Print Friendly

Henrik Landerholm; Moderat försvarspolitik

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
HENRIK IANDERHOLM:
Moderat försvarspolitik
C
arl Björeman skrev en bok 1989.
Mycket av det som står i den är i
dag inaktuellt. Ändå ordinerar
han i stort sett samma medicin i sina återkommande artiklar i Kristianstadsbladet
och nu senast i Svensk Tidskrift nummer
6/1992.
Björeman är motståndare till vårens
försvarsbeslut och han vill grundutbilda
alla vapenföra unga män. Han vill att
många sängplatser skall bevaras vid
många regementen (han kallar det handlingsfrihet) och han anser att hotet om
kustinvasion i södra Sverige måste vara
styrande för försvarsplaneringen. Och
hans artiklar handlar alltid om antalet brigader, aldrig om deras utrustning och förmåga. De avhandlar alltid markförsvaret,
aldrig flygvapnet och marinen. Om det
inte var så att han alltid hävdat dessa
käpphästar kunde man ju ta honom på
allvar och försöka vederlägga hans teser.
I allmänhetens intresse vill jag ändå
reda ut en del av de begrepp som Björeman medvetet eller omedvetet virrar till.
Moderata Samlingspartiet är förvisso i
många avseenden ett konservativt parti.
Men konservatismen är inget självändamål. Det är ett förhållningssätt. Att lägga
erfarenhet till erfarenhet och på grundval
av både dagens och gårdagens verklighet
lägga sina förslag kännetecknar vårt parti.
I försvarspolitiken har vi faktiskt hunnit
byta verklighet sedan det 1988 Björeman
triumfatoriskt hänvisar till.
Vi moderater lurade inte ”försvarsvännerna” i valrörelsen 1991. Omsvängningen påbörjades redan tidigare. Redan i
partistyrelsens yttrande över försvarsoch säkerhetspolitiska motioner till partistämman 1990 i Linköping hävdades
entydigt att en höjning av kvaliteten
ofrånkomligt måste gå ut över kvantiteten. ”Det blir fårre, men bättre brigader
och flygvapenflottiljer. Detta är nödvändigt, bland annat för att JAS-projektet
skall kunna fullföljas.” Så föll orden i
stämmohandlingamas text.
Moderatema är inte det stora men
tandlösa försvarets främsta förespråkare.
Antalet män som händelsevis råkar uppnå 17 års ålder och beger sig till närmaste
värnpliktskontor för mönstring styr inte
längre storleken på vår arme. Och det är
gott och väl för de flesta av oss, såväl för
militärer som andra medborgare.
Vårens försvarsbeslut kännetecknas av
detta trendbrott. Äntligen törs vi alla ta
bladet från munnen och erkänna att de
tidigare operativa uppgifterna för försvaret hade lite av glädjekalkylens karaktär.
Alla har vetat det, men det har inte legat i
varken militärledningens eller de politiska makthavamas intresse att påpeka
missförhållandet. Det lugnare läget i vår
närhet gör omprövningen lättare nu.
Försvaret har sedan nedrustningsbesluten 1968 och 1972 lidit av en dubbel
obalans. Man har i realiteten saknat förmåga att lösa de uppgifter som statsmaktema angivit, samtidigt som inte ens de
beslutade förstärkningarna kunnat genomföras p g a brist på pengar.
Efter regeringsskiftet i september förra
året gavs försvarsministern uppgiften att
röja upp i detta råttbo som planeringsläge
inför ett efterlängtat försvarsbeslut Det
var det socialdemokratiska arvet. Vi visste att det var illa ställt, men kunde inte ha
föreställt oss att det var så illa.
Läget var akut. Det innebar att prioriteringar måste göras. De uppgifter som
ÖB gavs i slutet av oktober 1991 måste
ses i ljuset av Warszawapaktens upplösning i april 1991, följt av militärkuppen i
Moskva i september och fulländad av
Sovjetstatens avskaffande under några
kalla juldagar förra året. Det vore orimligt
om detta iilte skulle påverka moderat försvarspolitik. Varför skall vi ha ett fullskaligt invasionsförsvar i dag, när hotet av invasion i full skala inte längre existerar?
Björeman menar att gränsinvasion i
Övre Norrland isolerad är osannolik. Ja,
det kan man tycka, men till skillnad från
kustinvasion i södra Östersjön är den troligen möjlig att genomföra. Det förefaller
rimligt att möjliga hot ligger till grund för
försvarets uppgifter snarare än omöjliga.
Förutom att påtala bristema i invasionsförsvaret klagar Björeman mångordigt på den bristande handlingsfriheten i
FB 92 och min rapport ”Sverige behöver
ett modernt försvar” (Moderata Samlingspartiet, mars 1992). Jag poängterar
visserligen betydelsen av långsiktig handlingsfrihet och pekar på några viktiga faktorer för detta i rapporten, men detta fnyser Björeman åt, liksom målsättningen i
FB 92. Kanske måste det gå till på hans
eget sätt?
Handlingsfrihet och inbyggd växtkraft
är nödvändiga med den neddragning som
görs i årets försvarsbeslut Björeman menar liksom jag att en kader av skickliga
yrkesmän är av avgörande betydelse. Inte
minst erfarenheterna från mellankrigstidens ‘JYskland talar för det. Där klarade
Reichswehr enligt uppgift en tiodubbling.
Varför skulle inte vi då klara en fördubbling på 10 år?
Ett utbildningssystem med växtkraft
nämns också som viktig faktor för handlingsfrihet och återtagningsförmåga. Bjö-
reman menar också att grundutbildning
av alla vapenföra män är en absolut nöd- ~ …— . — – –
423
vändighet, liksom direktutbildning till territorialförsvaret
Först utbildningsorganisationen. Menar han verkligen vad han skriver? Som
gammalt truppbefål, brigadchef och milobefålhavare borde Björeman veta lika bra
som jag att de storgarnisoner som blir
kvar sannolikt kan utbilda dubbelt så
många soldater. Genom t ex halva utbildningstiden på kasern och andra halvan
fåltmässigt i förband löser man såväl förläggning som förplägnadsdelen. Och utbildningsanordningama? Ja, med det nuvarande ojämna utnyttjandet över året är
det relativt lätt ordnat med hjälp av ändrad utbildningsrytm.
Reell och realistisk planering för den
återtagningsförmåga som är stipulerad i
FB 92 måste emellertid tas upp snarast.
ÖB hävdar i höstens programplan för
1993-98 att det kommer att ta 5-10 år
att återställa invasionsförsvaret till motsvarande förmåga det hade på 1960-talet.
Det verkar vara en rimlig bedömning.
Och så slutligen värnplikten. Varför
skall inte alla utbildas? Därför att det inte
finns nog utrustning för att jag som politiker skall vara beredd att skicka ut de
värnpliktiga i ett modernt krig. Och därför att pengar till inköp av den extra utrustningen till de extra förbanden inte går
att motivera i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Jag anser inte- som Björeman
hävdar – att den allmänna värnplikten
haft ett fördärvligt inflytande på försvarets utveckling, tvärtom. Men, den anpassning som nu görs borde kommit tidigare.
Att ”ta in” alla för grundutbildning för
att sedan flytta ut dem i en personalresev
stämmer dåligt överens med ett modernt
krigs krav. Det vore dessutom slöseri, så-
424
väl med pengar som med humankapital.
Befattningarna i försvaret är inte så enkla
och standardiserade som när Björeman
ryckte in som volontär på I 4. I dag krävs
mer skräddarsydd utbildning än så. Det
nya värnpliktssystemet ger stor möjlighet
till flexibilitet i antalet uttagna. Björeman
nämner att 6 000 man inledningsvis undantas. Det är ett runt och bra tal – om vi
behöver dem kan vi alltså förstärka krigsorganisationen med en brigad per år, även
om det i dag verkar osannolikt att det
skulle behövas.
Invasionsförsvaret som helhet står och
faller inte med de fem brigader som nu
försvinner. De fyra lastbilsburna infanteribrigaderna tål – som Björeman vet –
ändå inte en internationell jämförelse.
För att överhuvud taget kunna göra anspråk på att kalla våra markstridskrafter
moderna fältförband med anfallskraft
krävs massiv materiell förnyelse. Det
nämner Björeman inte med ett ord varken
i sin artikel i SvT eller i sina krönikor. Inte
heller verkar han minnas att armens storlek inte förändras mer än från 565 000
man till405 000 och att hemvärnet samtidigt förstärks med 25 000 man. Denna
förändring hade troligen varit nödvändig
även om moderatema haft egen majoritet
i riksdagen. De då större ekonomiska
resurserna hade sannolikt satsats på ytterligare materiell fömye.Ise.
I stället för att se det väsentliga i FB 92
– ett allsidigt försvar som klarar ett brett
spektrum av uppgifter i en osäker omvärld – snickrar han på en egen försvarsstruktur hemma i länstolen. Med 10
snabbt insatsberedda brigader och flygdivisioner kombinerat med en lika stor reserv skall allt bli bättre. B-laget – reserven – skall liksom territorialförsvaret
direktutbildas vid fredsförband utanför
storgarnisonema. Man skulle kunna vara
elak och undra om det inte är ett ovanligt
krångligt sätt att motivera fortsatt förbandsproduktion i Kristianstad?
Samtidigt finns skäl att undra över vad
10 aktiva och operativa brigader skulle
kosta att hålla och bemanna. Läget i vårt
närområde motiverar enligt min uppfattning inte heller nu en sådan ordning.
Björemans förslag saknar emellertid inte poänger, om man bortser från kostnadsaspekten. Att differentiera beredskapen
skulle kunna vara ett lockande alternativ i
ett kärvare läge än dagens. Jag håller det
emellertid för troligt att 16 brigader i handen är bättre än ”10 i handen och 10 i skogen”. Björemans förslag vad gäller brigadantalet riskerar alltså att göra osäkerheten
om vad vi har större, inte mindre.
Resonemanget att styrkor för internationella insatser saknas i FB 92, men finns
i hans hembygge stämmer inte heller.
Värnpliktiga soldater kommer så länge
Sverige inte ingår i en allians med ömsesidigli säkerhetsåtaganden enbart att försvara svenskt territorium. Att hävda nå-
got annat vore huvudlöst.
Att inte anpassa politiken till verkligheten utan i stället låta en gammal världsbild styra valet av medel vore ansvarslöst.
Därför innehåller moderatförsvarspolitik
av 1992 års n1odell andra komponenter
än den hade 1988. För den som följt Carl
Björemans debattinlägg under åren är
däremot hans nuvarande förslag förvå-
nansvärt lika de som han förespråkade
före murens fall, Warszawapaktens upplösning och de baltiska staternas självständighet. Ibland kan det vara svårt att
göra sig fri från sina favoritideer. Men det
är ofta nödvändigt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner