Print Friendly

Henrik Jordahl; Utbildning måste få kosta

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Utbildning
måste få kosta1 av Henrik Jordahl
Det är effektivare och mer rättvist om studenterna
betalar för sina studier än om de som inte studerar gör det.
Det är rimligast att de som drar nytta av utbildningen betalar.
U
TBILDNING ÄR EN AV FÅ tjänster som vår
svenska offentliga sektor tillhandahåller
helt avgiftsfritt. Samtidigt som daghemsplatser, sjukvård, tandläkarbesök och
äldreomsorg är belagda med avgifter av
varierande storlek har jag för min egen 22-åriga(!)
utbildning inte betalat ett endaste öre. Som den frihetligt sinnade person jag är frågar jag mig varför andra
svenskar har tvingats betala för min utbildning. Som
den ekonomiskt skolade person jag är frågar jag mig hur
mycket bättre min utbildning hade kunnat vara om den
i större utsträckning hade fått påverkas av studenternas
efterfrågan. Åtminstone när det gäller högre utbildning,
alltså studier vid universitet och högskolor, förefaller ett
system med terminsavgifter vara både mer rättvist och
mer ekonomiskt effektivt än dagens avgiftsfrihet. I den
här artikeln har jag valt att koncentrera mig på just högre
utbildning, men läsaren bör hålla i åtanke att flera av
artikelns argument även kan framföras som stöd för terminsavgifter vid grund- och gymnasieskolan.
EN RÄTTVISEFRÅGA
Avsaknaden av terminsavgifter vid svenska universitet
och högskolor är orättvis. På de flesta andra områden
anses det vara självklart att den som nyttjar en tjänst ska
betala för sig. Eller omvänt, att den som aldrig har satt
sin fot på en högskola ska slippa betala för dem som
självmant valt att skaffa sig en högre utbildning.
Man kan faktiskt hävda att just när det gäller högre
utbildning är finansiering över skattsedeln extra orättvis.
Enligt Högskoleverket är andelen personer med arbetarbakgrund bara hälften så stor bland svenska högskolenybörjare som bland övriga befolkningen. På längre
utbildningar med högt söktryck- främst läkarlinjen –
är underrepresentation ännu mycket tydligare.
Även för den som håller sig med ett distributivt rättvisebegrepp blir det svårt att begripa varför människor
som kommer från relativt välbärgade akademikerhem
ska gynnas på bekostnad av individer som kommer från
mindre privilegierade uppväxtmiljöer. Dessutom lönar
sig utbildning. Den som tar sin jurist-, medicin- eller
ingenjörsexamen har mycket goda chanser att håva in
höga inkomster under resten av sitt liv. Sådana akademiker går det ingen nöd på och de skulle klara sig
utmärkt även om de vore tvungna att betala en slant för
sin utbildning.
Ett helt skattefinansierat utbildningssystem är alltså
regressivt till sina inkomstfördelande effekter. De fattiga
betalar mer till de rika än i system där var och en bär
sin egen utbildningskostnad.
UNIVERSITET I VÄRLDSKLASS?
Terminsavgifter är inte bara en rättvisefråga. Samtidigt
som Sveriges universitet och högskolor har
tvingats spara stora summor pengar har
inte mindre än 100 000 nya utbildningsplatser kommit till under de
senaste fem åren. Det säger sig självt
att detta har inverkat negativt på
utbildningens kvalitet. En
sådan ekonomisk svångrem
förhindrar effektivt Sveriges
bästa universitet från att konkurrera och mäta sig med de
ledande universiteten i världen (det vill säga i USA).

cr-ter
l Svensk Tidskrift l2oo1, nr si f!J
När terminsavgiften för en ingenjörsstuderande vid
Harvarduniversitetet överstiger l 00 000 kronor är det
klart att förutsättningarna för att ge denne en spetsutbildning är helt andra än i exempelvis mitt Uppsala. I
England har de anrika universiteten i Oxford och Cambridge tvingats inse problemet.
För att kunna konkurrera med Harvard, Stanford
och andra amerikanska toppuniversitet, för vilka terminsavgifternas andel av inkomsterna ökat kontinuerligt
sedan början av 1970-talet, skulle Englands gamla elituniversitet antingen behöva höja sina terminsavgifter
från nuvarande 16 500 kronor, eller erhålla ökade statsbidrag. Eftersom Labour-regeringen snarare verkar vilja
omfördela resurser från Oxbridge till de mer anonyma
universiteten kommer det onekligen att bli svårt för dessa
traditionstyngda lärosäten att hålla en förstklassig utbildningsstandard.
När både Oxford och Cambridge tvingas erkänna att
de spelar i en global B-liga börjar man onekligen undra
i vilken liga Uppsala och Lund spelar. För att inte tala
om högskolan i Skövde.
KUNSKAPSEXPORT
Det har gått bättre för London School of Economics
(LSE), som grundades så sent som 1895 av det socialistiska Fabian Society. Uppsvinget för LSE, som idag åtnjuter ett minst lika högt internationellt anseende som
Oxford och Cambridge, beror till stor del på alla de
utländska studenter som hjälper till att finansiera verksamheten. Endast 40 procent av studenterna vid LSE
kommer från Storbritannien. Ungefär 18 procent kommer från resten av EU och resterande 42 procent kommer
följaktligen från övriga världen. Eftersom utländska studenter betalar mer än nio gånger högre terminsavgifter
än sina brittiska studiekamrater står de många utländska
studenterna vid LSE för hela 42 procent av skolans totala intäkter. Genom en omfattande export av kunskap
har LSE på drygt hundra år rest sig ur obemärkthetens
källare och tagit plats vid det akademiska honnörsbordet.
Svenska universitet och högskolor har dock ingen
möjlighet att ta efter LSE. Enligt Högskoleförordningen
l kap lO§ skall utbildningen vid högskolor (en term som
i politiskt språk även inkluderar universitet) vara avgiftsfri.
Sveriges universitet och högskolor skulle mycket väl
kunna exportera kunskap. I fjol stod lO 000 svenska
utbildningsplatser tomma, samtidigt som det på världsmarknaden finns en stor efterfrågan på högre utbildning, främst från nyrika länder i Asien som inte hunnit
bygga upp moderna universitetsväsenden. De potentiella intäkterna från en sådan kunskapsexport är enorma. USA inhöstar årligen 12 miljarder dollar för utbildning och i Australien är utbildning landets sjätte största
inkomstkälla. Med hjälp av ovanstående argumentation
föreslog nyligen riksdagsledamoten Yvonne Andersson
(kd) och professor Anders Törnvall i en debattartikel i
Svenska Dagbladet att utbildning borde tillåtas vara
en inkomstkälla även för svenska universitet och högskolor.
Det är inte rimligt att som idag erbjuda kostnadsfria
utbildningar för de utlänningar som väljer att studera i Sverige. I takt med undervisningens ökade
internationalisering (bland annat för att allt fler
kurser ges på engelska) kan vi i så fall snart hamna
i en situation där svenska politiker aktivt försöker
hindra utländska studenter från att komma hit och
utbilda sig. Om utlänningarna istället tilläts betala för
sig skulle vi kunna ta emot fler av dem samtidigt som
Sveriges utbildningskostnader skulle minska. Handel är,
som vanligt, gynnsam för bägge parter.
DEN VIKTIGA KONKURRENSEN
Förutom att tillföra välbehövliga resurser till Sveriges
universitet och högskolor skulle ett system med terminsavgifter också sätta igång dynamiska marknadsprocesser som skulle öka utbildningens kvalitet och
kostnadseffektivitet. studenter som köper sin utbildning kan och kommer att ställa helt andra krav på
sina universitet än vad som idag sker genom studentkårernas slöa studiebevakning. Universiteten
skulle på ett helt annat sätt än idag vara tvungna att
erbjuda sädana utbildningar som studenterna faktiskt
efterfrågar. Byråchef Einar Lauritzen vid Uppsala universitets studerandebyrå anser till exempel att införandet
av terminsavgifter skulle innebära att studentens relation med sitt universitet mer skulle likna kundens relation med sin leverantör.
Konkurrensen om studenternas terminsavgifter skulle
dessutom leda till ökad effektivitet och sänkta kostnader
för att kunna sätta lägre terminsavgifter än jämförbara
lärosäten. När det gäller universitetens andra uppgift,
forskning, förekommer redan en betydande kvalitetskonkurrens genom att de främsta och mest produktiva
forskningsmiljöerna erhåller ökade anslag pä bekostnad
av de institutioner där resultaten är magrare. Även om
kampen om forskningsmedel förstås ställer till med vissa
problem, inte minst de tidskrävande ansökningsprocesserna, häller nog de flesta forskare ändä med om att den
här konkurrensen fungerar som en effektiv sporre till en
större och bättre vetenskaplig produktion.
Liknande konkurrens om studenternas grundutbildning kan pä samma sätt förväntas leda till att
universiteten anstränger sig lite
Det skulle leda för längt att här reda ut vilka incitamentsstrukturer som gör att det är ta med arbetarbakgrund
som väljer att studera vidare. Kanske är avkastningen pä
studier, det vill säga lönen, inte tillräckligt hög för att locka?
De omedelbara kostnaderna för att studera är ju höga
även utan terminsavgifter eftersom den största delen av
en utbildnings kostnad utgörs av utebliven inkomst
under studietiden. I stället för att tjäna kanske 200 000
kronor under ett är skaffar man sig studieskulder på närmare 75 000. Och även om studier lönar sig ligger vinsten
längt fram i en osäker framtid. För mänga är det naturligtvis lockande att snabbt börja tjäna pengar.
Den som gör en sådan snabb kalkyl riskerar dock att
underskatta de högre studiernas sä kallade alternativkostnad. studenten gär visserligen miste om lika många
årslöner som utbildningens längd, men det är karriärens
sista och förmodligen högsta årslöner som han blir utan.
Alla som någon gång arbetar tjänar förstås sin första och
ofta lägsta årslön det första året. skillnaden är att magisterstudenten, för att ta ett exempel, blir utan sina fyra
sista årslöner eftersom en magisterexamen förkortar
studentens arbetsliv med fyra
extra för att höja kvaliteten pä
sina utbildningar. Inte minst för
att ett system med terminsavgifter skulle motverka dagens sneda
incitamentsstruktur där den
individuelle universitetsläraren
har alla personliga skäl att satsa
sä mycket som möjligt av sin tid
och kraft pä sin forskning i syfte
”De fattiga betalar mer
är (eller fler).
I själva verket är den potentielle studentens privatekonomiska kalkyl förstås mer komplicerad än så. För det första
eftersom en universitetsutbildning som regel ökar studentens förmåga att tjäna
till de rika än i system där
var och en bär sin egen
utbiIdningskostnad.”
att fä höjda anslag och högre lön. Till följd av detta
betraktar mänga vetenskapare undervisning som ett nödvändigt ont som bara utgör ett hinder för den egna
forskningen (och karriären). Om universitetens intäkter
skulle komma också frän studenterna och inte enbart
direkt frän staten skulle undervisning bli en mer värdefull
och därmed förmodligen högre prioriterad verksamhet
än vad den är idag.
BARA FÖR DE RIKA?
Terminsavgifter är en lika känslig fråga som neutralitetspolitiken var till helt nyligen. De kan inte diskuteras
seriöst utan avfärdas reflexmässigt, som av utbildningsminister Thomas Östros nyligen, med att ”terminsavgifter gör den högre utbildningen till en exklusiv angelägenhet för en välbeställd elit.”
I Sverige har den högre utbildningen mer än i andra
länder varit förbehållen en relativt liten del av befolkningen med kraftig underrepresentation av studenter
frän hem utan studiebakgrund. Men det är utan avgifter.
I USA, med avgifter, är andelen akademiker i totalbefolkningen betydligt större.
pengar samtidigt som risken
att bli arbetslös minskar, och för det andra eftersom
pengar som betalas ut senare i livet värderas mindre än
de som betalas ut idag. Men det som framför allt skulle
hända om ett system med terminsavgifter infördes är att
alla människor- fattiga som rika – skulle ta större hänsyn
till olika utbildningars kostnader vid sina personliga
utbildningsvaL Detta skulle förstås öka utbildningsväsendets ekonomiska effektivitet, till exempel genom
att vissa mindre studiebegåvade individer inte längre,
som idag, skulle lockas att studera vidare trots att de
totala utbildningskostnaderna i deras fall överstiger de
totala intäkterna.
I den enklare argumentationen kan det framställas
som komplicerat att hosta upp pengar för att betala kursavgifter. Men terminsavgifter kan – precis som de privata levnadsomkostnaderna- helt eller delvis finansieras
med olika system för studiebidrag och studielån.
Australien är ett bra exempel pä hur det kan göras, dä
landets regering 1989 äterinförde betydande terminsavgifter, tillsammans med ett lånesystem där äterbetalningarna baseras pä låntagarnas inkomster. Alltså precis
den typ av system som CSN administrerar här i Sverige.
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr si fl1
skillnaden är att Australiens studenter inte lånar pengar
till sitt uppehälle (de flesta erhåller bidrag som täcker
detta), utan gör det för att betala sina terminsavgifter.
På det här sättet finansieras 23 procent av den totala
kostnaden för högre utbildning av studenterna själva.
Terminsavgifterna varierar mellan 18500 och 27000 kronor per år beroende på ämnesval, men den som betalar
vid terminsstart erhåller en 25-procentig rabatt. Lånet
är inflationsindexerat (vilket innebär att realräntan är
noll) och återbetalningarna kan skjutas upp till dess
låntagarens årsinkomst överstiger en tröskel som för
närvarande uppgår till 118 000 kronor, då återbetalningen är 3-6 procent av årsinkomsten beroende på dess
storlek. Cirka 75 procent av studenterna väljer att skjuta
upp sina betalningar till dess utbildningen är avslutad
och de börjar tjäna pengar.
Flera oberoende studier visar att införandet av
terminsavgifter inte har minskat utbildningens tillgänglighet för ungdomar från mindre bemedlade hem.
Snarare tvärtom. I en artikel publicerad 1997 i den
ansedda brittiska tidskriften Economic Journal visar
Bruce Chapman att sedan terminsavgifterna infördes har
LITTERATUR:
Andersson, Y. och A. Törnvall (2001), ”Kunskapsexport lyfter
landet,” Svenska Dagbladet, 23 augusti.
Chapman, B. (1997), ”Conceptual Issues and the Australian
Experience with Income Contingent Charges for Higher Education,”
Economic Journal107, 738-751.
Dew, S. (2001), ”Avgifters effekter på sammansättningen av
studenter: Vad kan Sverige lära av Australien?,” D-uppsats vid
Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
The Economist (1997), ”Fee Fears,” 16 oktober.
The Economist (2001), ”The Brain Trade,” 5juli.
SOU 1993:85, Ursprung och utbildning. Social snedrekrytering
till högre studier.
SOU 2000:47, Mångfald i högskolan- reflektioner och förslag om
social och etnisk mångfald i högskolan.
National Board of Employment, Education and Training (1989-96),
Reports of the Higher Education Council on the Operation of the
HECS Scheme, Canberra: Australian Government Printing Service.
Östras, T. (2001), ”Terminsavgifter i högskolan skapar djupa
klyftor,” Svenska Dagbladet, 3 september.
fla lSvensk Tidskrift l2001, nr si
andelen universitetsstuderande faktiskt ökat från 13 till
17 procent bland de 18-åringar som tillhör familjer i
Australiens lägsta inkomstgrupp. Ett resultat som stämmer väl överens med en statlig utredning från 1992 som
inte fann något samband mellan en students socioekonomiska ställning och terminsavgifternas betydelse
för dennes utbildningsvaL Faktum är att den sociala
snedrekryteringen inte skiljer sig så mycket åt mellan
industriländerna trots att dessa länders finansieringssystem är inbördes väldigt olika (se SOU 1993:85).
Terminsavgifter leder alltså inte till ökad social snedrekrytering. Eftersom vi i Sverige redan har statliga studielån,
borde det vara politiskt genomförbart att införa
terminsavgifter samtidigt som studenterna ges utökade
möjlighet att låna pengar.
SUBVENTIONERA INTE UNIVERSITETEN
Alla fördelar med en utbildning tillfaller inte studenten
själv. Kunskap sprider sig utan större kostnader och
humankapital är förmodligen en av de viktigaste förklaringsfaktorerna för ekonomisk tillväxt. Välutbildade
människor begår färre brott och kan eventuellt tänkas
vara bättre föräldrar. Den demokratiska processen förbättras rimligen när fler medborgare är välutbildade och
kan granska och kritisera de politiska besluten. Därför
måste varje student inte nödvändigtvis betala hela kostnaden för sin universitetsutbildning. I den mån de positiva effekterna tillfaller andra individer går det att argumentera för att dessa bör hjälpa till med finansieringen.
Men eftersom en stor del av de positiva effekterna tillfaller den enskilde individen, är det rimligt att denne
också betalar en stor del av sin utbildningskostnad själv.
Om högre utbildning skall subventioneras bör subventionen dock tillfalla studenten direkt för att på så sätt
förhindra att de statliga universiteten utestänger all konkurrens genom att sänka sina terminsavgifter under de
verkliga kostnaderna. Privata universitet- en bristvara i
dagens Sverige- bidrar med en ökad mångfald och självständighet som stärker det civila samhället och fungerar
som motvikt mot politikernas stora inflytande över de
statliga universiteten. En rad argument talar alltså för
att det är dags att förändra Högskoleförordningen till
det bättre. Terminsavgifter bör införas eftersom de är
både rättvisa och effektiva.
Utbildning måste få kosta. Vad är rimligare än att de
som drar nytta av våra universitet och högskolor betalar
för denna förmån?
Henrik Jordahl (henrik.jordahl@nek.uu.se) är doktorand i
nationalekonomi vid Uppsala universitet och viceordförande i Fria
Moderata studentförbundet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner