Print Friendly

Historien – en försummad nationell tillgång

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HISTORIEN
EN FÖRSUMMAD NATIONELL TILLGÅNG
Av docent TORVALD T:SON HÖJER, Uppsala
NÄR Svenska Historiska Föreningen 1880 stiftades under stor
anslutning från landets kulturella elit, nådde den omedelbart ett
medlemsantal på nära 2,000, alltså en siffra, som numerärt är
nästan lika stor som Lärdomshistoriska Samfundets i våra dagar men egentligen avsevärt högre, om man tager hänsyn till den
yttre expansionen inom vårt andliga liv under de senast förflutna femtio åren. Efter ett halvt sekel av betydelsefull verksamhet, framför allt markerad av de femtiofem årgångarna av Historisk Tidskrift, en publikation, som även internationellt intager en
rangplats på sitt område, har Svenska Historiska Föreningens
medlemssiffra nu gått ned till 470.
Denna utveckling bakåt kan i förstone synas förvånande, särskilt med hänsyn till den nämnda yttre expansionen på det kulturella området under ifrågavarande tidrymd. Men i själva verket
är den blott en siffermässig mätare på historiens, i varje fall dess
centrala grens, statshistoriens, tillbakaträngande inom vårt kulturliv och i det allmänna medvetandet. Denna utveckling är ingalunda enbart svensk utan har motsvarigheter i stora delar av
Europa. Men den torde vara mer utpräglad i Sverige än på de
allra flesta håll.
Särskilt starkt framträder denna tendens på ett område, som
tidigare stått i nära förening och växelverkan med historieforskningen, nämligen den aktuella politiken. Under 1800-talet var det,
jämte statsrättslärarna, framför allt de ledande historikerna, som
på grund av föremålet för sina forskningar ansägas vara kallade
att skänka den politiska debatten djupare perspektiv och leda utvecklingen i de banor, som bäst stämde med respektive staters
förutsättningar och traditioner. De lärdomar, som man förmodade
kunna dragas ur den historiska utvecklingen, spelade en stor roll
inom dagspolitiken, och omvänt återverkade denna livligt på
696
Historien – en försummad nationell till.qång
problemställningarna inom den historiska forskningen, ej alltid
till dennas fromma. Historiens målsmän spelade ofta en ledande
roll som parlamentarici och politiska publicister, och å andra sidan uppträdde åtskilliga ledande politiker även med framgång
som hävdatecknare. Här må endast erinras om J. G. Droysen,
Sybel och Treitschke i Tyskland, Helfert i Österrike, Guizot, Thiers
och Hanotaux i Frankrike, Macaulay och Acton i England. I
vårt eget land finnas under 1800-talet och åren fram till Versaillesfreden talrika exempel: Geijer, F. F. Carlson, Malmström, Odhner,
Hans Forssell, Alin, S. J. Boethius, Harald Hjärne och därvid senast Olason, Hallendorff och Eden. På många håll, särskilt i unga
stater, består alltjämt denna växelverkan mellan arbetet inom
samtidens politik och studiet av det förflutna: man behöver blott
nämna Koht och Edvard Bull i Norge, Krofta i Tjeckoslovakien,
J orga i Rumänien. Men hos oss synes sambandet hava upplösts,
och den enda vetenskapliga inspirationen inom svensk politik bestås numera av nationalekonomien, vilket, även under gynnsamma omständigheter, måste leda till en viss ensidighet. Det
kan ifrågasättas, om ej det alltför starka historiska inslaget i
1800-talets parlamentariska liv bidragit till att giva detta en doktrinär och verklighetsfrämmande prägel, men å andra sidan förefaller det ej osannolikt, att dess fullständiga utplånande är en av
orsakerna till den traditionslöshet och trivialitet, som numera
gärna sänker sig över svensk politik inom alla partier.
Som befruktande faktor inom det offentliga livet har den historiska vetenskapen under de båda sista decennierna sålunda upphört att spela någon nämnvärd roll. Men även inom det allmänna
svenska bildningslivet har dess betydelse på ett förvånande sätt
minskats. Delvis torde skulden härtill böra läggas på historikerna
själva. Med några få lysande undantag synes den svenska akademiska historieforskningens höga tekniska och metodiska nivå
mer än i andra länder hava nåtts på bekostnad av de hänsyn, som
tidigare tagits till formgivningens och framställningens krav.
Bortsett från de stora beställningsarbeten, som skola beröras
längre fram i denna artikel, består vår moderna historiska litteratur huvudsakligen av vetenskapliga specimina, som äro läsbara
endast för en rätt trång krets och läsas av en ännu mycket
trängre. I fullständig motsats till förhållandet i Tyskland, England och Frankrike har den svenska vetenskapliga historieskrivningen nästan helt förlorat kontakten med den bildade allmän- 697
Torvald T:son Höjer
heten och blivit en lärd specialitet, vars utövare endast då och då
visas eller visa sig för folket i »populärvetenskaplig» dräkt.
Glädjande undantag finnas dock: från senare år kunna nämnas
Ingvar Anderssons Erik XIV och, framför allt, Ahnlunds Gustaf
Adolf den store samt Eli Heckschers monumentala Sveriges ekonomiska historia, vilken ger den första sammanfattningen av utvecklingen på ett utomordentligt viktigt specialområde, oupplösligt
förbundet med den politiska historien.
Historikerna själva äro sålunda långtifrån utan skuld till sin
nuvarande undanskymda plats i vårt kulturliv. Men långt viktigare är dock, att de på senare tid i hög grad missgynnats. Detta
gäller redan det grundläggande området, skolan. Historien åtnjuter visserligen förmånen att vara ett av de fem obligatoriska kärnämnena på samtliga gymnasielinjer. Men timmarnas fåtal -även
efter den tacksamt mottagna ökningen 1933 – i förhållande till
kursernas längd ställer läraren inför valet mellan att antingen
företaga en snabblöpning genom hela historien, utan möjlighet
till konkretion eller ingående belysning och därför utan möjlighet
att fånga lärjungarnas intresse, eller också att helt offra vissa
partier för att vinna tillfälle till större fördjupning inom andra,
en metod, som avsevärt minskar utsikterna att skänka den insikt
i utvecklingens kontinuitet, som väl undervisningen i första hand
bör avse att giva. Ytterligare skärpes denna konflikt av att kursplanerna på sistone fått svälla med nya element. Dit hör i främsta
rummet samhällsläran, vars allmänt medborgerliga betydelse mer
än väl skulle berättiga den till en egen plats på schemat i stället
för tillvaron som ett appendix utan egna utvecklingsmöjligheter
men till avsevärt besvär för huvudämnet. Vidare har den moderna tidsandan, från början med berättigande men numera till
övermätt, krävt väsentligt ökat utrymme för de ekonomiska och
»kulturella» sidorna av utvecklingen – till »kulturen» räknas nu
en gång för alla ej statslivet. Härigenom har den politiska historien, ämnets viktigaste del, som bäst är ägnad att göra det till en
bild av en levande utveckling i stället för en död notissamling
och som på grund av sin konkretion mest tillvinner sig lärjungarnas intresse, alltmer smultit ihop, så att den nu för vissa
perioder, t. ex. 1700-talet, knappast längre ens är ett skelett utan
blott lösa benskärvor. De nya inslagen åter, för vilkas skull dessa
offer bragts, äro till stora delar av så abstrakt art, att sådden faller på hälleberget, om ej undervisningen ledes av en ovanligt
698
Historien – en försummad nationell tillgång
skicklig lärare. Skulle lärdomshistoriens vänner verkligen, som
vissa offentliga uttalanden synas giva vid handen, ämna söka få
sin specialitet införd på gymnasiet till ytterligare förfång för
den politiska historien, blir den sista villan långt värre än den
första. Slutligen torde det knappast kunna bestridas, att en välbehövlig reaktion mot det tidigare mekaniska namn- och årtalspluggandet numera lett till läroböcker, vilkas sakuppgifter
stundom insvepts i ett vagt töcken, som ytterligare försvårar
inhämtandet av de solida kunskaper, utan vilka ett »historiskt
betraktelsesätt» blir en tom fras. En krönikornässig skildring av
»krig och kungar» torde ingen finna önskvärd, men en framställning av den mänskliga utvecklingen måste alltid i främsta rummet gälla dess centrala skapelse, staten, om man ej vill förvrida
proportionerna och tappa bort sammanhanget. I en tid, vars
statsskick ställer varje medborgare inför politiska avgöranden,
borde tillräcklig kännedom om den politiska utvecklingen vara
en nödvändig förutsättning åtminstone hos den bildade klassen.
skolundervisningen kan sålunda för närvarande knappast sä-
gas vara ägnad att hjälpa historien fram till dess rätta plats i
vårt folks bildningsliv. I än mindre grad gäller detta om de ekonomiska villkor, under vilka den historiska vetenskapen för närvarande arbetar i Sverige. Ett undantag bör dock härvid göras
för den yttre organisatoriska ramen: i jämförelse med flertalet
andra discipliner måste historien sägas vara väl utrustad med
lärostolar vid våra universitet och högskolor. Sämre är det däremot med villkoren för själva produktionen. Som flertalet vetenskaper måste historien i hög grad lita till det allmännas stöd
i form av direkta statsanslag eller understöd från vetenskapliga
fonder. Detta gäller naturligtvis framför allt arbetet med källornas offentliggörande men även framläggandet av vetenskap·
liga undersökningar. Källpublikationsarbetet har framför allt
letts av Riksarkivet, som tidigare med stöd av jämförelsevis
rikliga statsanslag kunnat upplägga och utgiva de oändligt betydelsefulla serierna Gustaf l:s registratur (numera avslutat),
Svenska riksdagsakter, Svenska Riksrådets protokoll och Sveriges traktater med främmande makter (övertagen från Utrikesdepartementet). Men på senare år har det ekonomiska underlaget så krympt samman, att endast Riksdagsakterna och en ny
serie av Kammarkollegiets protokoll för närvarande äro under
utgivning. Traktaterna, grundpelaren för hela vår yttre histo- 699
49– 36685. Svensic Tidskrift 1936.
Torvald T:son Höjer
ria, hava sedan 1915 stannat vid westfaliska freden, medan deras
danska motsvarighet oavbrutet rör sig framåt i nya ståtliga volymer. Rådsprotokollen, en serie, som torde vara så gott som
utan motstycke i Europa, en skattkammare för såväl vår yttre
och inre politiska och administrativa historia som för våra statsrättsliga doktriners utveckling, stå alltjämt still vid 1657. Förhållandet är nästan ofattbart, om man jämför de nationella värden och obetydliga belopp, om vilka det här rör sig, med kulturbudgetens ständiga ansvällning. – För övrigt är det egentligen
blott tre större editionsföretag, som för närvarande äro igång:
Vitterhetsakademiens Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, Riddarhusets stora serie av Adelns riksdagsprotokoll, som
nu nått fram till 1760, och Samfundets för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia välkända Historiska
Handlingar och Stockholms stadsböcker, den senare serien i det
närmaste avslutad. Detta är ganska blygsamt i jämförelse med
Danmark, vars ekonomiska resurser äro vida svagare än våra, men
där historieforskningen frikostigt stödes av stora fonder.
Det humanistiska forsknings- och författararbetet i Sverige är
i hög grad beroende av två stora fonder, den Humanistiska och den
Längmanska. Att uttala en bestämd åsikt om de principer, som
lett dessa fonders myndigheter vid tillgängliga medels fördelning,
vore omöjligt och olämpligt för den, som ej har närmare kännedom om de ansökningar, som ingått, och de avgöranden, inför
vilka vederbörande nämnder ställts. Känt är emeliertid, även genom dagspressen och facktidskrifterna, att man på historikerhåll
känt sig missgynnad i förhållande till de arkeologiska och kulturhistoriska vetenskaperna. Anslagens fördelning synes onekligen
i någon mån giva fog för en dylik uppfattning. Härmed är naturligtvis ej sagt, att de ändamål, som med särskild frikostighet tillgodosetts, skulle vara annat än i högsta måtto behjärtansvärda,
men proportionen är någon gång ägnad att förvåna.
Det bör även påpekas, att historien av naturliga skäl är föga
konkurrenskraftig gentemot t. ex. arkeologi, kulturhistoria och
konsthistoria, när det gäller att vädja till enskild frikostighet.
Den allmänna tidsströmningen och de sistnämnda vetenskapernas
mer konkreta forskningsobjekt måste här spela en utslagsgivande
roll. För vissa grenar av kulturhistorien tillkommer också det
tekniska intresse, som utgör en så betydelsefull faktor i svenskt
folklynne.
700
Historien – en försummad nationell tillgång
Om historikerna sålunda icke varit mest gynnad nation hos de
offentliga anslagsutdelande myndigheterna och hos privata mecenater, erbjuda också deras relationer till förläggarna vissa ogynnsamma moment. Ett är den för de svenska förlagen specifika
förskräckelsen för vetenskaplig dokumentering. Medan i Tyskland och England ideligen stora historiska verk med ingående
källkritisk apparat utgivas av förlagen med beräkning på den
bildade publiken, inträffar detta numera ytterst sällan i Sverige.
Härigenom försvåras produktionen i hög grad för författare, som
av praktisk-ekonomiska skäl i första hand måste tänka på att
framlägga vetenskapliga specimina. De avskäras från förlagens
möjligheter att göra en bok känd och spridd och se sina verk –
om de tryckas – isolerade i de vetenskapliga seriernas och det
akademiska tryckets katakomber, även i de fall, där de annars
skulle haft utsikt att väcka allmänhetens intresse. Samtidigt förlora de av förlagen omhändertagna, odokumenterade arbetena i
vetenskaplig användbarhet, vilket är särskilt beklagligt, när det
gäller standardverk av riksdags- och kanslihistoriernas typ. Dessa
båda å offentlig bekostnad utgivna arbeten hava i detta avseende
nämligen följt de enskilda förlagens praxis.
Emellertid finns det ett par arter av historisk litteratur, som
under de sista årtiondena kunnat glädjas åt en rik blomstring.
Den ena är de historiska samlingsverken: de fyra under utgivning
varande stora världshistorierna och Sveriges historia till våra
dagar. I deras många volymer finnas utomordentliga prov på
svensk historisk framställningskonst. Men dylika omfattande
skildringar av översiktlig och populär art kunna ej råda bot för
de svårigheter, som på bokmarknaden möta den historiska primärforskningen. Och på grund av hela sin typ måste de mer avse att
giva en kritisk och välskriven översikt av forskningens nuvarande
ståndpunkt än att bjuda på djärva grepp och nya problemställningar. För författarna själva kan naturligtvis ett beställningsarbete aldrig ersätta en självvald forskningsuppgift. Vidare torde
dessa bokverks omfattning och därav betingade höga priser försvåra deras spridning bland en vidare läsekrets. För världshistorierna har också det förhållandet, att fyra stycken omfattande
verk igångsatts samtidigt inom vårt begränsade språkområde,
säkerligen medfört svårigheter av flere slag.
Den andra rikt blomstrande grenen av historiskt författarskap
utgöres av jubileumsverken: dels de officiella, t. ex. riksdags- och
701
Torvald T:son Höjer
kanslihistorierna samt minnesskrifterna kring riddarhuset 1926
och lagboken 1934, dels de talrika bistorikerna över jubilerande
städer och enskilda företag, dels slutligen den från privat initiativ utgående litteraturen kring de numera nästan skrämmande
tätt firade festerna över våra stora minnen. Inom dessa områden
av hävdateckning finnas naturligtvis utomordentligt värdefulla
arbeten. Främst gäller detta de stora officiella verken såsom riksdags- och kanslihistorierna samt stadshistoriska monumentalarbeten som Helge Almquists Göteborg, Ahnlunds Sundsvall och
Rosengrens Karlshamn. Men hela denna litteraturart har vissa
risker. En mer eller mindre framträdande ojämnhet kommer lätt
att vidlåda dylika beställningsarbeten. Vidare är det ej alltid de
viktigaste och intressantaste städerna och industriföretagen, som
grundligast hugfästa sina jubileer eller över huvud taget fira så-
dana. Ofta komma arbeten inom denna grupp att i stor utsträckning behandla samma eller befryndade företeelser. Allt detta är
oundvikligt men vållar, att de avsevärda belopp, som nedläggas
på jubileernas litterära firande, stundom med fördel skulle kunnat komma andra grenar av den historiska forskningen till godo.
En allmän ideströmning, som i viss mån varit den politiska
historieforskningen till skada, är den starka fredslängtan och
pacifism, som utmärkte 1920-talet. Det förhållandet, att en så stor
del, ofta den för utvecklingen viktigaste, av mänsklighetens tidigare historia upptagits av krig, har med naturnödvändighet medfört, att historieskrivningen i stor utsträckning måst skildra dessa
väpnade konflikter. I en egendomlig strävan att komma bort från
verkligheten tenderade man efter världskriget i vida kretsar till
att söka undantränga den politiska historien på grund av dess
mindre tilltalande objekt. Den rena krigshistorien, för varje realistisk iakttagare en av de viktigaste historiska specialvetenskaperna, förklarades nära nog biltog. Denna mentalitet kom till uttryck på sina håll inom pressen på tal om ett historiskt arbete av
så eminent betydelse som generalstabens stora Gustaf-Adolfsverk.
Men även där man ej intog en så outrerad hållning, fanns samma
tendens mer eller mindre klart utpräglad. I en briljant artikel i
denna tidskrift för fyra år sedan har länsarkivarien Sten Engström träffande karakteriserat den verklighetsfrämmande inställning, som denna mentalitets bärare intogo till Gustaf-Adolfsminnet: hur man med nervös iver sökte fria sig från varje misstanke om intresse för konungens bragder på slagfältet och »hur
702
Historien – en försummad nationell tillgång
hans omvårdnad om den andliga kulturen varit det halmstrå, som
festtalarna begärligt gripit efter». »Det oändligt ofta upprepade
citatet om såningsmannen på den framåtilande stridsvagnen är en
både vacker och träffande bild – men det centrala i bilden är
stridsvagnen.» En enda gynnsam följd av de senaste årens fruktansvärda utveckling på det internationella området borde bliva
en mer realistisk syn på det väpnade våldets plats i världsutvecklingen och en därav följande större benägenhet att se historien
skildrad i sina riktiga proportioner. Men under de gångna åren
har flykten från verkligheten haft en ogynnsam inverkan på historievetenskapen, som både i skolan och i övrigt fått se sina verkliga mått förvanskade till men för det politiska förloppet och till
ensidig vinst för den ekonomiska och »kulturella» historien. Ett
utslag av denna tendens kan man kanske till någon del finna i
det förhållandet, att när ett av våra främsta förlag tager det
utomordentligt glädjande steget att utgiva en serie biografier
över framstående svenskar, hava de första namnen i serien blivit
konstmecenaterna Magnus Gabriel De la Gardie och Carl Gustaf
Tessin men icke några av våra stora fältherrar eller absolut
främsta statsmän.
En omständighet, som säkert bidragit till historieforskningens
nuvarande undanskymda plats i det allmänna medvetandet, är det
ringa intresse, som möter den i pressen. Det är klart, att en historisk upptäckt eller debatt ej kan hava samma sensationsvärde för
ett modernt nyhetsorgan som en nyupptäckt faraongrav eller en
exploderande ultracentrifug. Ej heller vore svensk historievetenskap betjänt med en sådan form av publicitet, som den danska
hävdaforskningen då och då får röna. Önskligt vore däremot, att
den historiska litteraturen recenserades regelbundnare, ibland
även av sakkunnigare pennor, än nu i allmänhet är fallet. En
ordinarie, kontinuerligt verksam historisk recensent torde väl
knappast någon svensk tidning för närvarande bestå sig. Bertil
Boethius’ och Nils Forssells artiklar i Ilagens Nyheter utgöra visserligen ett undantag liksom i viss mån även Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidnings kultursida och Oscar Wieselgrens understreckare i Svenska Dagbladet, men dessa berömvärda uttryck för
pressens historiska intresse utgöra inga regelbundet återkommande inslag i tidningarna i fråga. Och det sätt, varpå fackhistorikerna omtalas av pressens ordinarie kulturella medarbetare, utmärkes ofta av en allt annat än älskvärd överlägsenhet.
703
Torvald T:son Höjer
För denna frestelse hava även framstående kulturskribenter
stundom fallit offer. Torsten Fogelqvists utfall mot de akademiska prövningsinstanserna i en recension av d:r Beth Hennings’
Gustaf III-avhandling för ett år sedan och flere artiklar av Knut
Hagberg utgöra exempel härpå. Vidare visa de lekmän, som anlitas för att anmäla historiska verk, ofta en i och för sig naturlig
osäkerhet, när det gäller att finna det väsentliga i arbetets framställning och forskningsresultat.
Karakteristisk för historiens anspråkslösa plats i allmänhetens
medvetande är också den stora okunnigheten om främmande
märkesmän på området. Grannländernas ledande historiker utgöra
härutinnan inga undantag. Man järnföre petitnotiserna i svensk
press kring t. ex. en Johannes Steenstrups bortgång 1935 efter
en ovanligt lång och märklig forskarbana med hyllningskörerna
över betydligt ringare nordiska storheter på det estetiska eller
litterära området. Nordisk Familjeboks senaste upplaga känner
ej sådana forskare som t. ex. Alfons Dopsch (denne är dock räddad till supplementet), Srbik, Webster och Temperley (men väl
operettstjärnan Marie Tempest). Friedrich Meinecke och Hermann Oncken ägnas där 12 respektive 17 rader mot t. ex. Heinrich
Manns 44 och Remarques 32. Härmed är intet klander riktat mot
den ansedda encyklopedien: den är blott en känslig barometer på
allmänhetens intresse. Den nordiska radiodebatten om »Historien
och nuet» i december 1935 väckte i den svenska pressen ett mycket
svagt genljud.
Och dock- trots allt spåras ett mycket stort historiskt intresse
hos allmänheten, ehuru det för närvarande främst får söka sin
näring i de mer eller mindre belletristiska och psykologiserande
biografier, i allmänhet av utländska skribenter, som våra förlag
introducera på den svenska bokmarknaden. Många bland dem äro
av stort intresse och värde, men även maschverk som Emil Ludwigs
talrika opera och Margaret Goldsmiths Kristina hava funnit vä-
gen till de svenska bokhandelsdiskarna. Att rikta detta intresse
på vår egen historieskrivning borde vara en viktig uppgift för
historikerna själva, för förlagen, för pressen och för de kulturella
myndigheterna.
Historikerna borde- för att sammanfatta önskemålen- ägna
mycket större uppmärksamhet än nu åt att giva sina verk en
disposition och stilistisk utformning, som göra dem tillgängliga
704
Historien – en försummad nationell tillgång
för den bildade allmänheten. Av förlagen och pressen kunde man
begära större aktivt intresse för vårt eget lands vetenskapliga historiska produktion, varvid det faktiskt skulle vara av stort praktiskt värde, om förläggarna kunde övervinna sin skräck för notapparat, åtminstone så långt, att en uttömmande dokumentation
tillätes i bokens slut. Detta system tyckes fungera tillfredsställande i Tyskland, t. o. m. i billighetsupplagor. Ur praktisk synpunkt äro fotnoter naturligtvis att föredraga. En både viktig och
ekonomiskt riskfri uppgift för något förlag vore att utgiva en Sve·
riges historia i tre eller fyra band, vilken vid den akademiska undervisningen kunde ersätta Sveriges historia till våra dagar, vars
femton band äro alltför omfattande och dyrbara för denna funktion.
En utvidgning och omläggning av skolundervisningen, som möjliggjorde en grundligare, konkretare och mer sammanhängande
föreställning om Sveriges och de viktigare främmande makternas
politiska utveckling, vore en grundförutsättning för att åt historien återvinna den roll, som borde tillkomma den i svenskt bildningsliv och svenskt politiskt arbete.
Viktigast synes dock vara att genom statsmakternas försorg få
det rätt omfattande, på vitt skilda håll bedrivna editions- och
forskningsarbetet såvitt möjligt bättre organiserat och ordnat på
en solidare ekonomisk basis. Framför allt borde åtminstone de
viktigare företagen göras oberoende av understöd från fonder, som
äro hårt tagna i anspråk av andra vetenskaper men som i fortsättningen så mycket bättre borde kunna bispringa enskilda historici,
om de befriades från att stödja de stora företagen på hävdaforskningens område. I ett flertal tyska stater och provinser, t. ex.
Bayern, Baden, Rhenlandet, Saxen och Hannover, inrättades under 1800-talet »historiska kommissioner», som med stor framgång
arbetat såväl för att göra källorna tillgängliga som för att inrikta forskningen på betydelsefulla problem. En motsvarande
svensk institution, stödd på tillräckliga ekonomiska resurser, i
främsta rummet av statsmedel men med frihet att för därtill
lämpade uppgifter vädja till städers, institutioners och enskildas
frikostighet, skulle kunna fylla en mycket viktig plats i svenskt
vetenskapligt liv. Den borde ej begränsa sig till rena källpublikationer utan i likhet med flere av de tyska motsvarigheterna utgiva även sådana vetenskapliga undersökningar, som fordra ett
större mått av organisation och samarbete. En förelöpare till en
dylik verksamhet finns ju i stadshistoriska Institutet. Möjligen
705
Torvald T:son Höjer
skulle det vara fördelaktigt att hos en sådan centralinstans söka
koncentrera den publikationsverksamhet, som nu bedrives av
Riksarkivet, Samfundet för utgivande av handskrifter, Vitterhetsakademien och Svenska Historiska Föreningen, samt i första
hand rekrytera kommissionen bland de i dylikt arbete prövade
krafter, över vilka de nämnda institutionerna förfoga.
För en dylik kommission skulle många viktiga uppgifter genast
erbjuda sig. På källeditionens område skulle – utom övertagandet av några bland eller samtliga de nu under utgivning varande
större publikationerna, om så av praktiska skäl skulle visa sig
lämpligt – kunna nämnas i första hand återupptagandet och
fullföljandet av Rådsprotokollen och Sveriges traktater. Bland de
uppgifter för historiskt författarskap, vilka lämpligen kunde
finna en fast ekonomisk och organisatorisk grundval i kommissionen, kan främst nämnas fullbordandet av det nationalverk, som
det av kostnadsskäl sedan åtskilliga år stillastående Svenskt Biografiskt Lexikon är avsett att bliva. Det kan ifrågasättas, om ej
en dylik officiell institution med fasta inkomster också skulle ha
större möjligheter att bära bördan att utgiva Historisk Tidskrift,
än vad som kan krävas av en enskild förening med ringa anslutning och svag ekonomi. Av utomordentlig betydelse vore vidare
skapandet av ett organ för utgivande av sådana historiska undersökningar, vilkas omfång överstiger tidskriftsuppsatsens men
ej räcker till för en publicering såsom fristående arbete. Ledningen av den historisk-bibliografiska verksamheten skulle även
lämpligen kunna överlåtas åt kommissionen. En rationalisering
och organisering av det lokal- och företagshistoriska arbetet
skulle också kunna ingå i dess uppgifter. Andra dylika kunna
tänkas i mängd. Ett nationellt företag av stor betydelse skulle
t. ex. vara skapandet av en svensk motsvarighet till Cambridge
History of British Foreign Policy, helst utgiven även på tyska
eller engelska för att skingra de många missuppfattningar och
föråldrade åsikter, som i utlandet alltjämt kvardröja rörande Sveriges insatser i Europas hävder.
De särskilda uppgifterna kunna varieras i oändlighet. Det vä-
sentliga är, att åtgärder vidtagas för att åter göra historien till
en levande makt i svenskt stats- och kulturliv. Så länge den hålles kvar på sin nuvarande undanskymda plats, går vårt folk utan
någon därtill tvingande nödvändighet miste om en betydelsefull
nationell kraftkälla.
706

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner