Higgins; Världens bästa Carlsson


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


TILl.
IDGGINS:
Världens bästa Carlsson?
T
ill sist några rader om en kampanj
som kommer att låta tala om sig,
men framför allt att undras över.
Det dröjde bara några veckor efter det
att Kjell-Olof Feldt publicerat sina politiska memoarer innan ·en av hans tidigare
arbetskamrater kallade till presskonferens för att meddela att ännu en bok kommit ur pressarna. statsminister Ingvar
Carlsson presenterade boken ”Carlsson”:
Feldts bok hade rykande åtgång. Men
nu stormades inga boklådor. Ingen upplaga tog slut.
Att den politiskt intresserade allmänheten visade sig mer intresserad av den
avgångne finansministerns berättelser om
det förflutna än av den nuvarande statsministerns tankar om framtiden säger en
hel del om tillståndet i nationen och om
de båda personerna. I nyårsrevyer brukar
det gamla året uppträda i form av en gammal gubbe och det nya representeras av
ett barn. Men inom svensk socialdemokrati är det tvärtom: det är den frivilligt
förtidspensionerade finansministern som
representerar det nya och spännande och
den sittande partiledaren som representerar det gamla och välkända.
Boken ”Carlsson” förändrar inte bilden. ”Målet har varit att försöka få fram
hur Ingvar Carlsson tänker och fungerar
– däremot inte att referera mer konkreta
socialdemokratiska krav, förslag och
ståndpunkter”, heter det i förordet. Antingen har intervjuaren gruvligt misslyckats med sin målsättning, att få fram hur
Ingvar Carlsson tänker, eller också förhåller det sig så att när Ingvar Carlsson tänker högt blir det ingenting annat än just ett
referat av välbekanta socialdemokratiska
krav, förslag och ståndpunkter.
Intervjuaren har verkligen ansträngt
sig. Efter den socialdemokratiska regeringens återkomst 1982 kom Ingvar
Carlsson omväxlande att kallas ”framtidsminister” och ”frihetsminister” på-
minns t ex läsaren om. På Göteborgs
Arbetarekommuns årsmöte 1983 höll
Ingvar Carlsson ett tal ”då många upplevde att nya vindar blåste i den kollektivistiska socialdemokratin” och då han fick
”rykte om sig som idepolitiker”. Att de
flesta i dag endast med svårighet kan erinra sig detta historiska anförande från
1983 visar väl närmast hur svaga vindarna var och hur överdrivet ryktet var. Men
man tager vad man haver.
Ingvar Carlssons frihetstal 1983 blev
mest känt för att vara en ordlek. Det var
frihet från allehanda negativa företeelser i
samhället som enligt Carlsson var det viktiga: frihet från arbetslöshet, frihet från
droger, frihet från moralupplösning, frihet från otrygghet, frihet från ekonomisk
brottslighet m m.Något inlägg i frihetsdebatten var inte det carlssonska frihetstalet, däremot i nära nog alla andra samhällsdebatter som tänkas kan. I den mån
det socialdemokratiska partiet utvecklats
idemässigt under 1980-talet går det inte
att hitta fröna till förändringarna i Ingvar
Carlssons anföranden, den saken är klar.
Det är genom i hast hopkomna krispaket
– om allt från sjukersättning till tidigare
skolstart och EG-anslutning – som socialdemokratin låtit utveckla och förändra
sin politik under 1980-talet. De programmatiska talen – av Ingvar Carlsson och
andra – har främst innehållit polemik
med motståndarnas uppfattningar- uppfattningar som socialdemokraterna därefter ofta har kommit att ansluta sig till.
Samtalsboken ”Carlsson” har i huvudsak karaktären av ett samtal med en ta- 400
larstol. Intervjuaren ställer sina frågor och
svaren består av väl disponerade punktprogram och politiska programförklaringar. Boken kan rekommenderas för
nattduksbordet – för den som har svårt
att somna. 230 sidor politiskt anförande
är mer sövande än att räkna ett lika stort
antal får.
Den som inte har tid att läsa boken om
Ingvar Carlsson (eller inte lider av sömnproblem) kan se filmen. I slutet av maj
hade nämligen det socialdemokratiska
partiets informationsavdelning premiär
på filmen ”Statsministern”.
Filmen börjar med en titt i familjealbumet där en 12-13-årig Ingvar Carlsson i
scoutuniform ler mot kameran. Sedan får
man se hur en pojke i Borås växer upp,
går i skolan, blir statsminister, skakar
hand med andra regeringschefer, talar
med barn på dagis och med väljare på valturneer. Avslutningsvis promenerar han
på en stenstrand på Gotland. Han säger
inte så mycket, statsministern, det är mest
bakgrundsmusik på ljudbandet.
Filmen om Carlsson skall visas på valmöten runt om i landet och lånas ut som
video i valstugor. Enligt partiets förhoppningar skall filmen till valet ha setts av två
miljoner svenskar. Vidare skall jättelika
affischer med Ingvar Carlssons porträtt
klistras upp över landet.
Varför denna kampanj?
Ingvar Carlsson är säkerligen en trevlig
person, men någon ”vinnande personlighet” är han inte. Tvärtom verkar han vantrivas i rollen som offentlig person. Det
kan heller inte vara på partiledarens utseende som socialdemokraterna tänkt sig
vinna framgång – alldagligt ansikte på
gränsen till fotliknande är ingenting att
sälja. Ej heller kan det vara partiledarens
djärva eller underfundiga tankar som
skall marknadsföras, att sådana saknas
framgår av boken.
Nej, det finns bara en förklaring: det
fanns ingen annan som ställde upp.
”Vi måste ge ut en bok före valet”, sade
Ingvar Carlsson en dag. ”Vem ställer
upp?”
”Vi vet inte vad vi skall skriva om i den
här valrörelsen”, sade de anställda partiförfattarna. ”Partiet har ju ingen politik.”
Inget statsråd ville ställa upp, av risk
för att trampa i klaveret med kontroversiella uttalanden eller olyckliga formuleringar.
”Du får skriva boken själv”, sade de
alla slutligen till Ingvar Carlsson.
Och han kunde inte hitta på vad den
skulle heta, så det fick bli ”Carlsson”.
”Vi måste göra en valfilm också”, sade
sedan Ingvar Carlsson.
”Vi vet inte vad vi skall göra filmen om i
den här valrörelsen”, sade de anställda
filmarna. ”Partiet har ju ingen politik.”
Inget statsråd vågade ställa upp, av risk
för att trampa i klaveret med kontroversiella uttalanden eller löjliga bilder.
”Du får göra filmen själv”, sade de alla
slutligen till Ingvar Carlsson. Så blev det.
”Vi måste ha stora affischer också”, sade därefter Ingvar Carlsson.
”Vi vet inte vad vi skall göra affischer
om i den här valrörelsen”, sade de anställda affischmakama. ”Partiet har ju ingen
politik. Inget statsråd ville figurera med
sitt porträtt på stora affischer.
”Du får göra affischerna själv”, sade de
alla slutligen till Ingvar Carlsson.
Därför blev det en bok, en film och en
affisch med Ingvar Carlsson.