HJÄLTAR, HJÄLTEMOD OCH PROPAGANDA


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HJÄLTAR, HJÄLTEMOD OCH
PROPAGANDA
BO CAVEFORS
Från början var propagandan i missionens och kristendom ens tjänst. M en sedan
industrialismens, demokratiemas och diktaturernas genombrott har den blivit ett medel för
makthavare att påtvinga sina undersåtar de egna värderingarna och värdeladdade symbolerna.
edborgare
övertygas om
ma ktha va res
ensamrätt till
sanningen
genom tre fom1er av mediepåverkan:
information, reklam och propaganda.
Väl manipulerad kombination av
information och reklam är detsamma
som propaganda.
Det främsta strategiska medlet för
att nå ett politiskt ideologiskt mål är
den propaganda där medborgamas
och makthavarnas skilda värdeuppfattningar och symbolvärldar
Congregatio de propaganda fide, i avsikt
att stödja kyrkans missionsarbete och
främja kristendomens segertåg
genom världen; med hjälp av
propagare. Men i och med att världen
började sekulariseras efter franska
revolutionen och efter industria- ]ismens, demokratiernas och
diktaturernas genombrott, tpnar
propagandan i huvudsak ”upplysningens” tjänst – om den inte nyttjas
motsatt syfte för att krossa
”upplysningen”, för att smula sönder
humanistiska värden och nyvunnen
frihet. Denna möjlighet till dubbel- ”det trots allt inte är nyttigare för
folket att leva kvar i gamla fördomar
istället för att luras på nya fördomar”.
Propagandan blir ett effektivt
vapen när det gäller att efter 1815
försvara uppbyggnaden av de nya
nationalstaterna sedan Europa
strimlats av Napoleons politisktmilitära korståg. Propagandatrycket
på den politiska processen har det
goda med sig att en allt större del av
befolkningen rar möjlighet att ta del
av de beslutsprocesser som tidigare
förbehållits bildade och besuttna
befolkningsgrupper. Politik
samordnats. Sedan slutet av 1700- tydning har inneburit att begreppen förvandlas från en minoritets
talet är propaganda i denna betydelse upplysning och propaganda alltmer exklusiva sysselsättning till en
en ofrånkomlig ingrediens vid missbrukas: när man talar om verksamhet som berör alla
effektivt maktutövande.
Propagandans förhistoria ligger
emellertid längre tillbaks i tiden. Ar
1622 startar den förste av jesuiterna
utbildade påven, Gregor XV,
BO CAVEFORS är förläggare.
28
”folkupplysning” ställes propagandan
i maktens tjänst för att ”upplysa”
folket om härskarens vilja.
Redan medan franska revolutionen
pågår som värst blir man i Frankrike
och Tyskland varse att propaganda
kan användas pro et contra. 1777 frågar
Preussens kung Fredrik Il
medborgare.
Skicklig p ropaganda
Under de senaste århundradena har
två regimer effektivare än andra
regimer ytterst skickligt agerat utifrån
en genomtänkt strategi hur
propaganda kan nyttjas för politiska
Vetenskapsakademiens ledamöter om mål, i ideologins tjänst, nämligen
SVENSK T IDSKRIFT
Hitlers Tredje Rike och Lenins och
Stalins Sovjetunion, inkluderande
lydregimerna i satellitstater som
DDR, Polen och Tjeckoslovakien.
Effektiv propaganda kräver starka
och värdeladdade ord som
lystringssignaler får att
medborgarna att medvetet eller
omedvetet, sträva efter samma mål
som makthavarna. I först hand
vänder sig propagandan mot den som
inte själv kan definiera och identifiera
möjligheterna att nå detta mål.
Därfår blir anklagelser som ”lögn”,
”förtal”, ”hetsjakt” och själva ordet
”propaganda” användbara slagord får
propagandisten att kasta mot
och social vilja, är så genomsyrad av
propaganda och av propagandistiskt
vinklad strategi, så det är ytterst svårt
att ur all denna propaganda vaska
fram makthavarens verkliga avsikter.
Den politiska verkligheten döljes inte
endast med propagandaord utan
också med hjälp av propagandistiskt
praktfull arkitektur och genom
propagandistiska manifestationer
med fanor och germanska symboler.
All denna noga genomtänkta
propaganda kulminerar när Goebbels
1943 på Berlins enorma idrottsarena
frågar en på fårhand väl propagandapreparerad publik: ”Vill ni det totala
kriget?” och rar ett jublande ”Ja”, till
motståndaren. Att beskylla svar.
motståndaren får att bedriva propaganda är ett utmärkt propagandatrick, eftersom det underfårstått
antyder att egen propaganda inte är
propaganda utan information.
Propagandaexpert
Hitlers propagandaminister Joseph
Goebbels visade sig vara expert på
denna typ av propagandabeskyllningar mot politiska motståndare, mot judar, mot kyrkor och
mot tidigare maktgrupper som adel
och fackföreningar. Med propagandans hjälp lyckas Goebbels hålla
den nazistiska regimen under
armarna i tolv år samtidigt som denna
propaganda gjort det extremt svårt
får nutida historiker att ra fast grepp
om den politiska verkligheten i
Hitlers Tyskland. Varje politisk
åtgärd, varje politiskt yttrande, varje
manifestation av politisk, ekonomisk
Inom Röda Armen satsades stort
på denna propaganda. Efter 1945 är
segern i andra världskriget och den
fårmenta krigshysterin den
kapitalistiska världen, två
huvudteman. Men historieförfalskningen började redan 1919,
då arme- och marinhögkvarteren
gemensamt började ge ut en tidskrift
som idag har namnet Sovjetskij Vojn,
Sovjetkrigaren (militärfårlaget
Krasnaja Zvedzda). Sovjetkrigaren
utkommer var fjortonde dag med
drygt trettio sidor. tidigare
sovjetiska och dagens ryska
uppslagsverk karaktäriseras den som
en ”samhällspolitisk” och ”kulturpolitisk” tidskrift, vilket innebär att
den de facto är en propagandatidskrift vars främsta uppgift är att
syssla med något annat än vad den
ger sken av att syssla med, nämligen
att indoktrinera läsarna med
SV E N S K TID SKRIFT
patriotism som överensstämmer med
utgivarens politiska, ideologiska och
rnilitära mål.
När 1945 den nutida Sovjetskij
Vojn bär namnet Krasnoarmeez,
Rödarrnisten, publicerar man som
förstasidesartikel ett hjältevittnesbörd
under rubriken Stalinskaja Aviazija,
Stalins piloter. Artikeln är skriven av
marskalken och stridsflygaren Voroschejkin och beskriver luftkriget mot
tyskarna under andra världskriget.
Berättelsen börjar så här: ”Stalins
flygvapen, som initierades och leddes
av den store fältherren och
Sovjetunionens generalissimus,
kamrat Stalin, och som på hans order
utrustades med världens bästa
stridsflygplan, bidrog under hela
kriget aktivt i kampen mot det
fascistiska Tyskland”. Voroschejkin
slutar: ”Vi segrade därfår att vi fårdes
från den ena segern till den andra av
mänsklighetens största geni, av vår
store och kloke ledare, Sovjetunionens generalissimus, kamrat
Stalin.”
Månghövdad drake
Det låter som om artikeln vore
skriven av kamrat C. H. Hermansson, men det är den inte.
Voroschejkin beskriver luftstriderna
mot tyskarna som en kamp mot en
månghövdad drake, där det genast
växer ut ett nytt huvud sedan man
huggit halsen av ett tidigare.
Marskalken understryker att
Sovjetunionen segrade endast därfår
att den store ledaren personligen
ordnade så att flygvapnet fick
29
forstärkning inför de stora och
avgörande slagen, och därfor att
”kamrat Stalin” lärde stridsflygama
”hur de skulle bära sig åt for att
besegra fienden”.
Övergeniet Lenin
Artikeln i Rödgardisten omslutes av
en girlang med porträtt-medaljonger
med porträtt av högre officerare,
tillika sovjethjältar, vars namn dock
inte nämns i texten. Propagandan
firar triumfer. Officerarnas/ –
hjältarnas insatser är egentligen inget
värda, som enskilda prestationer
betraktade, eftersom deras insatser är
resultatet av Stalins hjältemod, av
’generalissimus’ geni.
Bläddrar man vidare i tidskriftens
årgångar, så finner man att efter 1957
har Stalins porträtt plockats bort från
omslagssidan. Där tronar från och
med Stalins dödsår endast övergeniet
självt, Lenin, omgiven av banderollen S Leninim v serdza, Med
Lenin i hjärtat. Redaktionen hänvisar
till Lenins dekret från den 15 april
1918, om att den nya sovjetstaten
omgående måste bygga upp ett
flygvapen. I en av artiklarna beskrivs
hjältedåd från andra världskrigets
fronter och komn1entatom konstaterar ”att det sannerligen inte var lätt
att vinna detta krig”, samt att det
”vid krigets slut fanns många luckor i
30
skvadronens led”. Men – och det är
poängen – artikelförfattaren säger
klart och tydligt att samhället gjort
vad som står i dess makt for att fira
och ära sina fallna hjältar. Beviset for
detta är de ordnar som postumt
förlänats dem. Hjältarnas hjältemod,
vars forutsättning tidigare var Stalins
genialiska krigföring, har nu omsatts
till symbol for Sovjetunionens
generositet.
Socialistiska fäderneslandet
skillnaden vad gäller innehåll och
tendens i dessa båda artiklar, som i
sak behandlar samma ämne,
sovjetflygarens hjältemod under
andra världskrigets luftstrider mot
tyskarna, visar hur man propagandistiskt ger personkulten nya
fortecken utan att for den skull
riskera statsmaktens företräde. I den
senare artikeln, publicerad efter
Stalins död, sätter man folkets hjältar
framfor folkets hjälte framfor andra
folkhjältar, Stalin själv. När
superhjälten är död gäller det att
övertyga Sovjetunionens kvinnor och
män att det var just de, det vill säga
deras i striden dödade söner och
män, som utan att tveka gick i döden
for det socialistiska fäderneslandet.
Folket, säger propagandisten, folket
var det som av egen övertygelse
ställde sig på partiets och
SVENSK TIDSKR I FT
partiledningens sida. Och det var det
parti och den partiledning som
representerar den stat som efter
Stalins död återgått till att vara Lenins
parti och Lenins stat.
På så sätt lyckades man med
propagandans hjälp hyvla bort
personkulten kring Stalin och
samtidigt återerövra arvet efter
statsgrundaren Lenin.
Vore inte denna propagandistiska
kullerbytta möjlig också for det
nuvarande kommunistpartiet
Ryssland den dag Jeltsin faller och
demokratiforsöket skrotas?
Ansvariga for sjuttio års
propaganda i Sovjetunionen, Centralkommittens avdelning for propaganda och agitation och de professionellt genomförda kampanjerna for
att underlätta härskarens vilja att nå
den sovjetiska solstatens ideologiska
mål, understöddes effektivt av statens
våldsapparat, av en statsterrorism
vänd mot sovjetiska medborgare.
Därmed slutfordes cirkelresonemanget: med hjälp av maktens propaganda övertog folket makthavarens
politiska värderingar och värdeladdade symbolvärld. Makthavaren
lyckades inbilla undersåtarna att de
var en for beslutsprocesserna viktig
del av den maktutövande statsapparaten – och därmed även
ansvariga for dess fel och brister.