Historien om det bortglömda Östsverige

John Chrispinsson
Den glömda historien: Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år
Norstedts 2011

I det fjärde avsnittet av TV4:s nyligen avslutade serie ”Sveriges historia” behandlades Sveriges förlust av Finland 1809 inklämt i slutet, såsom en perifer händelse. Förlusten av Finland var naturligtvis en enormt stor händelse, kanske den enskilda största i Sveriges långa historia. Det var ett trauma i sin nutid och förändrade i grunden den svenska självbilden på ett sätt som vi i dag har svårt att förstå. Halva Sverige försvann till arvfienden. Fantomsmärtor och revanschlust följde. Att TV4 bara ville ägna en minut åt det säger en del om prioriteringarna.

Men vad gäller vår historia österut så handlar det faktiskt om mycket mer än bara Finland. Ända sedan medeltiden har det bott svenskar i vad som idag är Ryssland och Estland. Om dem och deras öden har John Chrispinsson skrivit den tankeväckande och intressanta boken Den glömda historien. Utgångspunkten är given: Sverige har ett stor historiskt och kulturellt arv i österled och det är dags återupptäcka och värna det. Där finns områden som inte längre är svenska, men som en gång var det, beboddes av svenskar och styrdes från Stockholm. Människor vars historia blivit bortglömd i ett historielöst svenskt nittonhundratal.

I sex kronologiska kapitel skriver Chrispinsson åtta städers historia: Åbo, Viborg, Nyen/ St. Petersburg, Riga, Narva, Tallinn, Dorpat och Hapsal. Städer som antingen har varit helt svenska eller starkt påverkade av svenska nybyggare, svensk administration och svensk lagstiftning. Framställningen följer samma mönster för varje stad: Någon gång på 1200- eller 1300-talet dyker svenskarna upp som erövrare eller korsfarare. Där i öster finns land, men inte så många människor att vare sig erövra eller omvända. I Baltikum finns de flesta städer redan på plats när svenskarna kommer dit. Ofta kontrollerade av ett tyskt borgerskap. Åbo, Viborg och Nyen däremot grundas av svenskar. Åbo var en del av Stockholms skärgård och tillhörde landets mest centrala delar. Viborg var låset i öst och skulle stå emot ryska anfall in i östra delen av svenska riket. Svenskar grundade även städer i Ingermanland och längs med bifloder till Ladoga. Nyen, som var föregångare till ryska St. Petersburg, var en av dem.

Under stormaktstiden intensifierades Sveriges närvaro i östra Östersjöområdet. Mot slutet av 1600-talet höll både Estland och Ingermanland på att bli svenska på riktigt. Om utvecklingen hade fortsatt kanske de blivit lika självklara delar av Sverige som Jämtland och Skåne är idag? År 1700 hade Estland och Ingermanland trots allt varit svenska mycket längre än både Skåne och Jämtland. Istället kom det Stora nordiska kriget. Efter två decennier av krig stod Sverige utan land i Baltikum och på Karelska näset. Det försvann till ryssen 1721 i och med freden i Nystad. Mest smärtsamt var nog ändå att den gamla försvarsstaden Viborg också föll i ryska händer.

Efter stormaktstiden var det inte längre svenska militärer och administratörer som åkte österut utan företagare. I St. Petersburg bodde under delar av 1800-talet 7 000 svenskar, fler än i många svenska städer. De tillhörde alla samhällsklasser men många var företagare. Familjen Nobel är intimt förknippade med St. Petersburg. Svenskarna höll samman i svenska församlingen och var tillräckligt många för att ge ut en svenskspråkig tidning och finansiera en svenskspråkig småskola. Situationen var liknande i andra gamla östsvenska städer.

Mot slutet av århundradet kan mörkret skönjas vid horisonten. Ett nytt nations- och klassmedvetande ställde gamla lojaliteter över ända. Helt plötsligt blev svenska butiker i Åbo och Viborg ett hot mot finnarna. Ryssland ville inte längre vara ett kosmopolitiskt imperium utan intensifierade sin russifiering av de icke-ryska undersåtarna. Sedan kommer 1900-talet och katastroferna följer tätt på varandra. Efter ett världskrig, revolution, inbördeskrig och ett till världskrig lämnar de sista svenskarna Viborg sommaren 1944. Juridikstudenten Stig Hästö är en av de allra sista. 20 juni skriver han i sin dagbok: ”År 2595 kan ryska Viborg peka på en lika lång tradition som svenskarna i Viborg kunde 1944”.

Det är på många sätt en gripande bok Chrispinsson har skrivit. Hans starka patos för de bortglömda framträder väl. Över sida efter sida ligger en dov föraning om undergång. Oavsett hur många gånger man som läsare stöter på den glada ”svensktiden” så vet man att fruktansvärda händelser snart ska komma.

Att vi har glömt östsvenskarnas historia är kanske inte så konstigt, trots allt. Vi kan ju knappt Sveriges inhemska historia längre. I det modernistiska Sverige, i samhällsingenjörernas förlovade paradis finns ingen plats för det förflutna. Historien kan på sin höjd få fungera som eländesfond för att kontrastera mot samtiden och bekräfta ”framstegen”. Därför är dagens svenskar berövade både en klassisk bildning och en stor del av vår historiska identitet.

Den glömda historien är ett starkt inlägg om historielösheten och en bra hjälp på vägen för den som vill återupptäcka den östsvenska delen av vår historia och identitet.


Markus Jonsson är fri skribent.