret från den häpna indignationen över motståndarens
ondska och enfald till de patetiska
brösttonerna och de landsfaderliga
tonfallen är både imponerande och
roande. Men det är oroande att han
inte ville svara i sak. Det tyder på
att han själv innerst inne är medveten om kritikens berättigande.
Vad författningsfrågan beträffar
är kärnan helt enkelt denna: vill
socialdemokratien medverka till en
författning, som kan bringa paria- .;~f._· •. ·….
4
mentarismen att äntligen fungera i
detta land? Eller vill man begagna
sin majoritetsställning i riksdagen
till att tvinga på oppositionen en
överrepresentation för det starkaste partiet, alltså socialdemokraterna, och därmed permanenta den
socialdemokratiska regimen? I
jämförelse med denna fråga framstår författningsreformens övriga
problematik som helt underordnad.
Författningsfrågans lösning blir
avgörande för folkstyrets fortsatta
bestånd i vårt land. Det är minst
sagt förvånansvärt att se, hur socialdemokraterna imiterar I-kammarhögerns politik frän tiden före
den allmänna och lika rösträttens
genomförande. Är det verkligen
möjligt, att socialdemokraterna
som brukar tillräkna sig förtjänster om det demokratiska genombrottet i Sverige, nu skall svika de
demokratiska ideal, som man en
gäng kämpade så hängivet för.
Det var välgörande att högerledaren satte frågan på sin spets
och talade rent ut.
Men högerpartiet har dragit uppmärksamheten till sig även på ett
annat centralt politiskt område –
nämligen inom familjepolitiken.
Här har en märklig rockad ägt rum
de borgerliga partierna emellan.
Folkpartiet och centerpartiet begränsar sig nu i huvudsak till att
gå med på regeringsförslaget om
höjning av barnbidragen med
150:- kr. Högerpartiet kräver
därutöver – i överensstämmelse
med sin principuppfattning – differentierade skattefria barnavdrag
till en kostnad av nära 300 miljoner. Förslaget är naturligtvis ett
provisorium i avvaktan på skatteberedningens resultat. Icke förty
vittnar det om att högerpartiet håller fast vid den familjepolitiska
tradition, som bygger på högerns
motion i befolkningsfrågan av är
1936 och vars grundprinciper partiet aldrig frånträtt. Det förtjänar
erinras att högerpartiets förslag
1957-1960 angående barnbidragen inte avsäg uteslutande eller ens
främst att avskaffa barnbidraget
för första barnet, utan hade till
syfte att genomföra en omfördelning till flerbarnfamiljernas förmän. Barnbidragens belopp skulle
stiga med antalet barn, och dessutom skulle de ha kompletterats av
skattelättnader, vilka främst skulle
ha varit till barnfamiljernas förmån. Detta innebar inte något avsteg från den på befolkningspolitiska skäl och sociala rättvisehänsyn byggda familjepolitik, som hö-
gern alltid förordat. Saken framställdes bara så i 1960 års valrörelse – av motståndarna – och partiets resurser var för svaga för att
väljarna skulle uppfatta hur positiv partiets familjepolitik i realiteten var.
I år lär det inte gå att med vilseledande propaganda utmåla högerpartiet som negativt inställt till
barnfamiljerna.
Som motdrag mot högerlinjen
har finansministern gjort gällande

..
att högerpolitiken innebär ett samhällsekonomiskt oförsvarligt överbud. Han har till och med försökt
antyda, att högerförslagen skulle
medföra en budgetförsvagning på
c :a 1.600 miljoner. Hr Sträng är
inte just känd för varsamhet i omdömet. Han är heller inte känd för
precisionen i sina statsfinansiella
5
kalkyler. Det hade varit bättre för
den politiska debattens nivå om
han i stället för att föra in buskagitationens metoder i televisionen
hade avvaktat högerpartiets slutliga budgetalternativ. Hittills har
dessa haft täckning, och kommer
förvisso att få det i år också.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner