Print Friendly

Historien om Daniel och statsministern

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

et kom ett brev
till Rosenbad:
”Hej statsministern! Min pappa
är arbetslös. Varfor Ia.r inte dom som har varit
arbetslösa längst jobb forst? Det är så
det borde vara for det är det som är
rättvisa…”
Så skrev elvaårige Daniel till Göran
Persson. Med det brevet hamnade
han på forsta sidan i DN, fick ett
uppslag i Aftonbladet, en sida i Expressen, tid i morgonprogrammet i
TV 2, planerades in i kommande
TV-program, fick en notis i SvD,
och en stort uppslagen uppfoljare i
DN dagen därpå om hur han beviljades ett sarnn1anträffande med
statsministern sent på eftermiddagen.
Ett nödvändigt möte i ett viktigt
politiskt ärende kunde klämmas in
med kort varsel.
Nåväl. Det finns två tankar i den
här killens brev som borde ha diskuterats i pressen om nu pressen väljer
att göra så stor sak av det. Den ena är
34
HELENA RIVIERE:
Historien om Daniel
och statsministern
rättvisetanken, man står i kö och
expedieras i tur och ordning. Den
andra är innebörden av de två små
orden ra och ge i arbetssarnnunhang.
Men någon sådan diskussion forekom inte. Vad pressen gjorde var att
vidarebefordra en vanforeställning
och dänned i praktiken ge den sitt
stöd. Pressen sanktionerade Daniels
barnsliga uppfattning om rättvisa genom att återge den som vilken sanning som helst.
Där uppstår en särskild problematik. Har pressen något ansvar att
fora allmänheten till rätta när allmänheten är ute och far? Kan inte pressen
smälla upp en gullighet utan att
kommentera själva innehållet? En
elvaåring, herregud, man kan väl inte
fora en seriös arbetsmarknadspolitisk
diskussion med en elvaåring?
Ja, nu visade det sig att Daniels
pappa hade ungefår sarnnu uppfattning om det rimliga i att den som
väntat länge skulle ffi hjälp forst. Som
när man väntar på barnavårdscentralen ungefär. Och i själva verket
har vi hört tusentals repliker genom
åren där vuxna människor kräver att
staten ska ge dem jobb, att staten ska
se till att de far jobb, som om det
gällde utdelning av flytvästar i någon
SVENSK TIDSKRIFT
räddningsaktion. I själva verket vet vi
att oroväckande många, till synes
vuxna, går omkring med felaktiga
foreställningar om arbetslösheten
som någonting som regeringen fixar
bara den vill.
Ska man vara noga fanns det alltså
skäl att diskutera. Men pressen teg
och samtyckte. Gulligt-med-enkille-som-vill-hjälpa-si n-pappaperspektivet dominerade. Visst.
Pressen speglar verkligheten, men
bidrar också till att formulera verkligheten genom sitt val av bilder.
Oskulden och odjuret
I och med att killen hade fatt så stor
publicitet gjorde statministern den
riktiga bedömningen att han var
tvungen att möta denne hjälte.
Pressen frambringade alltså mötet.
Pressen hade kanske rent av tänkt sig
ungefår det här scenariot. Oskulden
och odjuret, typ. Med si och så
mycket tryck kan pressen ra ut den
de vill på arenan, i det här fallet den
som bäst och mest auktoritativt skulle
kUima tillrättafora ett barn, och, i och
for sig, beröva honom barnatron.
Men allt statsministern far ur sig är
att ”regeringen inte kan bestänm1a
vilka personer som ska anställas hos
enskilda arbetsgivare.” Hela den
pedagogiska uppbyggnaden uteblir.
Han går direkt på en sakkunskap
vilande på statsfinansiella koder och
begrepp fast sammanhangen inte kan
vara självklara ens får vuxna demonstranter.
Utan rim och reson
Nämligen följande: att allt jobb inte
bedrivs i statlig regi. Att vi har en del
privata företag vid sidan av staten
också. Att den som söker ett jobb i
ett enskilt företag måste kunna
tillfåra ett värde som inte bara betalar
lönen utan som därtill ökar på värdet
av hela företaget. Att företag bara har
råd att anställa folk som kan dra in
pengar. Att det offentliga inte heller
har råd att anställa folk i största
allmänhet, får att ge dem jobb. Att
det alltså inte fanns någon rim och
som ska anställas hos enskilda arbetsgivare” och Daniel skulle ha lärt sig
att alla pengar inte låg i samma påse,
reson i Daniels tanke om ett att vi har privat ägande och kanske
opersonligt och automatiskt kö-
system. Att jobb inte delas ut i tur
och ordning, utan jobb är någonting
man erövrar själv genom att vara bra
och till och med bättre än andra som
också tävlar om just det jobbet. Att
det i Daniels pappas fall handlade om
vad han hade att erbjuda på marknaden ifråga om kunskaper, kompetens, vilja, energi m m.
Därefter kunde statsministern ha
kommit med sin slutreplik som klargör gränslinjen mellan en liberal och
en socialistisk stat: att ”regeringen
inte kan bestänm1a vilka personer
SVE N S K TID SKRIF T
till och med att friheten att bedriva
enskild verksamhet brukar räknas till
de omistliga rättigheterna.
Mjuka upp arbetsrätten
Därpå kunde statsministern ha tillagt
någonting som han faktiskt kan
bestämma över, nämligen: att regeringen kunde göra hindren får en
arbetslös att hitta en arbetsgivare
mindre höga genom att slopa skatten
på vissa lågkvalificerade gänstejobb,
och genom att mjuka upp arbetsrätten. Exempelvis.
Men så blev det alltså inte.
35

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner