Print Friendly

Henrik Anners; Den svenska nedrustningen och ubåtskränkningarna

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HENRIK ANNERS:
Den svenska nedrustningen
och ubåtskränkningarna
Så länge Sovjet hade förtroende
för det svenska försvaret var
den sovjetiska militära planeringen gentemot Sverige defensiv. Den långtgående nedrustning som 1972 års försvarsbeslut innebar ledde dock till att
Sovjets militära läge förändrades i förhållande till Nato.
Med det andra världskrigets
negativa sovjetiska erfarenheter
av svensk politik som bakgrund,
framstår det som en risk att
Sovjet övergår till en offensiv
strategi mot Sverige, därför att
motåtgärderna mot ubåtskränkningarna är så blygsamma.
Henrik Anners är fil kand.
U
båtskränkningarna har nu pågått
under så lång tid, att stormaktsrelationerna hunnit övergå från
det spända läget i början på 80-talet till ett
avsevärt bättre tillstånd i dag. Trots detta
fortsätter kränkningarna mot Sverige. Det
kan därför finnas skäl att undersöka om
den svenska säkerhetspolitiken utgör en
förklaring till dem.
Den traditionella neutralitetspolitiken
som utrikespolitisk inriktning har under
hela efterkrigstiden legat fast, varför
kräkningarna knappast kan bero på denna del av vår säkerhetspolitik.
Om man däremot ser till den militära
delen av säkerhetspolitiken, upptäcker
man att det svenska försvarets styrka i dag
är avsevärt mera begränsad än i början på
70-talet. Det kan därför vara intressant
att se på den svenska nedrustningen som
en förklaring till ubåtskränkningarna.
1972 års försvarsbeslut
I början av 70-talet skedde en begränsning av kärnvapenkapplöpningen i form
av saltavtalen mellan Sovjet och USA.
Sverige beslöt i detta läge, att genomföra
en långtgående nedrustning genom 1972
års försvarsbeslut
Dess innebörd bör beskrivas, då den
utgör en viktig förklaring till vad som hände senare.
Armens krigsorganisation har successivt minskat från 30 moderna brigader till
20. Flygvapnet har nu ungefärligen halverats med avseende på kvalificerade jaktoch attackplan, om man järnför med läget
i början på 70-talet. De 9 attackdivisionerna har blivit fem och en halv och de 20
jaktdivisionerna blivit 11.
Marinen har drabbats på liknande sätt
som flygvapnet och förlorat efter hand
mellan en tredjedel och hälften av sina
krigsfartyg beroende på typ.
Två områden, som drabbats särskilt
hårt, nämligen jaktflyget och ubåtsjaktförsvaret bör belysas närmare. När det
gäller jaktflygets nedrustning har Sverige
haft så bråttom att rusta ned, att ett stort
antal moderna jaktflygplan blivit stående
oanvända i förråd. Enligt öppna källor
har Saab levererat 230 jaktflygplan av typ
Draken i dess senaste version J 35 F till
Inget annat land i Europa har så
moderna jaktflygplan som J 35 F
stående i förråd oanvända.
det svenska flygvapnet. Under åren har
ett antal av dessa störtat men 180-200
plan finns kvar. Av dessa skall enligt 1987
års försvarsbeslut så många moderniseras, att det räcker till tre jaktdivisioner.
Mer än behovet av plan för sex jaktdivisioner, kommer när Jaktviggen är slutlevererad, att stå iförråd oanvända. Det kan
nämnas att en äldre version av Draken J
35 D är så modern, att den nyligen sålts
till Österrike. Dessa 24 Draken finns
också över.
I Sverige är försvarsanslagen så otillräckliga, att vi måste dra ner på antalet
jaktflygplan innan några modernare jaktflygplan levererats. Den största delen av
neddragningen från 19 jaktdivisioner
(1975) till 11 skedde innan Jaktviggen
kom i tjänst. Det svenska flygets nedrustning har även uppmärksammats utomlands. Hösten 1987 uttryckte en medlem
av den sovjetiska ambassaden i Helsingfors den åsikten, att om Natoanföll Sovjet
med flyg från Norge, skulle det sovjetiska
179
jaktflyget kunna tvingas att operera över
Sverige. Detta beror på det svenska jaktflygets begränsade styrka. Uttalandet kan
jämföras med det förhållandet att inget
annat land i Europa har så moderna jaktflygplan som J 35 F stående i förråd oanvända.
Vad vår ubåtsjaktförmåga beträffar bestod våra ubåtsjaktförband vid 70-talets
början av 12 jagare och fregatter. Dessa
jagare och fregatter har sedan efter hand
fallit för åldersstrecket.
