Print Friendly

Högern och kulturen, eller vad är det Åsa Linderborg inte begriper?

Av Cecilia Brinck | 20 februari 2009

För någon vecka sedan presenterade kulturutredningen sitt betänkande. Om utredningens förslag kan man säga mycket – en hel del är intressant, somligt svårbegripligt, mycket form och för lite innehåll har många tyckt. Flera av de verkligt centrala frågorna, exempelvis skattereglerna, var utredningen nogsamt tillhållen att inte ta upp. Och förslagen fick inte kosta nya pengar.
Inget särskilt kontroversiellt egentligen, trodde man. Men det var innan kulturjournalisterna kommit igång.

Som något slags mätare på temperaturen i kulturdebatten är kommentarerna till utredningen faktiskt intressantare än utredningsförslagen. För där har de gått loss, den ena kulturradikalen efter den andra. På kultursidorna har de överbjudit varandra i att beskriva både kulturutredningen och i förlängningen regeringen som kulturens dödgrävare – det gamla vanliga skallet mot den som inte anser att mer pengar är svaret på alla frågor.

Bland de mest aggressiva kommentarerna återfinns – som vanligt, frestas man tillägga – Aftonbladets Åsa Linderborg, aktiv vänsterpolitiker med en aldrig frånvarande radikalsocialistisk agenda. Redan rubriken sätter tonen, Linderborgs artikel handlar om ”…kulturutredningen – och högerns svåra hat mot kulturen”. Och sedan fortsätter det i samma anda.

Hat mot kulturen? För att en utredning dristar sig att föreslå ett antal institutionella förändringar på kulturområdet? Nog vore det trevligt – för att inte tala om hur välgörande det vore för kulturdebatten – om vänstern åtminstone försökte läsa innantill.

Linderborg riktar kritik mot utredningen för fokuseringen på institutionella faktorer, en kritik som det, som sagt, finns ett visst fog för. Men sedan drunknar hon i ett hav av bisarrerier.

Bland många märkliga påståenden fastnade jag speciellt för detta: ”Det hör till saken att den här utredningen är tillkommen efter en lång kampanj från Timbrohögern, som hatar staten.” ”Timbrohögern?” ”Hatar staten?” Vad menar människan? Jag jobbade på Timbro i nio år och jag kan ärligt säga att jag aldrig – vare sig då eller senare – mött någon Timbromedarbetare som ”hatar staten”. Kritiserar staten, absolut. Tycker att skatterna är för höga, att politiken omfattar för mycket och att människors personliga sfär är för liten – självklart. Tycker illa om många politiska beslut som fattats och fattas – javisst. Men är det att ”hata staten”?

Och nog blir man nyfiken på hur det gick till när ”Timbrohögern” beställde en statlig utredning. Ringde Timbros VD Maria Rankka helt frankt upp kulturministern och sa att ”hörru Lena, nu är det dags att ge sig på kulturpolitiken”? ”Och glöm förresten inte att vi hatar staten – det måste framgå av betänkandet!” Alla som tror på det scenariot räcker upp en hand nu.

Linderborg har som sagt en och annan god poäng. Det finns oklarheter i utredningen, exempelvis när det gäller ansvarsfördelning och finansieringsmodeller. Därför är det så synd att hon totalt tappar kontroll över retoriken.

Självklart är det från Linderborgs horisont ett problem att utredningen vilar på en, som hon skriver ”alltigenom borgerlig verklighetsbeskrivning”. För oss andra är just det snarare en lättnad. Efter 35 år av statlig kulturpolitisk aktivism, där det aparta och frånstötande automatiskt har tillmätts högre värde än det publikdragande och tilltalande, är det rätt skönt med ett utredningsförslag som faktiskt konstaterar att även kulturen måste leva på en marknad. Och att kultur utan publik är rätt meningslös.

Vänsterns eviga prat om ”kulturhat”, ”kulturförakt”, ”kulturens dödgrävare” och allt annat de hittar på börjar faktiskt bli rejält slitet. Vi kan inte längre ha det så att kulturpolitiken i alla sammanhang och på alla nivåer blir ett slags tävling där den politiker som gör av med mest skattepengar på kortast tid vinner och alla andra definieras ut som ”kulturhatare”.

Jag är hjärtligt trött på att kallas kulturfientlig bara för att jag inte vill ösa fullt lika mycket skattepengar som Linderborg och hennes meningsfränder över kultur som ingen skulle betala för om de inte tvingades till det via skattsedeln.

Att Åsa Linderborg och jag gillar olika kulturyttringar är rätt uppenbart. Det har jag inga problem med – i min värld finns det utrymme för massor av olika preferenser och smaker. Men hur är det med Linderborg i det avseendet? Tycker hon verkligen att skattepengar ska gå till sådana borgerliga kulturyttringar som symfonikonserter, utställningar av konst som inte består i filmade vandaliseringar av T-banevagnar, teaterföreställningar som inte utspelar sig i en kloak eller operaföreställningar där Susanna i Figaros bröllop inte jobbar i en korvkiosk?

För det är ju där skon klämmer. Det centrala för Linderborg och andra är föraktet för den borgerliga kulturen och för de människor som bär upp den. Och nu är det inte längre Linderborgs sida som dominerar politiken – det är det andra laget som bestämmer. Det kan de inte komma över.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner