Henrik Landerholm; Vänta och se med NATO-medlemskap

VÄNTA OCH SE MED
NATO-MEDLEMSKAP
HENRIK LANDERHOLM
Frågan är allvarligt menad: känner vi sådan gemenskap med portugiser och
turkar att den vore värd svensk blodspillan? l alla händelser är det dags att
säkerhetspolitiken och ett NATO-medlemskap böljar diskuteras på allvar
och inte bara i partipolitiskt 11tvalda delar.
L
edaren i Svensk Tidskrift
1/95 gör en fortjänstfull
analys av den aktuella politiska debatten kring säkerhetspolitiken och konstaterar mycket riktigt att fel saker fortfarande diskuteras och
dessutom ofta diskuteras och definieras
från fel utgångspunkter.
Den säkerhetspolitiska debatten har ju
under de senaste två månaderna kommit
att fokuseras till den egentligen tämligen
perifera frågan om vad Försvarsberedningen skall fa utreda respektive inte
utreda i fråga om säkerhetspolitiska alternativ for framtiden.
Detta är naturligtvis en skenfråga.
Anledningen till denna låsning är emellertid mycket komplex. Det handlar dels
om socialdemokratins mindervärdesforhållande till Carl Bildt i synnerhet.
Genom att nu ifrågasätta den enhälliga
hållningen i 1992 års säkerhetspolitiska
omformulering vill man skapa intrycket
att man själv for befålet i säkerhetspolitiken på samma sätt som innan Carl Bildt
dök upp på arenan och gjorde Olof
Palme rangen stridig. Motviljan mot att
ens vilja utreda andra alternativ än en forstenad och alltmer innehållslös alliansfrihet handlar också om socialdemokratins splittring i säkerhetspolitiken och
partiledarens oformåga att uppfatta och
rätt tolka det som hänt och händer i vår
omvärld.
Thage G. Petersons och Pierre Schoris
upprepade uttalanden om att våra grannländer längs Östersjön inte ”behöver”
NATO-medlemskap är de tydligaste
komplex gentemot moderaterna i all- tecknen på den bristande forståelsen for
mänhet och Ingvar Carlssons personliga
HENRIK LANDERHOLM är riksdagsman ochforsvarspolitisk talesman för moderaterna.
utvecklingen i Sveriges närområde. Ett
viktigt motiv for socialdemokratin har
säkerligen också varit att forsöka markera
ut högern i vid bemärkelse. Den i övrigt
188 SVENSK TIDSKR.IFT
–
turbulenta våren med stark kritik från
facket och gräsrötter till vänster i partiet
gör naturligtvis att en tvist med huvudfienden i en ryggradsfråga för rörelsens
kärntrupper måste ses som en bra diversionsmanöver.
Regeringens agerande kan inte tolkas
som något annat än att man vill blåsa till
strid på ett område där ambitionerna
under efterkrigstiden varit att nå en
samsyn. Man är mer än medveten om att
varken moderaterna eller folkpartiet
föreslagit något övergivande av alliansfriheten, men glömmer detta för att ena sin
egen rörelse inför valet till Europaparlamentet i höst.
den breda enighet som var ambitionen i
höstens regeringsdeklaration. är inte den
breda enighet om Sveriges roll och säkerhetsintressen som nu behövs.
Sex år efter murens fall har sakdiskussionen emellertid inte kommit mycket
längre än under 80-talet. Regeringen och
centerpartiet är ovilliga att se den förändrade verkligheten omkring oss som ett
motiv för omprövning av gamla dogmer.
Centern har till och med föreslagit en
återgång till det gamla ”allliansfrihet i
fred, syftande till neutralitet i krig”
eftersom Olof Johansson enligt egen
utsago missuppfattat den förändrade
skrivningen från våren 1992.
I sakfrågan, vilka vägar som är värda
Stänger dörren att analysera för Sverige i framtiden, finns
Socialdemokraterna riskerar genom att ta mycket att säga och många oplöjda faror.
alliansfriheten för given i framtiden att Genom att den officiella neutralitetsdokhota Sveriges intressen. Alliansfriheten trinen varit så förhärskande och till och
har varit ett medel, inte det mål i sig som med förkvävande kan man inte med bästa
statsministern nu försöker göra gällande. vilja påstå att analysen av alternativa vägar
Genom att söka stöd för gårdagens säker- varit särskilt efterfrågad. Den svenska
hetspolitik glömmer socialdemokraterna politikens bräcklighet och särskilt klyftan
det samarbete som faktiskt sker och mellan ord och handling som
stänger dessutom dörren för fruktbart Neutralitetspolitik-kommissionen gjort
samarbete med andra länder. Första maj- oss uppmärksamma på, omöjliggjorde
tågens officiella huvudte.ma ”Samarbete länge varje ifrågasättande. På samma sätt
för fred” ekade falskt när bara en liten del som i Finland var neutraliteten ofta bäst
av verkligheten far diskuteras. att likna vid kejsarens nya kläder.
Regeringens upplägg riskerar dessutom en uppgörelse om säkerhetspoli- Flera alternativ
tiken som i bästa fall omfattas av (s) och I en tid då neutralitetsdoktrinen i verkligcentern. Dessa båda partier har, enligt heten – oavsett vad retoriska romantiker
aktuella opinionsundersökningar ett väl- gör gällande – inte längre gäller och den
jarunderlag på 45 procent. Det finns alliansfria linjen blir en allt mindre helanledning att påpeka att det knappast är täckande beskrivning av Sveriges säkerSVENSK TiOSKRIFT 189
hetspolitik, finns självfallet motiv att göra
en översiktlig värdering av får- och
nackdelar med olika alternativ.
Egentligen bör en sådan göras av en
mängd olika fall på skalan mellan gårdagens rigida neutralitetspolitik och fullständiga alliansfårpliktelser i t ex NATO.
I den aktuella debatten görs gällande att
det hela är en digital situation – alliansfårpliktelser eller inte. I själva verket har
Sverige genom sitt eget agerande visat att
gråzonen kanske innehåller de flesta
alternativen. Trots högtidliga deklarationer deltar vi idag i operativt san1arbete
med NATO i Bosnien och då särskilt
med de nordiska NATO-länderna. Vi
samövar med danska F 16-plan på
svenska övningsfält och arbetar
NATO:s väntrum PFP tillsammans med
både NATO-länder och ansökarländer.
EV-medlemskapet har också fårändrat
vår säkerhetspolitik.
Ledsijärnor
Alldeles oavsett vad man tycker om
orden så bör väl grundläggande krav på
intellektuell hederlighet ge vid handen
att klyftan mellan vad vi säger och vad vi
de facto gör skall vara så liten som möjligt. Sanning och uppriktighet bör vara
ledstjärnor i svensk säkerhetspolitik. Den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU gör också de traditionella tiraderna till allt sämre beskrivningar av vår
säkerhetspolitik. Lika lite som Sverige
kan stå likgiltigt och neutralt infår en
rysk invasion i Baltikum, lika lite kan vi
sannolikt ställa oss utanfår en konflikt där
ett annat EV-land utsätts får hot eller
angrepp. Upphör vår gemenskap när de
värden som är grunden får EU hotas i
något land? Även om Sverige friskrivit sig
från tvånget att gå in i en militär allians –
som kan hävdas finnas i fårlängningen av
Maastrichtavtalet – så skaffar vi oss efterhand en moralisk alliansfårpliktelse gentemot övriga EV-länder. Vi står inte likgiltiga eller lämnar dem i sticket och fårväntar oss naturligtvis stöd från dem om
vi skulle råka illa ut. Detta är ovedersägliga fakta som gör neutralitetspolitiken
helt obsolet och alliansfriheten alltmer
irrelevant. Det viktigaste är vad vi gör
tillsammans med andra, inte vad vi deklarerar att vi skall eller inte skall göra i händelse av, fårvisso ett mindre sannolikt,
krig.
Stå i ett hörn
För att ändå göra ett tankeexperiment vill
jag översiktligt ta upp får- och nackdelar
med en alliansfårpliktelse. I redovisningen väljer jag att låta medlemskap i
NATO utgöra exemplet. Bara genom
fårsök till denna typ av analyser kan vi
enligt min mening konlilla vidare i den
säkerhetspolitiska debatten. Det går inte
längre att stå i ett hörn och säga att
Sverige är alliansfritt.
Alliansfriheten har heller inte utsatts
får någon nämnvärd granskning under de
senaste decennierna. Inte i några aktuella
officiella texter finns några egentliga
argument får detta fårhållningssätt.
Alliansfriheten tas får given i det närmaste helt utan argument.
190 SVENSK TIDSKRIFT
–
I grunden var alliansfriheten naturligrvis ett medel. Målet var då som nu att l
hålla ett oberoende och självständigt
Sverige utanfor krig. Den övergripande
frågan som vi, då som nu, måste ställa oss
är om alliansfriheten dels med större sannolikhet än freds- och stabilitetssamarbete med andra kan hjälpa oss att hålla oss
utanfor ett eventuellt krig. Dels vilka
begränsningar respektive möjligheter i
övrigt den eventuellt ger for Sveriges
agerande och därmed vår formåga att
hävda våra säkerhetsintressen.
Omfattande amerikanskt stöd
De militära fordelarna med ett NATOmedlemskap, differensen mellan den
säkerhet vi har (inklusive forväntat
NATO-stöd redan idag) och den vi kan
ra vid ett medlemskap, är det avgörande
substantiella bidraget till Sveriges
säkerhet i händelse av att Ryssland återtar
en del av sin forma sryrka och vänder den
mot vårt land.
Hur mycket de1ma differens är värd är
ingen statisk faktor. Vi måste särskilt
bedöma utsikterna for ett fortsatt starkt
amerikanskt engagemang for Europas
säkerhet. Det årliga amerikanska bidraget
rill Europas säkerhet uppgår rill mellan 50
och 80 miljarder dollar, dvs någonstans
mellan 400 och 560 miljarder kronor, att
järnfora med Sveriges årskostnad for forsvaret på 40 miljarder kronor. Det ameom möjligheterna att realisera dem kraftigt minskar. Det amerikanska kärnvapenparaplyet (allt mindre berydelsefullt? –
eller tvärtom av ökande relativ berydelse
p g a ändrad rysk doktrin?) blir då relativt
sett viktigare än forn1ågan till forstärkrungar från andra sidan Atlanten.
Svenskt forsvar byggde under 50- och
60-talen på forväntan om amerikanskt
stöd i händelse av ett angrepp mot
Sverige. Utan att gemensam operativ planering skedde var detta en självklarhet for
ÖB och ledande statsråd. Under 70- och
80-tal har detta skydd varit mindre
explicit än tidigare. I svensk offentlig forsvarsdoktrin har heller inte den tidigare så
självklara tidsvinnande strategin spelat
någon större roll efter 1972 års forsvarsbeslut. Fördelen med medlemskap – forutom skillnaden mellan forväntade och
givna garantier – är att forutsättningarna
for att ta emot stöd också ökar rent praktiskt. Vi blir alltså dels säkrare på att vi
ska ra hjälp, men har också möjligheter
att på ett helt annat sätt än tidigare forbereda oss for att ta emot detta. Säkerheten
ökar med denna vår egen ökade forn1åga.
Totalt sett ökar realiserbarheten markant
med våra egna forberedelser och integration med NATO-forsvaret och vår militära strategi ökar i trovärdighet.
Samverkansorganisation
NATO har sedan murens fall genomgått
rikanska engagemangets pekuniära en kraftig omvandling. Från det kalla kriomfattning är ingen given faktor i den
säkerhetspolitiska analysen. NATO:s formella garantier kan naturligtvis bestå även
gets absoluta militära spjutspets har
NATO forvandlats till en säkerhetspolitisk och militär samverkansorganisation.
SVENSK TIDSKRIFf 191
Partnership for Peace (PFP) och den bättre forsvarsforberedelser for de
dialog som nu fors kring utvidgningen
med såväl angelägna kandidatländer som
Ryssland pekar tydligt i denna riktning.
De ömsesidiga militära säkerhetsgarantierna, tänkta att realiseras inte minst
genom amerikanskt engagemang
Europa, kvarstår som NATO:s kärna
men blir i den nya världen långt ifrån
organisationens raison d’etre. Genom
medlemskapet tar vi ytterligare en arena
att verka for svenska intressen på. De
över partigränserna återkommande uttalanden om vikten av NATO som den
transatlantiska länken kan materialiseras
och den kan definitivt göras mer trovärdig om vi själva bidrar till utvecklingen av det amerikanska engagemang vi
verbalt prisar så högt.
strategisk brännpunkt
För Sveriges säkerhet gäller det naturligtvis att NATO:s intresse for Norden
hålls uppe och helst ökar. Idag finns tendenser till fokusering på problemen kring
Medelhavet. Det är i stort sett Norge
ensamt som tillsammans med USA har ett
starkt engagemang och stor forståelse fOr
att Norden idag utgör en strategisk
brännpunkt på ett helt annat sätt än
under paktkonfrontationens tid
Centraleuropa. Ett svenskt medlemskap,
sannolikt foljt av ett finskt, stärker
NATO:s engagemang i Norden. Det är
mycket viktigt for svensk säkerhet.
Genom ett medlemskap kan vi också
samverka operativt med Danmark,
Norge och sannolikt Finland. Det ger
begränsade resurser som avsätts i alla de
fyra länderna och ett sammantaget effektivare forsvar.
Större förståelse och respekt
I vårt arbete i EU skulle ett medlemskap
i NATO innebära att vår röst i den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och därmed i hela EV-samarbetet
skulle tas på allvar på ett annat sätt än
idag. Genom att vi visar att vi är beredda
att ta konsekvenserna av våra värderingar
och vårt engagemang också militärt tar vi
sannolikt större forståelse och respekt for
våra synpunkter också i tidigare skeden
av den politiska processen.
Ekonomiskt är en alliansanslutning en
vansklig affar. Stora initialkostnader i
forn1 av investeringar i militär infrastruktur och ny materiel blir nödvändiga.
Vi kan också bli tvungna att folja alliansens rekommendationer och på så sätt bli
mer eller mindre tvungna att avsätta mer
pengar än vad vi egentligen tänkt oss.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att
ett gemensamt utnyttjande av forsvarsresurser på längre sikt bör bli billigare än ett
nationellt forsvar, vilket ju forväntas klara
sig självt, åtminstone i inledningen av ett
krig.
Det moraliska värdet i en alliansanslutning kan naturligtvis diskuteras. För
många svenskar tycks säkerligen utanforskapet i forstorre mer moraliskt. Att inte
lägga sig i när andra kivas är ett mycket
svenskt forhållningssätt. Samtidigt måste
vi ställa oss frågan om vårt agerande for
192 SVENSK TIOSKRIFT
–
frihet, rätt och demokrati bäst gynnas av
att inte ta ställning mellan barbari och
civilisation. Våra allt närmare band med
övriga EU-länder ger oss sannolikt en
moralisk alliansforpliktelse. Är det inte
mer moraliskt att forbereda detta stöd
också genom formella allianser än att stå
utanför och se på när övergrepp begås?
Bibehållen handlingifrihet
En militär alliansanslutning påverkar vår
rent politiska handlingsfrihet i begränsad
omfattning. Där är BU-medlemskapet en
avsevärt större begränsning för Sveriges
internationella agerande. Danmark,
Norge och Island har utrikespolitiskt rill
och från agerat mycket likt Sverige trots
sin alli-ansanknytning. Den militära alliansens nackdelar visar sig forst när ett
medlemsland angrips. Detta har emellertid inte skett under NATO:s 46-åriga
existens.
Ett medlemskap stärker också de plus
som NATO:s existens redan nu innebär
och som vårt land redan idag kraftigt
understödjer. Alliansen hindrar en renationalisering av försvaren i medlemsländerna. Det stärker USA:s roll som det
yttersta skyddet mot rysk aggression och
säkrar Central- och Östeuropas demokratiska och ekonomiska integration i
väst.
Nackdelarna med NATO-medlemskap är naturligtvis också åtskilliga. Den
svenska traditionen av alliansfrihet är dels
djupt rotad, dels förväntad i vårt närområde. Ett medlemskap riskerar självfallet
att hota den balans som ändå kan hävdas
finnas i vår närhet. Det kan med fog
hävdas att vår roll som stabil buffertzon
gynnat såväl vår egen som Europas
säkerhet under de gångna 50 åren.
Förutsägbarheten är en fråga som blivit
aktuell i och med utrikesminister Lena
Hjelm-Wallens uttalanden i utrikesdebatten. Hon hävdade där att Sveriges
agerande skall vara förutsägbart. Även i
händelse av att grannländer angrips skulle
Sveriges reaktion i förväg vara känd. På
så sätt skulle andra länder ras att respektera Sveriges självständighet och inte
angripa oss. Samtidigt ger det carte
blanche for att ta for sig i vår närhet.
Sverker Åström har i en artikel i SvD
omdefinierat denna förutsägbarhet till att
gälla enbart Sveriges klara ambition att
under förutsättning att vi inte blir
angripna, inte ansluta oss rill någon sida
och ge denna sida stöd i en eventuell
konflikt. Det senare argumentet är, till
skillnad från utrikesministerns, enligt min
mening hållbart.
Rysslands reaktion
Ytterligare en nackdel är att Sveriges
säkerhetsintressen riskerar att underordnas de större ländernas. Det är alltid
en risk när man samarbetar med stora
länder. Den nationella suveräniteten över
säkerhetspolitiken hotas naturligtvis på
detta sätt och förlusten av handlingsfrihet
bör självfallet vägas mot fordelarna av
trygghet och stabilitet.
Ett återkommande argument mot
NATO-utvidgning i allmänhet har varit
och är Rysslands negativa reaktion.
SVENSK TIDSKRIFT 193
Oavsett om man vill ta hänsyn till det
eller inte så kan man nog konstatera att
Ryssland skulle känna sig mer utsatt och
inringat om Sverige och Finland valde
alliansmedlemskap. Om det skapar nya
gränslinjer vill jag låta vara osagt, men att
det for en del ryssar skulle vara ganska
provocerande ser jag som en självklarhet.
Om man intar den motsatta ståndpunkten och inte önskar ta någon hänsyn
till Ryssland när det gäller utvidgning
tvingas man konstatera att ett svenskt
NATO-medlemskap ställer till problem i
den process som nu pågår. Detta samtidigt som Sverige, till skillnad från Polen
och Baltikum, inte upplever sig ha några
säkerhetsproblem. En svensk ansökan riskerar att forrycka tidtabellen for de nya
ansökarländernas medlemskap. Denna
process är svår nog att hantera utan att
Sverige ger sig in i leken och NATO riskerar att forsvagas om denna komplikation verkligen tillstöter.
Inget akut behov
Som tidigare nämnts känner varken politiker eller militärer i Sverige något omedelbart behov av de säkerhetsgarantier
som en alliansanslutning skulle ge.
NATO löser inget akut säkerhetsproblem for vårt land. Att i det turbulenta
läge som råder i Europa ansöka om medlemskap kan sammantaget ställa till större
problem än vad det löser. Om Ryssland
vänds till en aggressiv och revanschistisk
militärmakt komn1er naturligtvis saken i
ett annat läge, men då lär också östutvidgningen gå snabbare.
En NATO-anslutning kan tänkas
minska vår handlingsfrihet att hjälpa t ex
Baltikum militärt. Om vi vore en allianspartner ökar känsligheten for att stationera svensk trupp – också i fredsbevarande syfte – i de baltiska länderna
eftersom det verkar provocerande på ryssarna. Hjälp och stöd från ett alliansfritt
land är långt mer okontroversiellt än från
ett land som är direkt knutet till USA och
USA:s kärnvapenpotential. Det skulle
också kunna hävdas att vi genom ett
medlemskap forsätter Baltikum i samma
situation som Finland skulle hamnat i
under det kalla kriget, om Sverige då valt
NATO. Trycket från öst ökar enligt
denna teori om den ”neutrala” buffertzonen Sverige forsvinner.
Gemensam sak med Finland
En ensidig svensk medlemskapsansökan
forsätter Finland i en tvångssituation.
Finland komn1er med stor sannolikhet att
välja samma väg som Sverige.
Följaktligen är detta en fråga som måste
diskuteras och kanske t o m beslutas
gemensamt. Den finska hållningen är
idag att NATO-medlemskap inte är
aktuellt ”under rådande omständigheter”, men att man inte utesluter något
for framtiden. I realiteten kan nog hävdas
att Sveriges läge egentligen är detsamma,
oavsett att Ingvar Carlsson i Helsingfors
fore jul menade att NATO-medlemskap
var uteslutet for Sverige. Detta till stor
finsk forvåning och forargelse.
Det kan också hävdas att det skydd en
alliansanslutning ger riskerar urholka
194 SVENSK TIDSKRIFT
viljan till forsvarssatsningar gällande det
nationella forsvaret. På detta sätt kan våra
möjligheter att forsvara oss i en osäker
framtid komma att minska snarare än att
öka, som ju vore avsikten med medlemskapet.
Känner vi gemenskap?
Det sista och kanske avgörande argumentet mot varje alliansforpliktelse är
den begränsning av vår existentiella
handlingsfrihet detta innebär. Genom en
alliansanslutning slutar Sverige självt att
bestämma när vi går i krig for andra länders skull. En allvarlig fråga att ställa sig är
om vi känner denna självklara gemenskap
med turkar och portugiser? Även om
risken for att svenskt blod skall spillas i
forsvaret av andra länder (vi har nog med
problem att forsvara vårt eget stora territorium) så innebär forpliktelserna normalt att Sverige är i krig i samma ögonblick som varje annat land i alliansen
angrips. Frågan är om vi är beredda till
detta?
Något forsök till sammanvägning av
dessa argument for och emot alliansforpliktelser skall jag inte göra här. Därtill är
mitt forsök till översikt alltfor ofullständig. Min egen uppfattning är att
Sverige idag gör bäst i att ”tippa finskt”,
det vill säga vänta och se, utan att utesluta
några alternativ for framtiden. Att välja
samverkan for suveränitet är en lång process som tog Sverige decennier i
Europafrågan att gå igenom. 1962 drev
Högerpartiet kommunalvalrörelse på
temat Ja till Europa. Det dröjde 33 år
innan Sverige slutligen valde samverkan
och blev medlem i Europeiska Unionen.
I SvT:s ledare kritiserades jag for att
ha tagit upp NATO-frågan med enbart
negativa fortecken. Skribenten menar att
jag valt att enbart anfora argumentet att
nedrustning av svenskt forsvar leder till
en närmast tvångsmässig alliansanslutning. Man hävdar också att detta argument inte imponerar. Jag delar delvis den
uppfattningen. Alliansfrågan måste ses
från båda sidor. Dels kan vi bli tvungna
att söka hjälp for att vi själva är for svaga,
dels kan vi söka samarbete p g a de fordelar det innebär.
Starkt svensktförsvar
Jag hoppas innerligt och arbetar som
moderat forsvarspolitiker for att vi inte
skall behöva ställas infor faktum och
tvingas in i en säkerhetspolitisk lösning.
Därfor är ett starkt svenskt forsvar den
viktigaste moderata preferensen i säkerhetspolitiken.
De ”positiva” argumenten for samarbete har jag utvecklat i såväl Svenska
Dagbladet som i radio och TV, men
hoppas att resonemangen ovan ytterligare
skall tydliggöra att jag också ser dessa som
motiv for en seriös diskussion.
SVENSK TIDSKRIFT 195