Higgins; Till sist


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILLSIST
HIGGINS:
Till sist
några rader om den eviga, tröttsamma följetong som pågår i radio och 1V Det socialdemokratiska partiets framtid. Att det
socialdemokratiska partiet först rasade i
opinionssiffrorna och därefter förlorade
valet och regeringsmakten framställs som
en ofattbar och onaturlig händelse. Ja, rent
av som en ”nationell katastrof’ för att citera oppositionsledaren Ingvar Carlssons
måttfulla omdöme om budgetförslaget
Eftersom följetongen om socialdemokratin – i form av studiosamtal, intervjuer
på arbetsplatserna, debattartiklar och intervjuer med ledande företrädare för partiet och dess sideorganisationer – pågått
så länge är vid det här laget alla ståndpunkter kända och ventilerade:
– Det gick inte att känna igen partiet,
säger Nisse på fabriksgolvet.
-Partiet förlorade kontakten med gräsrötterna, säger ombudsmannen Bengt.
– Den politiska och den fackliga grenen
hamnade i otakt, säger ombudsmannen
Börje på den fackliga expeditionen.
– Socialdemokraterna blev ett högerparti, säger ursinnige Mark på kommunalarbetargolvet
– Alla partier i regeringsställning har
haft det svårt, säger partiledaren och f d
statsministern.
– Socialdemokraterna tvingades till
kompromisser med andra partier och därigenom blev politiken urvattnad och svår
att försvara, säger valarbetaren Valfrid.
Eftersom endast människor som fortfarande håller fast vid socialdemokraterna
deltar i diskussionen lär den aldrig kunna
ge något svar på varför så många övergivit
det socialdemokratiska partiet. De som
gått över till andra partier deltar ju inte.
Den uppfattning som verkar vara allmänt förhärskande bland dem som deltar
i den interna socialdemokratiska debatten är att partiets tillbakagång beror på att
partiet gått allt för långt åt höger. Det var
ett misstag av den socialdemokratiska regeringen att säga ja till EG, att sänka marginalskatterna och att börja tala om att de
offentliga utgifterna inte kan tillåtas växa
hur mycket som helst. När partiet sade
detta, då kände väljarna inte igen sig. De
gick i protest mot dessa ställningstaganden över till partier som sade samma sak.
Förklaringen är inte logisk, men detta
är vad som nu sagts i tusentals debattinlägg om det socialdemokratiska partiets
problem. Alla som yttrar sig tycks vara
ense om att partiet borde gå åt vänster
och att det borde söka sin förlorade själ.
Men varför inte göra slag i saken, så det
blir slut på detta ältande? Om socialdemokraterna känner för att gå åt vänster,
och tror att de därigenom kan vinna nya
väljare och återfå förlorade, skall de naturligtvis göra det, Vad hindrar dem?
Den sega debatten om socialdemokratins framtid kan nu lämpligen avslutas –
det finns andra och viktigare spörsmål att
diskutera. En uttröttad och utled lyssnare
har inga svårigheter att sammanfatta och
att berätta vad deltagarna innerst inne vill
säga men har så svårt att uttrycka: Socialdemokraterna skall vara ett parti som går
att känna igen. Det skall vara samma politik som förr. Partiet bör gå till val på nej till
EG, högre skatter, längre semester, kortare
arbetstid, fler och högre bidrag, förbud
mot reklam-1V och paraboler, återinfö-
rande av kollektivanslutningen, fler statliga företag och nya löntagarfonder (minst
dubbelt så stora som de tidigare).
Gräsrötterna kommer att känna igen
sig. Stig Malm blir glad. Och det kommer
säkert att gå bra i nästa val.