Historien om en bortglömd kung

Mats Wickman
En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf
Fischer & Co 2009

Eftersom det är 60 år sedan sist så känns en biografi om detta märkliga och fängslande människoöde fullt berättigad.

På lite drygt 200 sidor får vi nu följa Gustav IV Adolfs liv, som började på Stockholms slott år 1778 och slutade 59 år senare på enkelt värdshus i schweiziska Sankt Gallen.

Bilden av Gustav IV Adolf har många gånger ändrats under tidens gång, och Wickman skriver i sitt förord att hans bok kanske kan bidra till att något nyansera bilden av kungen. Men i sin bok följer Wickman snarare den linje som varit den förhärskade de senaste 50-60 åren, och som i stora drag går ut på att kungen – visserligen inte skyldig till allt elände som drabbade Sverige under hans tid – ändå var en person som knappast var kapabel att hantera de allvarliga lägen som uppstod under hans styre.

Den första delen av boken, som också är den mest intressanta, behandlar Gustav IV Adolfs barndom, hans tid som omyndig tronföljare då landet efter fadern Gustav III:s död en tid styrdes av hans farbror hertig Karl, och så hans tid som regent 1796-1809. I Wickmans beskrivning framstår många av händelserna under Gustav IV Adolfs tid som logiska konsekvenser av förhållanden och händelser från det förflutna, och som långt ifrån alltid var orsakade av Gustav IV Adolf.

Kungens stora problem tycks emellertid ha varit bristande verklighetsförankring och en oförmåga att läsa av stämningar. Han aversion mot upplysningen i allmänhet, som han ansåg indirekt ha orsakat mordet på fadern, och mot Frankrike i synnerhet gjorde honom oförmögen att se realistiskt på det politiska läget i Europa. En konsekvens blev att Sverige förlorade Finland till Ryssland – ett krig som möjligen kunde ha undvikits om Gustav IV Adolf varit mer slipad och diplomatisk.

Hans avsky mot upplysningen fick även inrikespolitiska konsekvenser i en tid då många, inte minst inom adeln, attraherades av de nya strömningarna. Schismen med adeln var någonting som Gustav IV Adolf ärvt från Gustav III, men den nye kungen hade svårare att handskas med de upproriska stämningarna, främst beroende på hans svårigheter att knyta starka lojalitetsband. En av de intressantare delarna i boken är just den om det inrikespolitiska läget i Sverige kring år 1800, och här kan faktiskt jämförelser göras med vår tid. Hur ofta tvingas inte våra politiker till omprövningar till följd av tryck utifrån, och hur ofta leder inte dessa omprövningar till meningsskiljaktigheter och splittringar? En annan parallell med i dag rör debatten om vilka maktbefogenheter landets högsta ledning har, och framförallt, på vilket sätt dessa befogenheter kan och bör begränsas. Gustav IV Adolfs svaghet för censur och förbud i syfte att tysta kritiker tillhörde hans mindre tilltalande sidor. Överhuvudtaget tycks Gustav IV Adolf ha varit en usel politiker, oförmögen att inge förtroende och övertyga sin omgivning.

Gustav IV Adolfs första år vid makten var dock inte bara kantade av motgångar. Han fick rätsida på Sveriges ekonomi, som var i ett ganska dåligt skick vid maktövertagandet, och han genomförde moderniseringar inom bland annat jordbruket.

Den andra delen av boken berör Gustav IV Adolfs kringflackande liv i Europa efter det att han i mars 1809 genom en militärkupp avsattes som Sveriges kung och regent. Det bristfälliga försvaret av Finland var främsta orsaken, men missnöjet med kungen hade grott länge inom adeln och militären.

Som exkung var hans liv föga glamoröst. Det var inte många länder som välkomnade greven av Gottorp, som han nu kallade sig för. I Sverige fanns uppenbarligen farhågor för någon form av gustaviansk revanschlusta – Gustav IV Adolf själv hoppades länge att hans son prins Gustav en dag skulle bli svensk kung – eftersom ett förbud för svenska medborgare att ha kontakt med den gamle monarken infördes. En ny era med Bernadotte hade inletts i Sverige. När exkungen, knappt 59 år fyllda, dog i sviterna av en stroke, på ett närmast sjaskigt värdshus i Sankt Gallen, hade han förlorat i stort sett allt; sin familj – de sista åren hade han ingen kontakt med vare sig fru eller barn – sin ställning och de mesta av sina pengar. Då hade han för övrigt tagit sig namnet överste Gustafsson ”ty detta var alltid Gustavs militärgrad under den tiden då han regerade”, som han själv förklarade saken. (Kungen skrev ofta om sig själv i tredje person).

Wickman har utan tvekan gjort ett gott arbete. Han har, såvitt jag vet, inte bedrivit någon egentlig forskning, utan har hämtat information från befintliga källor, bland annat de skrifter som Gustav IV Adolf själv skrev under sin tid i exil. Och han har otvivelaktigt lyckats med sitt uppsåt att skriva en modernt berättad och lättläst heltäckande biografi om Sveriges ”mest utskällda kung”. Man tycker sig känna Gustav IV Adolf bättre, både som människa och regent, efter att ha läst Wickmans bok, vilket torde vara det bästa betyg en sådan här typ av bok kan få. Huruvida det är den exakt sanna historien om Gustav IV Adolf vi får läsa får senare forskning utvisa (om detta någonsin låter sig göras). Men eftersom boken ofta bygger på samtida dagboksanteckningar från flera olika inblandade personer så är det nog så nära sanningen vi kan komma. Att texten sedan innehåller en del skrivfel, som förmodligen är rena korrfel, har ingen större inverkan på det positiva helhetsintrycket.

Trots att mycket gjorts för att sopa bort minnena av Gustav IV Adolf så har han en given plats i vår historia. Den nya regeringsformen som kom efter hans avsättning antogs den 6 juni 1809, och är alltså något vi än i dag firar varje år. Kungen själv fick så småningom komma hem till Sverige. Närmare bestämt till det gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan, där han vilar sedan 1884.

Pär Krause är ekonom och frilansskribent. Läs också hans texter om utvecklingsfrågor:
Klimatåtgärder bidrar till fattigdomen
Slopa biståndspolitiken
Bistånd till Afrika gör mer skada än nytta