Print Friendly

Historisk klimatdramatik

Av Anders Edwardsson | 1 januari 2010

Fredrik Charpentier Ljungkvist
Global nedkylning
Norstedts 2009

global_nedkylningGlobal nedkylning är en tankeväckande bok om klimatet under de senaste 10 000 åren. Och den kan komma att få stort inflytande. För även om författaren själv inte tar ställning för eller emot den så kallade AGW-hypotesen, som säger att mänskliga koldioxidutsläpp nu förändrar klimatet på ett aldrig förr skådat sätt, så är boken ändå ett hårt slag mot åtminstone de mer ettriga anhängarna av denna teori.

Ljungkvist visar ty att jordens klimat ständigt skiftat av en rad, helt naturliga orsaker. Och att dessa växlingar många gånger varit både större och snabbare än de som vissa forskare i dag varnar för. Sedan dinosaurierna dog ut för cirka 65 miljoner år sedan har nämligen jorden överlag varit mycket kall och regelbundet – troligtvis beroende på att jordaxelns lutning i förhållande till solen ständigt sakta förändras – drabbats av istider.

Dessa avbryts dock av kortare värmeepoker. Och den senaste gången detta hände var för cirka 13 000 år sedan. Kylan ersattes då av en varm och fuktig period som skulle vara i flera tusen år och stenåldersmänniskor i Sverige kunde bland annat plocka vindruvor och fånga sköldpaddor. Denna stabila period tog emellertid slut omkring 4 000 år f.Kr. Och klimatet har sedan dess genomgått ett flertal brutala växlingar som direkt påverkat människan.

Vissa former av jordbruk och boskapsskötsel anses exempelvis ha uppkommit i Mellanöstern som ett sätt för folk där att möta temperatur- och nederbördsförändringar. Det antika Egypten bildades när folk tvingades flytta ner i den trånga Nildalen när Saharaöknen började breda ut sig. Och hela civilisationer har blomstrat – och gått under – beroende på klimatskiftningar.

Ett exempel är det romerska imperiet, vars utbredande på 300-talet f.Kr. skedde parallellt med att Medelhavsklimatet då spred sig norrut ända upp emot Östersjöns södra stränder. För allteftersom folk i Västeuropa därmed kunde odla mer mat – och de forntida britterna till och med kunde börja brygga eget vin – kunde romarna invadera, införa skatter och på sätt underhålla allt större arméer. Och så längde det goda klimatet varade fortsatte Rom blomstra.

Men, när värmen började dra sig tillbaka under 300-talet e.Kr. började det romerska imperiet att upplösas. Med sämre klimat försämrades nämligen ekonomin. Och när sedan också stora mängder ”klimatflyktingar” från både norr och öster började sätta sig i rörelse och invadera romerska områden på den så kallade folkvandringstiden på 400- och 500-talen, ja, då var det Västromerska rikets saga snart all.

Ljungkvist visar i sin bok vidare också hur naturliga klimatförändringar påverkat historien även i modernare tider. I Nordeuropa skulle det till exempel på 700-talet bli så kallt att befolkningen minskade, krig rasade och begreppet Fimbulvinter letade sig in i den nordiska mytologin. Varpå klimatet under 800-talet på nytt vände uppåt och med tiden blev så behagligt att vikingar omkring år 1000 kunde börja bosätta sig på både Island och Grönland, varav den sistnämnda ön fick sitt namn av det då gick att odla säd där.

Under medeltiden förändrades emellertid klimatet igen. Redan på 1300-talet inträffade ett flertal svältkatastrofer på grund av felslagna skördar. Och det blev till slut så kallt, att 1600-talet av historikerna kallas för ”den lilla istiden”. I England frös Themsen i London. År 1658 blev vintern så hård, att en svensk armé under Karl X Gustaf kunde tåga över isen från Tyskland och besegra Danmark. Och på 1690-talet svalt bland annat två miljoner fransmän ihjäl tillsammans med en tredjedel av Finlands totala befolkning, samtliga på grund av svår missväxt.

Som tur var, konstaterar Ljungqvist, började klimatet under 1700-talet sedan åter långsamt att bli varmare, tills det periodvis under 1900-talet blev lika varmt som i början av medeltiden. Och detta har haft mest positiva effekter. Inga större svältkatastrofer har till exempel drabbat Europa under de senaste drygt 200 åren (om man bortser från de artificiella diton som Josef Stalin administrerade fram i Ukraina omkring 1930).

Om denna senaste uppvärmning bara beror på en ny naturlig skiftning, på mänsklig påverkan, eller både-och är i dag som bekant en kontroversiell fråga. Och Ljungqvist tar som sagt inte direkt ställning, utan poängterar att forskarna inte är eniga. Han understryker dock saker som att den uppvärmning som inleddes på 1700-talet började innan människan kan ha varit en pådrivande faktor, att större delen av 1900-talets temperaturhöjning inträffade före 1950 och att temperaturen under det senaste decenniet – på tvärs mot alla förutsägelser – åter sjunkit.

Om detta låter sedan Ljungqvist läsaren dra sina egna slutsatser. Och avslutar boken med att konstatera, att vi hursomhelst lever på lånad tid. För långsiktigt går jorden, då dess axels lutning gentemot solen kommer att fortsätta förändras, ofrånkomligt mot en ny istid. Och då kommer behovet av bränsle med mera att leda till att mänsklighetens tryck på naturen blir mycket högre än i dag. En viss måtta i domedagspredikandet rörande en eventuell klimatförbättring är nog därför tillrådlig.

edwardsson_150x195Anders Edwardsson är historiker, frilansjournalist, debattör och bloggar på Svensk historia.

Läs mer om klimatet:
Rapport från Köpenhamn: Løkke och Reinfeldt i strålkastarljuset, Ann-Sofie Dahl (19/12)
Köpenhamn, början eller slutet?, Anders Ydstedt (19/12)
Climategate — molnen tornar upp sig för IPCC, Anders Edwardsson (4/12)
Frihet är den gröna revolutionen, Waldemar Ingdahl (25/9)
Håll ögonen på Klaus, Anders Ydstedt (21/1)
Klimatalarmismen ifrågasätts, Cecilia Brinck (8/1)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner