Hemortsbekämpning och civilförsvar


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HEMORTsBEKÄMPNING
OCH CIVILFÖRSVAR
Av civilförsvarsdirektör ANDERS BRÄNNSTRÖM
ENLIGT 1907 ÅRs Haagkonvention
tillåts icke angrepp mot oförsvarade orter. Denna regel bekräftades
i 1922 års WashingtonprotokolL
Under det andra världskrigets
:.lugna period) (sept. 1939-våren
1940) utfördes endast ett fåtal angrepp mot städer såsom vissa brittiska anfall mot orter i nordvästra
Tyskland, tyska angrepp på polska
städer, och ryska anfall mot finska
tätorter. Hemortsbekämpningens
ringa omfattning berodde dock
knappast på respekt för aktuella
traktater utan främst på att ingen
av de krigförande hade lämpliga
flygplan. Tyskland och Frankrike
saknade praktiskt taget tungt
bombflyg. England hade ett embryo
till en strategisk bombflotta. Flygplanens prestanda tillät dock ingen
på djupet i Tyskland verkande bekämpning av vitala mål. Och
Frankrike tillät icke basering av
flygplan avsedda för hemortsbekämpning i Tyskland med hänsyn
till riskerna för repressalier.
Tysklands ockupation av Frankrike under våren 1940 medgav
framskjuten basering av bomb- och
attackflyg för bekämpning av brittiska mål. :.Blitzen» 1940-41 åstadkom förvisso stor lokal förödelse
men hade ingen praktisk inverkan
för den tyska krigföringen i väster.
»Blitzem medförde dock att de allierades politiska ledare sedermera
sanktionerade det oinskränkta luftkrigets strategi.
Det brittiska flygvapnet påbörjade först år 1941 en mer målmedveten bekämpning av mål i den
tyska hemorten och riktade då ett
flertal anfall mot befolknings-,
kommunikations- och produktionscentra. Tillgången på flygplan var
emellertid begränsad och anfallen
hade ingen avgörande inverkan på
tysk rustnings- och försörjningskapacitet. Det egentliga bombkriget
mot Tyskland startade 1942 under
det brittiska »Bomber Command’s»
ledning. Intensiteten i hemortsbekämpningen blev särskilt påtaglig
först sedan amerikanarna fört över
bombstyrkor till Europa.
»Bomber Command:. inriktade
under 1942 sin verksamhet främst
290
mot befolknings- och produktionscentra. Detta år fälldes mer än en
halv miljon ton bomber mot tyska
mål. De allierade förlorade l 500
flygplan mot tyskarnas förlust av
ca 5 000 jaktplan. Som exempel på
bombkrigets omfattning kan nämnas, att mot Köln fälldes ca l 500
ton bomber, vilka förstörde eller
skadade omkring 80% av samtliga
byggnader i staden; 500 personer
dödades och 45 000 blev hemlösa.
Bomboffensiven påverkade dock
icke den tyska rustningsproduktionen. Till följd av omfattande civilförsvarsåtgärder och en målmedveten utspridning av produktionen till
företag i mindre industriorter blev
det i stället möjligt att ytterligare
öka denna.
De allierades bomboffensiv 1943
avsåg bl. a. att söka stoppa produktionen i Ruhrområdet. Man anföll
industrier, bebyggelse och kommunikationer. Anfallen kulminerade i
samband med angreppen på vissa
stora och viktiga dammanläggningar i västra Tyskland. Genom
direkt skadeavhjälpande civilförsvarsåtgärder samt en väl organiserad industrireparationstjänst var
det emellertid möjligt att begränsa
produktionsbortfallet. Under högsommaren anfölls Hamburg med
en bombinsats av hela 9 000 ton
eller lika mycket som den brittiska
ammunitionsinsatsen före 1942 års
avgörande anfall vid El-Alamein.
På grund av vädersituationen blev
skadorna av l 000 ton brandbomber
förödande. Allmänheten och civilförsvaret mäktade inte bemästra de
många initialbränderna. Den torra
luften och den täta innerstadsbebyggelsen gynnade uppkomsten av
eldstorm. Av stadsytan eldhärjades
23 km2 och 30 000 människor omkom. 25 000 skadade och innestängda kunde räddas endast tack
vare insatserna från ca 50 000 man
hjälpmanskap. Mer än 200 000
bruttoregisterton fartygs- och
pråmtonnage förstördes. Till och
med 1943 riktades mer än 60 % av
de allierades anfall mot befolkningscentra. Anfallen åstadkom
stora skador. I materiellt hänseende motsvarade skadegörelsen ca
30 miljarder kronor per storanfall
mot stad med mera än 100 000 invånare. Inte heller 1943 åstadkom
likväl de allierades luftanfall nå-
got nämnvärt produktionsbortfall.
Förlusterna i t. ex. flygplan kunde
väl kompenseras genom nytillverkning – mera än l 000 plan per må-
nad. Järnvägs- och kanaltrafiken
fungerade trots omfattande skadegörelse i vissa vitala kommunikationscentra. Personskadorna och
förlusterna av bostäder påverkade
inte nämnvärt befolkningens moral
eller arbets- och försvarsvilja. Man
arbetade – mer eller mindre villigt – men man arbetade vidare.
Hemortsbekämpningen inskränktes det första halvåret 1944, då de
tunga bombflottorna deltog i förberedelserna för den allierade invasionen i Frankrike. Vid samma tid
kulminerade den tyska krigsproduktionen:
Krigsår
1940
1943
1944
1945
Produktion (1940 -100)
100
250
300
250
Efter invasionen återupptogs
hemortsbekämpningen och inriktades nu för första gången målmedvetet på vitala produktionsobjekt.
85% av anfallen riktades mot industrier och transportanläggningar
från och med sommaren och hösten
1944. Genom angreppen mot oljeindustrin reducerades produktionen
från 300 000 tonfmånad till 100 000
ton i juli och 17 000 ton i september. Men flygplansproduktionen
uppgick till mer än l 500 plan per
månad; som dock ej kunde utnyttjas på grund av brist på piloter och
drivmedel. I oktober 1944 motsvarade godstrafiken på järnvägarna
ca 900 000 lastade vagnar per vecka.
I december kunde man endast prestera 200 000 vagnar. Och vid krigsslutet var det i stort totalt stopp på
järnvägarna. Bristen på transportmedel innebar bl. a. att man icke
kunde få fram nytillverkade stridsvagnar, vapen, ammunition m. m.
till de stridande förbanden. Och
detta i ett läge då man hade en
maximiproduktion av stridsvagnar
– l 850 i dec. 1944.
Hemortsbekämpningen hade icke
avgörande inflytande på krigets utgång. När dess resultat blev påtagligt i slutet av 1944, hade de kom- 291
binerade militära operationerna till
lands avgjort kriget.
Det konventionella luftkriget mot
Tyskland åstadkom dock stora skador. Ca 600 000 civilpersoner dödades, 900 000 skadades svårt och
krävde omfattande behandling och
vård. 80 % av storstädernas bostadsbestånd förstördes eller skadades.
Men luftkriget kostade också de
allierade stora personella och materiella ansträngningar. 160 000 flygare stupade; det är nära hälften
av de samlade amerikanska krigsförlusterna. stora industriella resurser bands för tillverkning av
flygplan och ammunition. Omfattande basutbyggnader krävdes.
Bombflyget band också många
krigsdugliga i bastjänst och utbildning.
Det totala produktionsbortfallet
till följd av hemortsbekämpningen
var ganska ringa- för åren 1942,
1943, 1944 och 1945 respektive ca
21f2, 9, 17 och 20% .
I de drabbade orterna kom man
snabbt igång med produktionen.
Exempel på »återhämtning»:
Ort Förlorade Aterhämtningstid
produktionsmånader Till 80% TilltOO%
Hamburg
Augsburg
Diisseldorf
Bremen
2-3
3
1-2
1-2
5mån.
5 11 mån.
3
1 6 mån.
Genom industrins ofta perifera
lokalisering samt ett väl organise- 292
rat och arbetande verkskydd kunde
krigsskadorna begränsas. Krigsskadeverkningarna i Berlin illustrerar
detta förhållande. Där förstördes
50% av det totala bostadsbeståndet.
De låga bostadsförlusterna i jämförelse med t. ex. Köln berodde bl. a.
på Berlins :.öppna:. stadsplan och
avsaknad av egentlig medeltida
stadskärna. Men hela 70% av industrin var funktionsduglig vid
krigsslutet. Den ryska demonteringen efter kriget åstadkom vida
större skadegörelse.
Stormakterna disponerar i dag
för hemortsbekämpning konventionella vapen med vida större räckvidd, precision och effekt än 1939
-45. Man vet betydligt mer om industrins sårbarhet och kan målmedvetet inrikta hemorts- och produktionsbekämpningen på de mest
vitala målen. Hemortsförsvaret
måste därför alltjämt inriktas på
aktiv bekämpning av vapenbärare
och passiva åtgärder för att begränsa skadegörelse i samband med
hemortsbekämpning. De passiva åtgärderna ligger inom civilförsvarets
verksamhetsområde. Civilförsvaret
måste byggas upp så att det kan
verka för skyddet såväl av befolkningen i allmänhet som av industrin. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt de med produktionens
skydd sammanhängande problemen.
Under de sex krigsåren 1939-45
omkom ca 30 miljoner människor
av direkta eller indirekta krigsskador. I dag kan en angripare med
flyg- eller robotburna kärnladdningar momentant åstadkomma
motsvarande förluster mot de tekniska kulturstaternas största befolknings- och produktionscentra:
Region
Västeuropa
USA
Antal städer med
mer än 1/ 1 milj
invånare
40
22
Sovjet + östeurop. lydstater 36
Sammanlagd
stortätortsbefolkning
i regionen
35 miljoner
30
30
Om angriparen använder extremt
starka kärnladdningar (t. ex. 50
megaton) kan oskyddade människor få brännskador på 60-100 km
avstånd från detonationen. De radioaktiva skadeverkningarna från
markdetonerande laddningar kan
medföra stora förluster för oskyddade människor utanför de angripna tätorterna.
De radioaktiva skadeverkningarna påverkar både zoologiska och
botaniska objekt. Boskap och vilda
djur kommer sannolikt att få mycket svåra skador. Skog och gröda
kommer också att drabbas både av
radioaktiviteten och av kärnladdningarnas värmeverkan. Den maximala brandytan vid skogsbränder,
som initierats av kärnladdning vid
en relativ fuktighet av 20-30% har
beräknats till följande:
293
Laddningens storlek Brandyta (km2) Företagna civil- Sannolika förluster (döda,
försvarsåtgärder svårt skadade) i % av
Initial- Max. brand- befolkningen vid
1 megaton
3
10
bränder yta
500
1000
2000
20000
22000
25000
Med hänsyn till stormakternas
innehav av vapenbärare och kärnladdningar bedömer Rand Corporation (en motsvarighet till försvarets
forskningsanstalt i vårt land) att
ett kort kärnvapenkrig kommer att
vara avgjort inom 2-8 timmar och
ett långt krig inom 2-30 dagar.
I dag torde Sovjets och USA :s
resurser vara i stort likvärdiga.
Terrorbalansen är därför f. n. den
enda konkret fredsbevarande faktorn. Man bedömer att Kina kan
vara atommakt före 1970- då tilllika militär stormakt – och att
Kina disponerar ett effektivt civilförsvar först mellan 1970 och 1980.
Utvecklingen i Kina påverkar därför främst terrorbalansen och därmed även »fredspotentialen» på vår
planet!
Befolkningsskyddet – civilförsvaret – kräver ett effektivt varnings- och alarmeringssystem mot
flygplan och robotar, skyddsrum av
olika slag, utrymningsplanläggning,
planering för försörjning, reorganisation och återuppbyggnad. De
direkta civilförsvarsåtgärdernas
sannolika effekt vid ett hypotetiskt
kärnvapenangrepp mot nordamerikanska centra:
20- 624842 Svensk Tidskrift H. 5-6 1962
1/ 1-1 tim 3-6 tim förförvarning varning
Inga 100 100
Skydd mot radioaktiv strålning 50-80 35
Bergfasta skyddsrum 15 15
Utrymning+ strålskydd 25 5
Utrymning+ bergfasta skyddsrum 3 3
Av tabellen framgår att tillgång
till skyddsrum är betydelsefullt vid
anfall med kort förvarning. Kombinationen skyddsrum-utrymning ger
effekt först sedan utrymningen
genomförts. Det svenska systemet
med i stort total utrymning av stortätorternas centrala delar och bergfasta skyddsrum för de där kvarvarande samt omfattande utrymning och normalskyddsrum i stortätorternas övriga delar torde f. n.
vara den mest realistiska formen av
förebyggande civilförsvar.
stadsplaneringens utformning
påverkar bl. a. brandskadornas geografiska utbredning. Gles bebyggelse minskar helt naturligt riskerna för att omfattande brandskador
skall ge upphov till eldstorm i tätort. Här redovisas vissa japanska
erfarenheter rörande sambandet
mellan bebyggelsetäthet och de sannolika riskerna för svår brandskada:
,
294
Husyta/markyta
45%
30 $
15 *
Sannolikhet för brandskada (i form av eldstorm eller sammanhängande brand)
72%
46 ))
högst 20 •>
Ras, blockering samt bränder kan
försvåra eller helt hindra utrymningen från skyddsrum. I de svå-
rast skadade byggnaderna har sannolikt också människorna i skyddsrummen skadats. Hjälporgan måste
finnas för snabbt ingripande i de
skadade områdena. Och den civila
sjukvården i krig måste organiseras med hänsyn till riskerna för
masskador.
Allmänt vital produktion koncentreras alltmer till stora lokala eller
regionala centra. Produktionsbortfall till följd av krigsskador kan
medföra svåra verkningar. Man
måste därför kunna lägga om produktionen, ta upp den på annan
plats eller vidta åtgärder för att
snabbt reparera skadorna. I flertalet fall torde reparation vara den
snabbaste lösningen. Genom målmedvetna civilförsvars- och produktionsfrämjande åtgärder kan man
sannolikt åstadkomma drägliga villkor för en tekniskt betonad kulturstats återuppbyggnad och fortlevnad. Amerikanska analyser visar
att förberedda åtgärder ger effekt
även vid omfattande masskador.
Ett femtioprocentigt produktionsbortfall innebär en standardsänkning till den 1905-1929 aktuella nivån. En målmedveten reorganisation och återuppbyggnad antages
emellertid inom tio till elva år ge
minst den tekniskt-ekonomiska
standard som rådde vid krigsutbrottet.
Det svenska civilförsvarets målsättning innebär åtgärder för befolkningens skydd även i lägen då
en angripare använder kärnladdningar. Med hänsyn till bl. a. kärnvapnens verkningar behövs omfattande förebyggande civilförsvarsåtgärder i form av alarmering,
skyddsrum och utrymning. Alarmeringen baseras på underrättelser
från luftförsvaret. I takt med utbyggnaden av flygvapnets nya
strids- och luftbevakningssystem
förbättras därför civilförsvarets
alarmeringsberedskap. De svenska
principerna för skyddsrumsbyggnad har i vissa avseenden bildat
skola för världen i övrigt. Men det
räcker inte med bara goda principer. Det fastställda utbyggnadsprogrammet för befolkningsskyddsrum måste fullföljas vilket bl. a. är
en förutsättning för att den till stortätorterna allt mer koncentrerade
vitala krigsproduktionen skall
kunna fortgå i krig. Landsbygdens
inkvarteringsområden saknar i betydande grad skydd mot radioaktiv
strålning, men Kungl. Maj :t kan
förordna att fastighetsägare i vissa
lägen skall ordna radiakskydd för
husets folk. Ett dylikt beslut måste
förberedas genom anvisningar rö-
rande skyddens utformning. Dessa
l
:l
·l
anvisningar finns ännu icke. Det
är nödvändigt att de kommer till
stånd. Men inkvarteringsmöjligheterna är alltjämt goda på svensk
landsbygd. Erfarenheterna från utrymningsövningar och försvarsspel
visar att den planlagda utrymningen kan genomföras i avsedd
maximal omfattning.
Den skadeavhjälpande verksamheten är sannolikt avgörande för
produktion och krigsmoraL I dag
brister det ifråga om såväl personal
som materiel. Utbildningen har legat nere flera år. Först under 1962
har viss utbildning (främst befälsutbildning) kommit igång. Men utbildningen är meningslös, om man
icke disponerar materiel för att
sätta upp enheter i den beslutade
organisationen. Där är det nuvarande svenska civilförsvarets stora
svaghet. 1959 års riksdagsbeslut har
ännu icke omsatts i de årliga ekonomiska beslut, som förutsetts i
den utredning som föregick beslutet. Det behövs en kraftig ökning
av materielanslagen för de närmaste åren om man skall kunna
genomföra principbeslutet, att det
20*- 624842
295
nya civilförsvaret skall vara personellt och materiellt klart före 1969.
Civilförsvaret utgör en viktig del
av den alliansfria statens totala försvar. I den kedjan är civilförsvaret
i dag en svagare länk än de övriga.
Balans och jämbördig relativ styrka
kan civilförsvaret icke åstadkomma
med mindre än att man får en ökad
ekonomisk ram för verksamheten.
En årlig insats i storleksordningen
140-150 miljoner kronor skulle
göra det möjligt att bygga upp de
viktigaste orternas civilförsvar till
full, dvs. den i principbeslutet fastställda styrkan. Och för 100-120
miljoner kronor per år kan man
bygga upp organisationen före 1969
års utgång. Den föreslagna insatsen
innebär nära en fördubbling av nu
beslutade anslag. Men den motsvarar endast ca 3 % av militärbudgeten. Om de anförda summorna anslås, blir det möjligt att skapa ett
effektivt befolkningsskydd och
goda förutsättningar för att efter
en omfattande skadegörelse kunna
reorganisera landet och genomföra
en återuppbyggnad till kommande
generationers gagn.
.•