Högern – ett konservativt högerparti


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÖGERN
IDEPARTI?
ETT KONSERVATlYT
UNDER DEN SENASTE valrörelsen har
högern framträtt med i huvudsak
endast en enda ide. Den kan formuleras med orden: lägre skatter,
eller med andra ord större möjligheter för den enskilde att disponera över sina inkomster. Motståndet mot ATP, slopandet av första
barnbidraget, alltså de bägge återstående stora valparollerna, var
bara biprodukter till skattesänkningsiden.
Det skall villigt medges att denna
ide är en ide, men som ideologi för
ett ideparti syns den mig en smula
torftig. Dessutom har den propagerats med ett övermått av siffror,
tabeller, diagram och inte att förglömma Sam Nilsson, som i längden
gått över huvudet på eller tråkat
ut den gamla vanliga vardagsmänniskan och i varje fall gjort henne
besviken. Otto Järte har slående
formulerat saken så att högern under en följd av år framgångsrikt
spekulerat i borgerlighetens skatteilska, men när denna ilska i den avgörande slutomgången övervanns
av trygghetskravet, var slaget förlorat. Högern stod där så att säga
med tomma händer, hade inget
annat argument att komma med,
hade satsat allt på ett kort – och
förlorade.
Av GUNNAR UNGER
Ekonomin i all ära, fjärran från
mig att vilja förneka dess betydelse,
men den betyder dock icke allt. Och
jag inbillar mig att efterhand som
människornas liv materiellt sett
blivit rikare och andligt sett fattigare – och den utvecklingen på-
går, som vi alla kan konstatera med
våldsamt accelererad hastighet –
efterhand som detta sker, innebär
högerns ensidiga betonande av ekonomin ett misstag. Men inte bara
ett misstag, utan också ur konservativ idesynpunkt ett missbruk av
högerns namn och en misshushållning med dess anseende. Högern
har dock andra väljare än de, som
enbart intresserar sig för TV, bil,
sportstuga och sållskapsresor till
Mallorca, dessa väljare som högern
ena gången genom sin skattepolitik
vinner från folkpartiet och andra
gången genom sin pensions- och
barnbidragspolitik förlorar till folkpartiet.
Till högern söker sig också människor, som känner ansvar och oro
inför samhällsutvecklingen inte
bara ur ekonomisk synpunkt utan
ur allmänt politisk, kulturell, etisk
och religiös. Dessa väljargrupper,
som utgör högerns moraliska ryggrad och verkligt pålitliga stöd, har
högern svikit genom att svika sin
gamla ambition som ideparti, ett
parti, som tar ställning i idefrågor
och gör det utifrån vissa bestämda,
klara ideella bevekelsegrunder, ett
parti, vars hela politiska handlande
är ett uttryck för en genomtänkt,
sammanhängande ideell åskådning.
Högern har i mitt tycke sin stora,
sin väsentliga uppgift att fylla inte
som ett borgerligt massparti – det
tror jag erfarenheten tyder på att
den aldrig kan bli – utan som ett
borgerligt elitparti, som en moralisk kraft, som en bärare och försvarare av konservativa principer i
svensk politik.
Högern har såvitt jag kan se i
varje fall på senaste tiden inte tillfredsställande fyllt denna uppgift
och jag skall här be att få exemplifiera min tes.
l. Religionen. På den punkten
vill jag fatta mig ytterst kort. Men
det finns anledning att tro att sneglandet mot de frikyrkliga – som i
senaste remissdebatten – och speciellt alliansen med Lewi Pethrus
på den tid det begav sig är sådant
som kostar partiet mer än det smakar. Alldeles oavsett detta finner
jag att det skulle vara mer i överensstämmelse med konservatismens
ideer om högern intresserade sig
för svenska kyrkans problem snarare än frikyrkornas. Och kyrkan
har som bekant stora problem att
brottas med. Det största – låt vara
att det inte har omedelbar aktualitet – gäller kraven på dess skiljande från staten, av vilka ett f. ö.
har kommit från Konservativa Stu- 201
dentförbundet. Jag skall gärna
medge att jag i princip har sympatier för tanken, men jag tror inte
att den i praktiken skulle innebära
någon förbättring, utan bara leda
till ökad religiös splittring och sekterism. Under sådana förhållanden
tycks det mig att om högern har
pretention på att vara ett konservativt ideparti borde den nedlägga ett
målmedvetet arbete på att bidra till
att inom statskyrkans ram förvandla fädernas kyrka i Sveriges
land till en levande folkkyrka.
2. Författningen. I författningsfrågan borde högern i kraft av sina
politiska traditioner ha alldeles särskilda intressen att bevaka. Men
först ett par veckor in i februari
1961 – sex år efter det att författningsutredningen påbörjade sin
verksamhet -har partiet veterligt
på allvar börjat diskutera författningsproblemen och då i frånvaro
av såväl partiets ordförande som
dess förste vice ordförande. Nu är
situationen redan i viss mån fixerad, åtminstone så vitt partiets representant i författningsutredningen, professor Henrik Munktell
fått fria händer av partiledningen
resp. handlat i fullt samförstånd
med denna. Å andra sidan har –
enligt uppgift på hr Munktells eget
initiativ – den s. k. kompromissen
i Vaksenåsen fått karaktären av
»personliga ställningstaganden» och
det har meddelats av ordföranden i
högerpartiets studiegrupp för författningsfrågan, professor Gunnar
Heckscher, att partiet i varje fall
202
inte bundit sig för det enkammarsystem, som accepterats av hr
MunktelL Det enda som förefaller
fullt klart är emellertid att partiet
alldeles saknar en egen linje i författningsfrågan, som av allt att
döma kommer att vara en av de
centrala frågorna i 60-talets svenska politik. Eller vad skall man tro,
när man vet, att riksdagsgruppen
så sent som 1956 enhälligt anslöt
sig till tanken på ett bibehållande
av första kammaren, men nu om
man får utgå från den diskussion
som nyligen fördes i gruppen, tycks
vara beredd att uppge denna tanke?
Vad skall man tro, när högern efter
att energiskt ha propagerat för beslutande folkomröstning i snart ett
årtionde nu tycks vara beredd att
– bortsett från grundlagsfrågor –
offra även denna garanti mot majoritetsförtryck och detta utan att
som kompensation få ens en författningsdomstoL För ett halvår
sedan sades det mig att man kunde
gå med på att offra folkomröstningen om man fick en författningsdomstol i gengäld. Nu tycks
man vilja offra både första kammaren och folkomröstningen utan att
få en författningsdomstol i gengäld – endast en lagprövningsrätt
av tillsvidare dubiöst värde. Vi är
alla överens om att lagprövningsrätten är önskvärd, men kan man
verkligen våga lita på att den börjar fungera- bara därför att herrarna på Voksenåsen fastslagit att
den existerar, ehuru hittills aldrig
tillämpad på någon enda lag?
Det naturliga, eller i varje fall
önskvärda, hade enligt min mening
varit att högerrepresentanten i författningsutredningen från början
fått klara direktiv från partiet. De
borde ha inneburit:
a) Avvisande av varje tanke på
att utredningens ledamöter skulle
upphäva sig till något slags nya
grundlagsfäder. Som flera gånger
påpekats, senast av professor Herlitz i en understreckare i Svenska
Dagbladet, har författningsutredningen aldrig fått i formligt uppdrag att skriva en ny författningoch saknar dessutom, enligt samme
författare, alla möjligheter att gå i
land med ett sådant uppdrag –
det skulle om man får tro honom
kräva en hel serie av utredningar.
Alltså: bibehållande i princip av
1809 års RF, med de modifikationer
som kan befinnas nödvändiga. Otvivelaktigt skulle detta tillvägagångssätt vara ytterst besvärligt, men det
borde vara värt besväret att bevara
den 150-åriga obrutna författningstradition över vilken vi är så stolta
och fortsättningsvis, liksom hittills,
låta författningslivets praxis utveckla sig inom den gamla regeringsformens ärevördiga ram. För j
mig är det ett utslag av ohistorisk
och traditionsfientlig experimentlusta, av folkhemsk klåfingrighet,
att vilja avskaffa den gamla regeringsformen. Det är ännu ett försök
att avklippa sambandet med det
förflutna, att göra oss urarva av
vår historia och utbreda den föreställningen att svenskarnas underbara öden tog sin början den 31 juli
1945, då Per Albin Hansson bildade
sin sista regering, eller, i bästa fall,
om man vill räkna även med den
grå forntiden, den 24 september
1932, då han bildade sin första.
b) Vakthållning kring den konstitutionella monarkin. Ingen parlamentarism inskriven i grundlagen. På den punkten har jag en
motsatt uppfattning mot hr Hjalmarson. Vi hade ingen parlamentarism för 50 år sedan. Vem har sagt
att vi kommer att ha det om ytterligare 50 år? Jag är ingen motståndare till en anständigt fungerande
parlamentarism, men jag kan inte
inse varför man skall söka binda
framtiden vid dagens läge. De politiska metoderna växlar liksom
de politiska regimerna, kvar står
kungamakten som bäraren av kontinuiteten i vår historia, som vår
högsta nationella symbol men också
som vår främsta politiska kraftreserv i nödens stund. Jag tycker inte
att man frivilligt skall avhända sig
denna reserv ens formellt genom
att förvandla monarken till en
nickedocka och en namnstämpel.
Han skall ha möjlighet, som Gustaf V under Per Albin Hanssons bifall yttrade i sitt andra borggårdstal, att i ett kritiskt läge personligen ingripa till nationens bästa.
Och att det finns kritiska lägen, då
kungen är mer att lita på än parlamentet, det blev vi påminda om så
sent som på sommaren 1940. Det
var norska stortinget, som representerade kapitulationsandan, nor- 203
ska kungamakten som representerade motståndsandan och därmed
den verkliga folkviljan.
c) Krav på författningsdomstol
alt. grundlagsfäst lagprövningsrätt,
beslutande folkomröstning och en
reformerad första kammare, ev. en
rent politisk församling med enbart
suspensivt veto, ev. en delvis korporativ – ja, förlåt uttrycket –
församling, ett slags riksråd, där
man skulle söka samla en elit från
olika samhällsområden och inordna
det Organisationssverige, som nu
verkar genom utomparlamentariska pressure groups, inom författningens ram. Jag anser att samtliga
dessa krav borde stå på högerns
önskelista, att man sedan får uppge
ett eller annat för att småningom
nå enighet, det kan jag inse- men
att uppge alla, det tycker jag är väl
mycket.
överhuvudtaget är jag medveten
om att det måhända inte finns stora
utsikter för högern att vinna något
allmännare gehör för samtliga de
ståndpunkter i författningsfrågan
jag här gjort mig till tolk för. Jag
vill bara uttala som min mening att
om högern har några pretentioner
på att vara ett konservativt ideparti
borde det vara dess skyldighet att
förfäkta dessa ståndpunkter så
långt det går.
3. Utrikespolitiken. Där har hö-
gerns stämma beklagligtvis på det
hela taget tystnat, sedan hr Hjalmarson lika oförsynt som orättvist
uteslöts ur vår FN-delegation. Jag
begär inte att man skall kritisera
204
eller ens diskutera alliansfriheten
ty »jag vill vara neutral, säger
Frida, jag vill vara neutral intill
min död», men jag begär att man
skall söka motverka dess risker genom ett aktivt arbete för ett enat
Europa – den i mitt tycke viktigaste politiska uppgift ett konservativt parti just nu kan ägna sig åt.
Hr Hjalmarson har talat om ett
landskap i Europa och det är en utmärkt formulering – men det räcker inte. Högern måste med yttersta
kraft och beslutsamhet ta ställning
för ett europeiskt samarbete och
bekämpa regeringens isolationism.
Det är f. ö. verkligen ett utslag av
ödets ironi att en regering utgången
ur det parti, som sedan gammalt
har internationalismen på sitt baner, har blivit förespråkare för en
trång och ängslig nationalism – av
fruktan för att den tvångsekonomi,
den regleringspolitik, som är förutsättning för dess existens, skall
upplösas genom europeiskt ekonomiskt samarbete. Bl. a. just därför
måste högern göra vad den kan för
att påskynda broslagningen mellan
de 7 och de 6 och den torde väl i
det avseendet kunna räkna på
ganska enhälligt stöd från det
svenska näringslivet. Därvid är att
märka att man klart måste inse och
bejaka de politiska konsekvenserna
av en europeisk ekonomisk integration. Den nationella suveränitetens
tid är förbi, vi måste inrikta oss på
att bli en europeisk, till att börja
med västeuropeisk förbundsstat
och det måste sakta men säkert
j
klargöras för svenska folket, som lalltjämt slumrar i neutralitetstänkandets Törnrosasömn, men så
smått – kanske främst tack vare
TV- börjar vakna till medvetande
om att det finns en värld utanför
Verona – eller rättare Grönköping.
För mig är denna Europatanke nå-
gonting absolut centralt, inte så
mycket ur ekonomisk synpunkt
som ur politisk, och ändå mer ur
idepolitisk. Europaandan och konservatismen är för mig två oskiljaktiga, varandra betingande begrepp,
som utgör hela grundvalen för min
politiska uppfattning och jag skall
därför be att få återkomma till
denna kärnpunkt. Nu vill jag inskränka mig till att konstatera följande. FN är och kommer under
överskådlig framtid att vara vanmäktigt, och det enda reella skyddet
för världsfreden och alldeles speciellt freden i Europa är Atlantpakten. Om vi inte kan ansluta oss till
Atlantpakten – och alltför många
skäl av praktisk politisk natur talar
mot det – måste vi ansluta oss till
den västeuropeiska gemenskapen.
4. Försvarsfrågan. Försvarsviljan
sjunker på det mest oroväckande
sätt, som olika opinionsundersökningar givit vid handen, och jag
kan inte finna att högern gör tillräckligt för att genom kraftfull
upplysningsverksamhet vårda sitt
traditionella anseende som försvarets främsta målsman inom svensk
politik. Jag vill inte i detta sammanhang diskutera den s. k. försvarsuppgörelsen; det är möjligt
att den var nödvändig trots att den
uppenbarligen ur saklig synpunkt
var ytterst betänklig. Det är tänkbart att högern har rätt i att fortsatt enighet i försvarsfrågan –
för någon liten tid framåt – kan
motivera det offer av en sakståndpunkt som gjordes. Men man får
inte bortse från den psykologisl\a
effekten i första hand inom krigsmakten, i andra hand bland alla
landets försvarsvänner, som vant
sig vid att högern skall vara att
lita på i försvarsfrågan. Mot denna
bakgrund vore det minst sagt önskvärt att högern åtminstone öppet
framträdde med kravet på taktisk
atombeväpning omedelbart och
öppet sade ut att utan sådan beväpning vårt försvar på längre sikt
blir näst intill hopplöst. Det måste
slås fast att den målsättning för
försvaret, som försvarsministern
i anledning av en interpellation av
hr Heckscher högtidligt bekräftade
i riksdagen, nämligen att ingen del
av landet utan strid skall uppgivas,
under rådande förhållanden är
humbug eller i varje fall en makaber lek med ord. Den innebär
ingenting annat än att våra söner
vid ett krigsfall skulle förvandlas
till rena slaktoffer. Vårt försvarssystem bygger som bekant på att
vi skall kunna uppehålla en angripare så länge att hjälp från
den organisation till vilken vi inte
anser oss kunna ansluta oss, nämligen Atlantpakten, skall hinna anlända innan det blir för sent. Utan
förberedd hjälp blir en sådan uppe- 205
hållande strid under alla förhållanden problematisk, utan taktisk
atombeväpning blir den, enligt all
sakkunskap, så försvårad att ordet
omöjlig ligger alltför nära till
hands. Försvarsministern har i det
längsta sökt förhala hela frågan
genom att göra gällande att en
svensk atomvapentillverkning ändå
inte kan igångsättas förrän 1963.
Denna uppfattning har grundat sig
på bedömningar som visat sig alltför pessimistiska och torde inte
längre vara hållbar. Ett positivt
ställningstagande i atomvapenfrå-
gan måste ske snart, om inte avsiktliga förseningar skall bli följden.
Detta borde kunna vara en lämplig
utgångspunkt för en systematisk
upplysnings- och propagandaverksamhet från högerns sida i försvarsfrågan. Vad som gör en sådan
verksamhet yttermera nödvändig
är att försvarsministern satt munkorg på officerskåren. Detta grova
försök att tysta ned de militära bidragen till atomvapendiskussion
gör det dubbelt angeläget att högern
här träder fram med klart språk.
5. Rättsvården. Vad har högern
gjort för att bekämpa den radikala,
den s. k. schlyterska kriminalpolitiken, vars förskräckande spår man
dag från dag kan följa i pressens
rapporter om den tilltagande ungdomsbrottsligheten och den allmänna nedbusningen? I det längsta
veterligen ingenting. Först sedan
Svenska Dagbladet under lång tid
fört en konsekvent kampanj för att
vända strömmen i kriminalpolitiskt
206
hänseende och det visade sig att
denna kampanj låg i linje med den
allmänna opinionsutvecklingen,
med en folklig reaktion mot upplösningstendenserna inom rättsvården och följaktligen vann allt större
gensvar, började högern vakna till
intresse för dessa frågor. Det tog
sig ett första uttryck i att Karin
Wetterström på hösten 1958 motionerade om bl. a. en inskränkning
av åtalseftergifterna m. m. Men vad
hände i utskottet? Stina Wallerius
avgav en blank reservation mot det
av Nancy Eriksson dikterade majoritetsbeslutet, men till detta anslöt
sig de bägge övriga högerledamö-
terna hrr Dickson och Kaijser. De
gjorde sedan i riksdagsdebatten
sitt bästa för att bagatellisera sin
partiväns motion och uttrycka sin
uppskattning och beundran för
Nancy Eriksson – maka till den
icke obekante Torsten Eriksson –
som omvänt dem till den rätta progressiva kriminalpolitiska tron.
Mindre än ett år senare gjorde RA
ett uttalande där han klart desavuerade herrskapet Erikssons uppläggning och kort efteråt kom hans bekanta skrivelse nr 88, där han anbefallde samtliga landets åklagare
att iaktta en skärpt praxis beträffande åtalseftergifter- med andra
ord precis det som Karin Wetterström föreslagit, men som hennes
partivänner i utskottet gjort sitt
bästa för att sabotera. Sedan dess
har partiet – vist av skadan –
onekligen bättrat sig. Det har, kan
man med någon välvilja säga, skaffat sig en kriminalpolitisk profil i
riksdagen, profilen tillhör f. ö. hr
Munktell, som skall mycket bestyra. Men utanför riksdagstrycket
har partiet såvitt jag vet inte lämnat något bidrag till en debatt om
kriminalpolitiken. Nu har t. o. m.
regeringen börjat dra öronen åt sig.
Kling är strongare än Lindell, Lindell var – underbart att säga –
strongare än Zetterberg. Man känner nämligen att det blåser högervind inom kriminalpolitiken. Men
varför i Herrans namn har inte hö-
gern gjort någonting för att i god
tid fånga upp och utnyttja denna
vind? Varför har den låtit tillfället
gå sig ur händer att här ställa sig
i spetsen för opinionsutvecklingen
till rättssamhällets skydd? Må vara
att partiledningen har ett svalt intresse för rättsvården, borde den
ändå inte av rent taktiska skäl
kunna förmå sig att här bevaka hö-
gerns gamla ideella arv som förkämpe för rättsstaten? Nog är det
minst sagt groteskt att den som nu
i riksdagsdebatt efter riksdagsdebatt skall få i det närmaste monopolisera denna tacksamma propagandapunkt och ta bekämpandet av
ungdomsbrottsligheten på entreprenad är jur. dr Hedlund- den man
som under sina sex år som inrikesminister notoriskt försummade
framför allt den polisiära upprustningen.
Denna punkt är central inte bara
för konservatismen utan för samhället överhuvudtaget. Vad vi bevittnar är en upplösning av laglydnaden, ett förakt för elementära
etiska normer, ett förråande av det
mänskliga samlivet, som, om inte
kraftåtgärder vidtas, kommer att
leda till ett undergrävande av rättsstaten. Den lagbundna frihet, som
så länge varit vår stolthet, befinner
sig på glid. Och det går inte att bara
skylla på dåliga miljöer och bristande omvårdnad i hemmen. Det
måste också vara ett allvarligt fel på
samhällsandan, den samhällsanda,
som medgivit en uppluckring av alla
rättsbegrepp, den kriminalpolitik,
som nu i åratal bokstavligen talat
lagt hyende under lasten exempelvis
genom att premiera biltjuvarna, som
i den kriminalpolitiskt progressiva
pressen inte ens har fått kallas så
utan fått heta billånare. Det inte
minst förskräckande är att som en
följd av släpphäntheten på detta
område de grova våldsbrotten tenderar att öka samtidigt som brottslingarnas genomsnittsålder sjunker till under 21 år. Och polisen
står om inte maktlös- vilket vore
en stark överdrift – så dock med
ytterst otillräckliga resurser. Att
detta inte är löst prat framgår med
all önskvärd tydlighet av siffrorna
för den s. k. uppklaringsprocenten
år 1959 – det gäller alltså antalet
uppklarade brott, som kommit till
polisens kännedom under den senaste period för vilken fullständigt
siffermaterial föreligger: I Stockholm av samtliga brott 17,8%, av
inbrottstölder 10,1, av bilstölder
6,8; motsvarande siffror är för
Göteborg 29,7, 12,9 och 25,0, för
207
Malmö 38,7, 25,0 och 41,8 samt för
hela riket 33,9, 22,9 och 25,6. Två
tredjedelar av alla brott som kom- .
mit till polisens kännedom i detta
land under år 1959 blev alltså inte
uppklarade, därav tre fjärdedelar
av alla bilstölder! Och då är dessutom att märka att det bara gäller
brott som kommit till polisens
kännedom – hur många förblir
inte oanmälda och hur många förblir inte oupptäckta! I första hand
måste polisen rustas upp ekononomiskt och prestigemässigt; som
värnare av vår inre säkerhet bör
den jämställas med militären som
värnar vår yttre.
Kort sagt: om högern har pretention på att vara ett konservativt
ideparti bör den sätta in alla krafter på att återställa respekten för
rättsstaten.
6. Kulturfrågorna. Högern har
kapitulerat inför enhetsskolesträ-
vandena genom att så vitt man kan
se aldrig ha ägnat skolfrågorna ett
allvarligare intresse – i varje fall
inte sedan Gösta Bagges tid.
Högern, som borde förfoga över
den yppersta sakkunskap, som
finns att tillgå på området, har lå-
tit sig företrädas av personer, som
med all aktning för deras förträfflighet i övrigt, inte precis har varit
vuxna att handskas med folk av
typ Stellan Arvidsson. Kunde hö-
gern inte ha letat upp mera stridbara representanter och sett till att
dessa representanter blivit ordentligt instruerade av fackmän? Även
detta är ett område, som högern
208
borde haft ett speciellt intresse av
att bevaka, det gäller dock att be• vara vår ungdom för likriktning
och halvbildning. Under hela 50-
talet – det härvidlag avgörande
decenniet – har högern förhållit
sig passiv i skolfrågan. Man har
accepterat vad motståndarna föreslagit, man har sagt ja och amen i
riksdagen – medan man samtidigt
ute i landet beklagat sig över att
våra fina gamla läroverk dömts att
försvinna. Det rimliga hade väl varit att man på ett tidigt stadium,
senast vid 50-talets ingång, försökt
bilda sig en mening om hur man
ville att den nya skola skulle se ut,
som man i princip hade accepterat
och sedan energiskt drivit denna
mening. Man kunde ju exempelvis
ha föreslagit att den gamla realskolan skulle byggas in i den nya
skolan genom att man började differentieringen efter 4:e klassen och
på det sättet bevarade de gamla
läroverkens fördelar samtidigt som
man undvek de verkliga eller förmenta sociala nackdelarna av
dubbla skolformer. Det är möjligt
eller sannolikt att detta krav inte
kunnat förverkligas, men då hade
man kanske kunnat genomdriva
åtminstone differentiering efter 6:e
klassen; inte ens det tycks man i
dagens läge kunna hoppas på.
Inte heller den högre undervisningen, universitetsfrågans lösning,
har högern, det jag kan förstå ägnat
mer än en förströdd uppmärksamhet, i varje fall har inga initiativ
av positiv art förekommit. Den hulmanistiska forskningen har fått 1
föra sin ojämna kamp utan det stöd
från högern, som borde varit självfallet. överhuvudtaget har högern
företett i bästa fall en allmän
letargi i värsta fall en ren negativism i kulturfrågor, som gett intellektuella och konstnärer en känsla
av att det parti, som mer än något
annat borde stå för den västerländska civilisationens principer,
varit speciellt ointresserat av och
ogint mot kulturarbetare av alla
slag. Tänk bara på förra årets beryktade motion av hr Berg (h) om
nedskärning av allehanda kulturanslag, som fick mer eller mindre
officiös partisanktion. Hur utnyttjades inte den i valkampanjen och
vilket avbräck åsamkade den inte
högern i den akademiska världen
och bland kulturarbetare överhuvudtaget? När jag skulle friska upp
mitt minne av denna famösa motion och slog upp registret till hö-
gerns senaste valhandbok fann jag
förresten, vilket kanske är symptomatiskt och i varje fall onekligen
har sitt kuriositetsintresse, att nå-
got hänvisningsord som börjar på
kultur helt saknades.
Alltså: om högern har pretention
på att vara ett konservativt ideparti bör den hålla sig med ett kulturkonservativt program – och
slåss för det.
7. Befolkningsfrågan. Svenska
folket kan som bekant smickra sig
med att förra året ha slagit ett rekord, varigenom det tagit ledningen
…..
framför alla, säger och skriver alla,
.andra folk på jorden. Händelsevis
var det ett bottenrekord, närmare
bestämt i nativitet. Födelsetalet för
1960 innebär att vi överträffat oss
själva i fråga om återhållsamhet,
nämligen när det gäller att sätta
barn till världen. Vårt dittills lägsta
födelsetal var 1934 med 13,68. Nu
är vi nere i 13,65. Vi har som Per
G. Andreen uttryckt det pressat oss
förbi 30-talet med en dödsföraktande ansträngning. Närmast före
oss ligger Ungern! Danmark är
uppe i över 16, Norge i 18, Finland
över 18 liksom även Frankrike, som
förr brukade ståta med de lägsta
födelsetalen.
Vad har nu högern gjort åt
befolkningsfrågan? Jo, föreslagit
första barnbidragets avskaffande.
Det behöver i och för sig inte vara
något fel, men som bidrag till befolkningsfrågans lösning är det
onekligen i blygsammaste laget.
Vårt nuvarande familjebeskattningssystem är barnfientligt och
verkar hämmande på vår alltför
låga nativitet. Dessutom är det i
och för sig orättvist och principvidrigt. Vad innebär nämligen ett system med likformiga barnbidrag, då
man inte har ortsavdrag för barn?
Jo, först och främst att den redan
allmänhet hårda progressivbe- >kattningen ytterligare skärps just
’ör barnfamiljerna. Det står klart
lm man betraktar barnbidragen
:om skatteåterbäring. Det finns
nycket få länder som har barnbi- 209
drag till första barnet – våra
grannländer har det exempelvis
inte. Men det finns inte ett civiliserat land på jorden utom vårt som
inte tar hänsyn till familjens storlek vid beräkning av skattebärkraft. Låt oss för exemplets skull
säga, att den som har 30 000 kr.
och tre barn står på samma konsumtions- eller köpkraftsnivå, som
den som har 20 000 kr. och ett barn.
Då skall dessa båda familjer i rättvisans namn beskattas lika, såvida
inte den omständigheten att man
har barn anses utgöra en beskattningsbar förmån! Omvänt är det
då endast skenbar rättvisa, men i
verkligheten en skriande orättvisa,
att två gifta par, det ena barnrikt,
det andra barnlöst, men med
samma nominella inkoms.t, avkrävs
samma tribut av staten och att
marginalskatten på extrainkomster
skall vara densamma för barnförsörjaren och den barnlöse.
Högern borde sagt ifrån detta
och sålunda sammankopplat första
barnbidragets avskaffande med införandet av ortsavdrag för barn.
Den senare reformen borde ha betecknats som avlägsnande av en
orättvisa – en i hela världen enastående orättvisa – i det nuvarande skattesystemet, icke som en
skattelindring. Man gjorde emellertid inte detta. Förmodligen av taktiska skäl begärde man den stora
besparingsåtgärden, som antogs
vara populär hos de många barnlösa, avskaffande! av första barnbidraget omedelbart men sköt re- 210
formen av familjebeskattningen på
framtiden såsom sista ledet i
skattelindringsplanen. Därmed gav
man hugg på sig. Motståndarnas
propaganda kunde med mer eller
mindre skenbar rätt tala om snålhet, egoism, bristande samhällsanda, familjefientlighet, extremism
och jag vet inte vad. Sin principiella förstfödslorätt – att hävda
rättvisan, ansvarstanken, gemenskapen i hem, familj och folk, gemenskapen mellan generationerna,
sin nationella och konservativa
förstfödslorätt sålde man för taktikens grynvälling. Befolkningsfrå-
gan, en av våra verkligt stora, ödesdigra nationella frågor, tvingades
det nationella högerpartiet liksom
övriga partier att tiga med. Det var
felaktig strategi – och då hjälper
inte taktiken. Det är en nyttig lärdom. För all del, det kan hända att
man inte vinner röster genom att
försvara principer och ideal, men
man räddar sin själ och det parti
som gör så vinner det inflytande
som består i att ha en oanfrätt moralisk auktoritet. Centerpartiet klarar sig tillsvidare bra utan den sortens inflytande, men jag tror inte
att högern i längden kan göra det.
Befolkningsfrågan och familjebeskattningen är de övriga partiernas
dåliga samvete. Det borde inte som
nu behöva vara ändå sämre hos
högern – om högern har pretention
på att vara ett konservativt ideparti.
Denna katalog, eller om man så
vill detta syndaregister, noga taget
detta register över underlåtenhetssynder, kan lätt uppfattas som ett
slags outtalad förkastelsedom över
högerpartiets nuvarande ledning.
Jag vill därför begagna tillfället att
säga att jag hyser den största beundran för de insatser som gjorts
av i första hand Jarl Hjalmarson
med biträde av Gunnar Svärd. Man
får aldrig glömma att det är främst
de bägge som från ett svårt underläge fört partiet från seger till seger
under hela 50-talet. Jag har därför
också mycket litet till övers för den
kritik mot dem som på alltför
många håll burit efterklokhetens
och skadeglädjens prägel. Men det
har också funnits en annan kritik,
som har burit lojalitetens prägel
och länge pågått under hand. Varningar har icke saknats. Nu gick ·
det emellertid som det gick och det
finns inget skäl att längre tvista om
det förgångna. Det gäller att vända
blicken mot framtiden. Men 1960
års val var ett memento och den
villrådighet och initiativlöshet som
alltsedan dess kännetecknat högerpartiet är oroväckande. Högern
kan inte längre fortsätta att vara
ett riksdagsparti av regeringsrevisorer. I denna borgerlighetens
olycksstund måste högern bli ett
riksparti som besinnar sig på sina
uppgifter och sina skyldigheter som
konservativt ideparti.
Som avslutning skulle jag vilja
söka förklara varför jag trots alla
dessa kritiska reflexioner inte kan
undgå att känna mig som högerman.
,

I min gröna ungdom som student
på Stockholms Högskola hyste jag
ett utpräglat nationellt patos. Sveriges storhet och ära var för mig
de grundläggande värderingarna
men efter hand vidgades mitt synfält. Under 30-talets senare hälft
hörde jag till de studenter, som på
sitt håll och i sin mån sökte verka
för en nordisk gemenskap – inte
de till intet förpliktande bankettfrasernas nordiska gemenskap utan en
gemenskap i anda och sanning. Vad
som föresvävade mina kamrater
och mig var ett försvarsförbund
med gemensam utrikespolitik och
en tullunion, som skulle möjliggöra
uppkomsten av en nordisk hemmamarknad – allt syftande till att i
framtiden åvägabringa Nordens
förenta stater, låta statsförbundet
omvandlas till en förbundsstat. Det
nationalistiska perspektivet hade
övergått i ett nordiskt.
Det var samma projekt vars
främste förespråkare var Nordens
så vitt jag förstår enda betydande
statsman i modern tid, marskalk
Mannerheim, men till de nordiska
ländernas olycka blev det aldrig
förverkligat. Jag har alltid anslutit
mig till den uppfattning åt vilken
Mannerheim givit uttryck i sina
memoarer, nämligen att om ett nordiskt försvarsförbund värt namnet
existerat vid andra världskrigets
11tbrott, skulle inget av de nordiska
länderna någonsin indragits i kri- ~et. Till följd av småsinne, feghet
lch avund och inte minst den kråkvinkelmässiga okunnighet om in- 211
ternationell politik, som kännetecknade den maktägande nordiska
socialdemokratin (enda undantaget
var Sandler men så fick han också
respass just därför!) blev den nordiska gemenskapen aldrig en realitet medan tid var.
Så kom kriget och sprängde Norden. Danmark och Norge ockuperades av tyskarna, det för sitt liv mot
den ryska övermakten kämpande
Finland nödgades bli Tysklands
bundsförvant, medan Sverige lyckades uppehålla en i detta läge lika
självfallen som prekär neutralitet.
När socialdemokratin äntligen kom
till insikt om värdet av nordisk
gemenskap var det precis 10 år för
sent. De nordiska försvarsförhandlingarna 1948f49 var dömda att
misslyckas. I den värld som uppstått efter kriget fanns inte längre
rum för ett neutralt nordiskt försvarsförbund. Det innebar ett stadium, som för länge sedan passerats av utvecklingen.
För mitt personliga vidkommande – för att nu återvända till
det – innebar detta, att jag efterhand kommit att växa ifrån både
min svenska och min nordiska nationalism. Visst är jag fortfarande
nationell, men inte längre nationalist. Vad som för mig numera och
alltsedan kriget framstår som det
omistliga – det är den stora europeiska kulturtraditionen, som bygger på sammansmältningen av
kristendomen och det antika arvet,
det är den västerländska livsformen, med allt vad den innebär av
212
frihet, tolerans, civilisation och
personlighetsutveckling, men också
vördnad för det hävdvunna och
känsla av oupplösligt samband med
det förflutna. Hade man som litet
barn ryckts bort ur denna miljö
hade man förmodligen med den an·
passningsförmåga, som utmärker
människan ackommoderat sig till
vilken annan livsform som helst.
Men som det nu är, vill jag göra allt
för att undgå det ödet. Jag har
svårt att tänka mig att leva – eller
i varje fall, för att inte ta till överord, leva med glädje i någon annan
andlig miljö. Den västerländska
kulturen, så inbillar jag mig, har
gått mig i blodet, denna kultur med
dess otroliga sammansatthet, dess
raffinemang och subtilitet. Och jag
skulle avsky tanken på att mina
barn skulle växa upp i en annan
kulturkrets än den jag själv lärt
mig älska.
Det är en kulturkrets som i dag
hotas med förintelse från öster, och
från väster – dit dock vårt enda
hopp om räddning rent militärt sett
står – av förflackning. Europa
måste enas eller gå under – om
man med Europa menar något annat och mera än ett rent geografiskt begrepp. Jag anser alltså att
vi borde inrikta så mycket som
möjligt av våra politiska energier
och resurser på att medverka till
i första hand ekonomisk gemenskap i Europa. Ett Europa med en
gemensam marknad skulle innebära en ekonomisk maktfaktor, som
inte ens i konkurrens med jättarna
i öst och väst skulle vara föraktlig.
Därmed skulle detta Europa också
kunna bli en politisk maktfaktor,
som ingen av de gamla europeiska
stormakterna längre har någon utsikt att bli var för sig. Det är detta
mål som måste eftersträvas, inte
för maktens egen skull, utan därför att med ekonomisk självständighet följer politisk och med politisk självständighet möjligheten att
bevara den kulturella – den europeiska livsformen, den europeiska
egenarten, som för mig blivit liktydig med den konservativa livsformen, den konservativa egenarten.
Jag anser ingen uppgift vara Yiktigare än att skydda denna livsform, denna egenart. Skulle den
också vara dömd till undergång
anser jag det vore en ärofull utmärkelse att få höra till den minoritet, som i det längsta för den ·
uppehållande striden till dess försvar. Och nu kanske det står klart
varför jag är så angelägen om att
högern skall vara ett ideparti -jag
är nämligen och kommer att förbli
högerman därför att jag icke vet
någon politisk åskådning som
bättre än konservatismen förenar
den västerländska livsformens två
grundelement: traditionalism och :
individualism, som klarare än konservatismen är inriktad på att bevara och försvara mot kollektivisering, mot nivellering, mot vulgarisering – ja, mot likvidering – allt
det som för mig kommit att ge tillvaron dess rikedom och förtrollning.