Någon ersättningsbyggnad med ubåtsjaktkapacitet hade ej förekommit fram till
början på 80-talet. Vid denna tidsperiod
saknade Sverige därför i stort sett resurser för att jaga ubåtar till havs. Den nedrustning som jag ovan beskrivit genomfördes under tre försvarsbeslut från 1972
fram till1982.
Avspänningspolitiken mellan Sovjet
och USA hade kring 1980 efterträtts av
en skärpning av motsättningarna.
Hur tedde sig då läget i Östersjön för
Sovjet med anledning av de kyligare relationerna till USA?
Det kan vara lärorikt att göra en bedömning av hur den svenska nedrustningen kan antas ha påverkat Sovjet. Min utgångspunkt är antagandet att den sovjetiska militära planeringen under efterkrigstiden varit defensiv i förhållande till
Sverige, beroende på att Sovjet haft förtroende för det starka svenska försvaret.
Sovjet-Nato
Den svenska nedrustning som tog sin början med 1972 års försvarsbeslut var helt
enkelt så stor, att Sovjets militära läge förändrades iförhållande till Nato.
Om vi begränsar oss till det militära lä-
180
get i Östersjön, så dominerar Sovjet tillsammans med övriga Warszawapaktsländer detta område. Natohar tagit hänsyn
till detta i sin militära planering. Denna
planering är naturligtvis till sina detaljer
hemlig, däremot i stora drag känd för utomstående bedömare.
Natos strategi vid en kris går ut på att
genom offensiva operationer med robotbåtar (50 stycken i Östersjön) och med
konventionella ubåtar (30 stycken i
Östersjön) anfalla Warszawapaktens marina styrkor i området. Därigenom försvå-
rar eller förhindrarNatooffensiva marina
företag av Warszawapakten. I ett sådant
läge är det viktigt för Sovjet att Natos ubå-
tar inte utan vidare kan utnyttja svenskt
territorialvatten, för att lättare kunna anfalla Warszawapaktens marina styrkor.
Det som på ett mycket negativt sätt förändrade det militära läget för Sovjet, var
när Sverige 1979 utvidgade sin territorialvattengräns från fyra till 12 nautiska mil.
Sverige skapade på detta sätt, om man ser
det ur sovjetisk synpunkt, en korridor
som Natosidans ubåtar tämligen ostört
kan använda i en krissituation. Sovjet hade varit i ett militärt bättre läge, om territorialvattengränsen legat kvar och Sovjet
hade skött ubåtsjakten i korridoren själv.
Warszawapaktens kränkningar började 1980 vid Utö, året efter Sverige hade
utvidgat sin territorialvattengräns. Ubåtskränkningarna skedde sedan främst vid
våra marina baser för att de därigenom
skulle uppmärksammas. Med vår begränsade ubåtsjaktförmåga var det den enda
militära möjligheten för Warszawapakten
att påvisa hur svagt vårt ubåtsjaktskydd
blivit. I de fall ubåtskränkningarnas enda
syfte varit insamling av information, skulle Sverige med sitt svaga ubåtsjaktskydd
ej märkt dessa. Moderna ubåtar upptäcks
nämligen ej utan vidare. Genom att Sverige så småningom förstärkte sitt försvar
inom vissa skärgårdsområden, flyttades
kränkningarna längre ifrån de marina baserna och de bättre skyddade skärgårdsområdena.
Stärk ubåtsskyddet
De främmande ubåtarna fortsätter att
uppträda enligt samma mönster som tidigare, dvs ubåtarna vill bli upptäckta men
ej infångade, samtidigt som de påvisar vår
militära svaghet. Detta märks genom att
många av kränkningarna numera sker där
Warszawapakten säkert vet att Sverige ej
Warszawapakten måste alltså påvisa för Sverige att vi måste förstärka
vårt ubåtsskydd.
har några marina enheter, t ex Norrlandskusten. Enligt här framförd teori måste
alltså Warszawapakten påvisa för Sverige
att vi måste förstärka vårt ubåtsskydd.De
kränkningar som nu sker kan endast stoppas eller begränsas om våra resurser för
ubåtsjakt förstärks, så att vi samtidigt kan
jaga ubåtar inom flera områden. Sverige
måste också ha resurser för att kunna
uppträda inom vårt yttre territorialvatten.
Vad här påstås blir självklart, om man
betänker att Sverige fortfarande efter alla
dessa kränkningar endast har två kustkorvetter jämfört med 12 jagare och fregatter
i början på 1970-talet.
ÖB föreslog i försvarsuppgörelsen
1987 12 kustkorvetter och det är rimligen
vad som krävs för att kränkningarna skall
upphöra. Warszawapakten skulle då ha
nått sitt syfte, dvs den fria korridoren för
Natoubåtar skulle inte längre vara så fri.
Det ingår i bilden att Warszawapakten
måste utgå ifrån att Natosubåtar kränker
delar av Sveriges yttre territorialvatten för
att upprätthålla den operativa kunskap,
somNatoredan tidigare har i detta områ-
de. Warszawapaktens ubåtskränkningar
har också det syftet, att om Sverige inte
militärt vidtager kraftfulla åtgärder kan
den insamlade informationen användas
som underlag för en offensiv krigsplanering mot Sverige.
Själva nedrustningen och den militära obalans denna åstadkommit
utgörgrunden till kränkningarna.
Det är allvarligt men enligt denna teori
logiskt att ubåtskränkningarna fortsätter
efter 1987 års försvarsbeslut Dessa
kränkningar utgör en bekräftelse på att
försvarsbeslutet innebar en alltför begränsad förstärkning av försvaret.
Den militära delen av säkerhetspolitiken är av avgörande betydelse för Sverige.
Det framgår tydligt om man påminner om
att den enda förändring som skett av Sveriges säkerhetspolitik sedan 1970-talet är
den nedrustning som genomförts.
Neutralitet kräver starkt försvar
Om man ser säkerhetspolitiken i ett längre historiskt perspektiv upptäcker man att
neutralitet i krig förutsätter ett starkt försvar.
181
Vår vilja att snabbt rusta ned efter
första världskriget och motsvarande ovilja att rusta upp när omständigheterna
krävde det, ledde under andra världskriget till att Sverige måste tillmötesgå krav
från Tyskland, som stred mot en strikt
neutralitet. Välkända är permittenttrafiken och transiteringen av Engelbrektdivisionen 1941. När det gäller våra relationer till Sovjet var det dock framför allt
den svenska järnmalmsexporten till Tyskland som blev stötestenen. Denna jämmalmsexport, som upphörde först vid slutet av 1944, uppfattades i Sovjet som ett
viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Detta framgår om man ex.vis läser
den sovjetiske författaren Gennadij Fisch’
bok ”Hos svenskarna” (LTs förlag, Stockholm 1969) utgiven i Sovjet några år tidigare. Gennadij Fisch’ bok är övervägande
positiv till Sverige, med ett undantag. Detta undantag är den svenska neutralitetspolitiken under kriget, som fyller honom
med bitterhet. På sid 148 står ”En tredjedel av allt järn och allt stål som det fascistiska Tyskland producerade under kriget
kom från svenska malmer”.”Det var ett
högt pris, varmt blod, som vi betalade för
denna Sveriges form av neutralitet.”
Våra avsteg från neutralitetspolitiken
under kriget, föranledde Sovjet att försö-
ka stoppa malmtransporterna till Tyskland genom att använda sina ubåtar mot
dessa transporter. Sovjet hade under kriget inte möjlighet att ingripa militärt på
något annat sätt. Sovjet har nu den militära styrkan att förhindra Sverige att göra
politiska eftergifter till Nato i en krissituation. Det finns alltså inte i dag samma
möjligheter som under andra världskriget
att med politiska eftergifter ersätta brister
i det militära försvaret.
182
Risk för offensiv strategi
Med det andra världskrigets negativa sovjetiska erfarenheter av svensk politik som
bakgrund, framstår det som en risk att
Sovjet övergår till en offensiv strategi mot
Sverige, därför att vi vidtagit så blygsamma militära motåtgärder mot ubåtskränkningarna.
Den svenska strategi som gäller för
närvarande går ut på att Sverige skall förstärka försvaret så litet som möjligt och i
stället skall den eller de nationer som
kränker våra gränser utpekas. Detta innebär att Sverige envist håller fast vid att den
politiska delen av säkerhetspolitiken är
avgörande, då politiken bygger på att den
utpekade nationen genom att ställas i
skamvrån upphör att kränka. Sovjet har
emellertid drabbats så negativt av vår
nedrustning att man är beredd att betala
priset av att avslöjas. Dessutom är det näst
intill omöjligt att identifiera en kränkande
nation med de resurser som försvaret har
för närvarande.
Enligt här framförd teori utgör själva
nedrustningen och den militära obalans
denna åstadkommit grunden till kränkningarna, varför ett utpekande av en
kränkande nation inte löser något problem.
Problemet löses enbart genom att försvaret tillföres de resurser som krävs, vilket leder till att motiven för kränkningarna upphör. Det är naivt av Sverige att tro
att ett land kan utvidga sitt territorium
och samtidigt genomföra en långtgående
nedrustning utan att omvärlden reagerar.
Sverige bär genom sin nedrustningspolitik en del av ansvaret för de ubåtskränkningar som förekommer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner