Print Friendly

Henrik Blomdahl; Intifadan kan inte stoppas

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HENRIK BLOMDAHL:
Intifadan kan inte stoppas
N
är man diskuterar upproret i de av
Israel ockuperade områdena kan
man anlägga två olika utgångspunkter. Den ena att upproret är ett problem som Israel måste rätta sig efter och i
möjligaste mån måste begränsa till palestinska flyktingläger. Detta är en statisk
syn på problemen. Den analysen förutsätter att Gaza och Västbanken sedan 1967
har varit och alltid kommer att vara ockuperat. Analysen är emellertid riktig om
man förutsätter att dessa områden numera tillhör staten Israel. De flesta politiska
ledare i Israel har detta resonemang som
utgångspunkt när man skall handskas
med upproret. Med detta som förutsättning låser man sig dock för alla former av
långsiktiga lösningar.
Den andra utgångspunkten bygger på
resonemanget att Israel faktiskt kan uppnå en varaktig fred med sina grannar och
palestinierna. Men detta förutsätter en
mer dynamisk syn främst på de geografiska förhållandena i Israel.
För att kunna förstå situationen palestinierna befinner sig i måste en ”palestinsk” syn anläggas. Enligt så gott som alla palestinier är dagens Israel ockuperat
område. Det finns inte en stat som heter
Israel. Detta är förvisso en orealistisk syn,
men den är förhärskande bland flertalet
av palestinierna i världen. Samtidigt anser
judarna och större delen av världens stater att staten Israel har tillkommit för att
stanna. Detta är alltså roten till det onda;
två folks legitima krav på egen stat.
Dagens händelser i Gaza och Västbanken har sina rötter i det som hände
1948 och den fortsatta förödmjukelsen
under 40 års tid som palestinierna har utsatts för. Upproret är ett uttryck för
främst unga palestiniers krav på mänskliga rättigheter och ett eget land. Det är i
just denna bemärkelse som upproret är av
en annan art än den kamp som PLO har
bedrivit. Tidigare attentat och gerillaattacker från PLO har haft som främsta
mål att dra världens ögon till palestiniernas problem.
PLO tar visserligen åt sig äran för att
upproret startade och lever vidare. Det är
svårt att uppskatta sanningshalten i sådana påståenden. Men även om PLO är regissören i bakgrunden finns det en företeelse som måste påpekas.
Det finns en väsentlig skillnad mellan
upproret och den mer ”traditionella”
kampen i form av gerilla-attacker utförda
av PLO. Upproret är i stora delar organiserat i form av civil ohörsamhet. Även om
stenkastning förekommer i samband med
demonstrationer bygger upproret i stort
på icke-våldsprinciper. Det har genomförts generalstrejker. Butiksägarna strejkar och har bara öppet en liten stund på
dagen. Palestinska tjänstemän i israelisk
anställning har i stor mängd sagt upp sig.
Väpnade attacker från PLO har inte förekommit. Det är på grund av detta som Israels effektiva och vältränade arme har
stora svårigheter att handskas med den
uppkomna situationen.
Man kan utan större djärvhet dra paralleller med en annan oroshärd ivärlden,
Nordirland. Utvecklingen på Nordirland
och i Gaza är nämligen snarlik. situationen där är också till synes olöslig.
Katolikernas protester på Nordirland
började med demonstrationer organiserade av en fredlig medborgarrättsrörelse.
En stor anledning till att den väpnade
kampen överhuvud kom in i bilden var att
polisen överreagerade och med våld stoppade i grunden fredliga demonstrationer
från katolikernas sida. Detta är precis vad
som har hänt i Gaza. Det är ingen tvekan
om att det ökade våldet i främst Gaza i
första hand beror på att den israeliska armen överreagerade med onödigt våld i
bö~an av upproret.
Visst förekommer det våldsamma demonstrationer som slutar med stenkastning mot israelisk militär. Men detta har
inte sin grund i att palestinska ungdomar
är ovanligt våldsamma av sig.
Vad Israel måste akta sig för är att försöka ”lösa” sina problem på samma sätt
som britterna har gjort i Nordirland. Ett
ökat tryck mot palestinierna från Israels
sida kommer, precis som i Nordirland, leda till att en protest i form av civil olydnad
övergår till väpnad konflikt. En ökad militär närvaro i Gaza kommer slutligen att
leda till att PLO återupptar sin terrorverksamhet.
Terror i form av bilbomber och kidnappningar har inte förekommit i upproret. Det beror helt enkelt på att upproret i
grunden inte ärett väpnat uppror.Men en
israelisk upptrappning kommer oundvikligen att leda till våldsammare och brutalare metoder från båda sidor.
Israel måste göra allt för att få fred med
sina grannar. Förhållandena som har rått
383
under de senaste 40 åren är i det långa
loppet ohållbara. Men en aspekt glöms
lätt bort. För att få fred med stora delar av
sin egen befolkning, palestinierna, måste
det till en internationell fredskonferens
där alla inblandade inklusive PLO är representerade. Detta är den enda möjligheten att uppnå en varaktig fred. Palestinierna accepterar bara Yassir Arafat och
PLO som sin talesman. Utan Arafats närvaro vid en fredskonferens kommer palestinaproblemet att förbli olöst. Det
kommer att ta tid, men den synnerligen
komplicerade situationen i Mellanöstern
kan bara lösas genom förhandlingar.
Ett ömsesidigt erkännande av varandras existensberättigande från Israel respektive PLO är ett absolut krav. Det israeliska labourpartiets slogan ”Land i utbyte
mot fred” är den enda realistiska lösningen på problemet med palestinierna. En
självständig palestinsk stat är det enda
som på lång sikt kan lösa knuten i Mellanöstern. Upproret kommer att fortsätta
och troligen eskalera till den dagen då palestinierna ges rätten till en egen stat. Förhandlingar som resulterar i en självständig palestinsk stat är den enda lösningen
som på lång sikt kan lösa Israels problem.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner