Print Friendly

Höger och vänster i slussfrågan

Av Lars Anders Johansson | 13 januari 2012

En vänster som ska bevara för bevarandets skull och en borgerlighet som har valt att tillämpa Socialdemokraternas gamla redskap präglar svensk stadsplanering. Den modernistiska estetik som under 30-, 40- och 50-talen infördes som en del i den socialistiska omdaningen av Sverige står idag ohotad. Det skriver Lars Anders Johansson.

Det tycks som om politisk höger och politisk vänster bytt plats i en rad samhällsfrågor. De nya Moderaternas val att kalla sig för det nya arbetarpartiet speglar inte bara ett imagebyte. Allt fler av de som arbetar lägger sin röst på det gamla högerpartiet, medan den gamla arbetarrörelsen alltmer framstår som ett alternativ för den som av en eller annan anledning inte befinner sig i arbetslivet.

På få områden kunde dock den politiska högerns och vänsterns sidbyte vara tydligare än stadsplaneringens. Den framstegsoptimism och ideologiska trofasthet gentemot modernismens filosofi och estetik som tidigare besjälade den politiska vänstern i allmänhet och det socialdemokratiska partiet i synnerhet har nu svalts med hull och hår av en alltmer teknokratisk borgerlighet. På samma gång tycks en reservationslös önskan att bevara för bevarandets egen skull, en i grunden konservativ uppfattning, ha blivit den nya vänsterns credo.

Dessa ställningstaganden rymmer gott om paradoxer. Kanske allra tydligast framträder motsägelserna i den infekterade debatten om Slussens framtid. Samma debattörer, oftast på den politiska vänsterkanten, som använder sig av rivningen av Klarakvarteren som slagträ när de varnar för förändringens vindar, har utvecklat en sällsam energi till försvar för den trafikplats som är en konsekvens av exakt samma stadsplaneringsideologi som ledde fram till rivningen av Klara.

Invigningen av Slussen 1935

Den modernistiska Slussen som en högljudd del av kultursektorn ryckt ut för att försvara, stod färdig 1935 och tillkom för att lösa de akuta trafikproblem som den ökande bilismen ställde Stockholms beslutsfattare inför. Förändringen av området mellan Södermalm och Gamla stan medförde omfattande rivningar av äldre bebyggelse. ”Stadssanering” låg i linje med tidens modernitetsvurm och framtidsoptimism. Stadsplanerarna hade också stöd från stora delar av den modernistiskt orienterade kultursektorn.

Samma tankesätt ledde fram till omdaningen av Norrmalm till Stockholm City. Den växande staden behövde nya trafiklösningar, både för bilarna och de kollektiva färdmedlen. Rivningarna av den nedgångna 1800-talsbebyggelsen som idag romantiseras krävdes bland annat för att underlätta byggandet av tunnelbanan. Ur rivningsdammet reste sig emellertid rätlinjiga modernistiska kolosser som få omfattar med någon större kärlek idag. Norrmalms stenöken och slussens kala trafikplats är med andra ord samma andas barn. Därför är det förvånande hur de som fördömer omdaningen av Norrmalm så frenetiskt försvarar Slussen i dess nuvarande utformning.

En del i förklaringen kan givetvis vara att det nya förslaget inte medför några högre estetiska eller praktiska kvaliteter och att man därför motsätter sig genomförandet av ett förslag som man inte uppfattar medför några egentliga förbättringar. En del skulle kunna vara att dagens genomgripande rivningsprojekt saknar förankring i en allmän opinion. Citysaneringen och rivningarna i Klara hade ett utbrett folkligt stöd. Någon motsvarande entusiasm hos breda grupper för ombyggnaden av Slussen har inte kunnat iakttas. Möjligen har Sten Nordin kunnat notera ett visst stöd från medborgare som uppgivet suckat åt förfallet och tycker att det är bra att något görs, vadsomhelst.

En annan förklaring skulle kunna vara den att man i brist på ideologisk kompass instinktivt motsätter sig alla förändringsförslag som man identifierar med den andra sidan. Då man uppfattar den borgerliga alliansen vara lierad med de enskilda näringslivsaktörerna ser man dagens genomgripande förändringar av stadsmiljön som konsekvenser av en marknadsekonomisk politik.

Samtidigt har borgerligheten inte bara intagit Stadshuset utan också de gamla sociala ingenjörernas kostym. Eftersom man saknar en genomtänkt liberal eller konservativ grundsyn i stadsbyggnadsfrågorna har man gjort det enkelt för sig och valt att tillämpa Socialdemokraternas gamla redskap samtidigt som man för expertutlåtande lutar sig tungt på å ena sidan marknadens aktörer och å andra sidan, och framförallt, på ett litet och homogent arkitektkotteri. Den modernistiska estetik som under 30-, 40- och 50-talen infördes som en del i den socialistiska omdaningen av Sverige står idag ohotad, trots att vi idag är inne på den andra borgerliga mandatperioden i följd och med stor sannolikhet är på väg mot en tredje.

Borgerlighetens anammande av modernismens estetik är inte bara en svensk företeelse. I London genomdrev den konservativa stadsledningen uppförandet av det modernistiska bankghettot i Docklands. I Oslo låg Höyre bakom det så kallade Barcodekomplexet – ett gigantiskt schabrak i glas och stål nere i hamnen, helt utan koppling till den omgivande bebyggelsen.

I Sverige och Stockholm finns det varken på riksnivån eller bland stadens styrande någon egentlig vilja att ifrågasätta denna estetiska hegemoni. Modernismen, från början införd som en del i ett ideologiskt program, betraktas idag som en självklar utgångspunkt över hela den politiska skalan. Arkitekter som vågar gå emot denna överideologi, till exempel Aleksander Wolodarski med St. Eriksområdet får utstå hån och protester från såväl det politiska etablissemanget som det estetiska, trots att undersökning på undersökning visar att medborgarna i själva verket föredrar denna typ av miljöer.

Här hade den kulturella vänstern kunnat ta över initiativet. Medan borgerligheten tycks stelna i den gamla socialdemokratins teknokratiska och estetiskt likgiltiga roll hade vänstern kunnat stå upp för en annan linje, vackra nya byggnader och människovänliga miljöer där folk trivs. Istället viger man sin kraft åt att slå vakt om ruttnande ekar eller modernistiska symbolbyggnader som Slussen. Man har hängivit sig åt ett bevarande för bevarandets egen skull. Allt som fått några år på nacken skall bevaras som det är, enbart i kraft av sin ålder. I ljuset av Stockholms inflyttning som inte tycks avstanna ter sig en sådan hållning minst sagt kontraproduktiv.

Den inslagna borgerliga vägen, där modernismens principer om funktionsseparering och suboptimering upprätthålls, samtidigt som de enskilda marknadsaktörerna och arkitektbyråerna får alltför stort inflytande över utformningen av våra omgivningar, är emellertid inte heller någonting att hurra för. Om varken politikerna på den borgerliga sidan eller de på vänstersidan vill ta något egentligt ansvar för den estetiska dimensionen av stadsbyggnadsfrågorna, vem ska då se till att vi får städer där det är trevligt att leva och verka?

Lars Anders Johansson, är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro och ingår i Svensk Tidskrifts redaktion.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner