Print Friendly

Helsingfors Universitet – 500 år

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HELSING FORS
UNIVERSITET – 3oo ÅR
Av professor HER1)!JAN GWYINIRRUS, Ilelsingfors
UNDER nio decennier bar Finlands högsta lärdomsanstalt namnet »Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland». När denna
officiella benämning år 1919 utbyttes mot det enkla »Helsingfors
universitet», tillades i författningen därom orden »grundat i Abo
1640». Det var icke en ny högskola som efter Abo brand år 1827
upprättades i Helsingfors. I det manifest, som kejsar Nikolaus I
utfärdade efter Abo brand 1827, hette det uttryckligen, »att universitetet i Abo kommer att hava sitt säte i Helsingfors». Professorerna och studenterna flyttade helt enkelt från Abo till landets
nya huvudstad, där ståtliga byggnader uppfördes för universitetet,
och fortsatte där sitt arbete i de gamla gängorna, så vitt detta var
möjligt under de förändrade förhållandena. Så kunde 200-årsjubileet år 1840 celebreras med de maktägandes goda minne. Helsingfors universitet är en direkt fortsättning av Åbo akademi.
Den 5 september 1940 firade universitetet minnet av sin trehundraåriga tillvaro med en fest i den vackra solennitetssalen.
Den gestaltade sig till en högtidlighet i det djupa allvarets tecken.
Det andra världskriget går förhärjande fram över länder och folk
utan att man ännu kan förutspå dess resultat. Finland har redan
betalat sin tunga tribut åt krigets Molok. Flämtande efter den
ojämna kampens ansträngningar söker dess folk med sammanbiten
energi att inom sitt förminskade område bota krigets skador, som
störtat det i armod och betryck efter en period av löftesrikt ekonomiskt uppsving. Men sina traditioner på kulturlivets olika områden skall Finland dock troget vårda. Därom vittna talen som
höllos vid universitetets fest och framför allt den omständigheten,
Ivar A. Heikel: Helsingfors universitet 16-!0-1940. Helsingfors 1940. 796 s.
Eino Kaila: Die finnische Staatsuniversität dnrch dreihunrlert Jahre. Helsinki
1940. 93 s.
582
Helsingfors universitet – 300 år
att universitetsarbetet återupptagits i sin fulla utsträckning efter
den långa av kriget förorsakade pausen.
Ivar A. Heikel, professor emeritus i grekisk litteratur, universitetets rektor 1907-1911 och 1920-1922, har till 300-årsjubileet utgivit en ståtlig volym, som behandlar Abo akademis och Helsingfors universitets historia från 1640 till1940. Den åldrige veteranen
i vetenskapens och de fosterländska strävandenas tjänst – han
fyller 80 år efter några månader– har här skapat ett monumentalt verk, som sammanknyter till ett helt den hittills utkomna litteraturen rörande universitetets växlande öden och lärdomslivets
utveckling i Finland från en anspråkslös början till allt rikare
blomstring, med tillägg av nya, värdefulla upplysningar hopletade
av honom ur arkivens gömmor. Särskilt tacksam är man f·ör de
utförliga personalierna rörande enskilda universitetslärare och de
livfullt tecknade bilderna ur den akademiska miljön. Professorn i
teoretisk filosofi, Eino Kaila, har i en för utländska läsare avsedd
publikation skrivit en kortare översikt. Huvudintresset koncentreras här på det idehistoriska sammanhanget, som författaren klarlägger på ett tankedigert och fängslande sätt.
Abo akademi, en skapelse av Per Brahe, hade under stormaktstiden, liksom rikets andra universitet, huvudsakligen till uppgift
att utbilda präster och ämbetsmän. Om en fruktbringande vetenskaplig verksamhet i egentlig mening vid sidan av undervisning,
examina och torra, kompilerande latinska disputationer kan man
knappast tala. Den nyskolastiska, av de klassiska auktorerna och
den ortodoxa teologin bundna lärdomen, som ledde till universitetens stelnande i hävdvunna former, lämnade dem oberörda av tidens kraftigt uppblomstrande empiriska tänkande, såsom ofta på-
pekats i litteraturen, senast av Bengt Hildebrand i hans arbete om
Kungl. Svenska vetenskapsakademiens förhistoria och grundläggning. »Nära hundraår-skriver Eino Kaila- förflöto efter grundandet av det finska universitetet, innan det upphörde att vara
blott en traditionsbunden läroanstalt för att bliva en härd för den
fria, kritiska och skapande forskningen.» Men det var dock av
utomordentlig betydelse för Finlands kulturliv, att dess söner nu
kunde få akademisk utbildning i sitt eget land, utan att resa över
havet till universitetet i Uppsala.
Sina lärarkrafter fick Abo akademi under 1600-talet och långt in
på 1700-talet till mycket stor del från Sverige, och därifrån kommo
även många av studenterna. Någon väsentlig skillnad mellan
583
… .. ‘ _,.• ..
‘.
Herman Gummerus
finsk- och svenskfödda lärare och elever fanns inte under en tid,
då latinet var undervisningens språk. Flera av de svenska professorerna lärde sig finska. Värmlänningen Eskil Petraeus, professor i teologi, utgav år 1649 den första finska språkläran.
Märkligt är det att se, huru universitetets lärare och alumner
redan vid stormaktstidens slut anslogo finsk-patriotiska toner.
Mest bekant bland dem var Daniel J uslenius, född år 1676 i Virmo
i Finland, år 1712 utnämnd tilllinguarum professor. I tre disputationer utvecklade han all sin kännedom av hemlandet och all sin
filologiska lärdom för att förhärliga Finland och dess invånare.
Hans förebild var Rudbecks berömda Atlantica. Finnarna voro
enligt honom ett urgammalt kulturfolk, som utfört lysande bragder och utsträckt sitt välde över stora delar av Europa. Finskan
hörde till de ursprungliga språk, som vid den babyloniska förbistringen utgått från hebreiskan! Icke mindre än 500 finska ord härledde J uslenius ur gamla testamentets heliga språk. Likheten mellan finskan och grekiskan ansåg han bevisa, att finnar och greker
i en avlägsen forntid stått i nära beröring med varandra.
Under stora ofreden måste Abo akademis professorer år 1713 fly
över till Sverige. Några studenter från Finland började studera i
Uppsala, men under åren 1715-1721läto dock 47 ynglingar i Stockholm inskriva sig vid Åbo akademi. Nya professorer utnämndes
under landsflykten. Ar 1722 kunde universitetet åter öppnas i det
av kriget illa medfarna Åbo, till en början med endast sju närvarande professorer. Å ven sedan antalet tolv blivit fullt var lärarkåren, skriver Heikel, mycket svagare sammansatt än år 1640.
»Varken i Finland eller Sverige synes under det svaghetstillstånd,
som den långvariga krigstiden medfört även på det andliga området, någon tillgång till framstående akademiska lärare ha
funnits.»
Universitetet i Åbo reste sig likväl under frihetstiden små-
ningom ur sitt förfall. Av stor betydelse för dess utveckling var
att kanslersämbetet bekläddes av så betydande män som Arvid
Horn (1723-35), Ernst Johan Creutz (1735-39) och Karl Gustaf
Tessin (1745-61). Nu framträder bland akademins lärare den ena
framstående vetenskapsmannen efter den andra. Eino Kaila skildrar på några välskrivna sidor, huru starkt inflytande universitetet
rönte av det begynnande »upplysningstidevarvets» ledande ideer.
Den benhårda ortodoxien och den ofruktbara nyskolastiken ersattes dels av den wolfska rationalismen, dels av det utomordentliga
584
Helsingfors universitet- 300 år
intresset för naturvetenskaperna och det ekonomiska framåtskridandet. Detaljer rörande de enskilda professorerna finner man i
Heikels arbete. Också historien hade ett par goda rep-resentanter.
Karakteristiskt för tiden var att professorer ur skilda fakulteter’
-även teologer – författade eller presiderade vid disputationer,
som rörde sig om ortbeskrivningar eller naturvetenskapliga och
ekonomiska frågor. Den mest uppmärksammade av denna tids
universitetslärare i Åbo är i våra dagar Linnes elev Pehr Kalm,
professor i ekonomi och naturalhistoria 1747-79.
Åbo a:kademis blomstringstid inföll, säger Heikel, melian åren
1772 och 1807. Den dominerande personligheten under denna tid
var Henrik Gabriel Porthan, den man som mera än någon annan
gjorde universitetet till en härd för fosterländskt inställd forskning, föregångaren till 1800-talets finsk-nationella uppsving, men
på samma gång en trogen målsman för Finlands politiska och kulturella samhörighet med det svenska moderlandet. Som akademiens
bibliotekarie 1772-77 vårdade han sig med verklig kärlek om det
bibliotek, vars undergång vid Åbo brand med oersättliga bokskatter och handskrifter är en av de största förluster som drabbat Finlands kulturliv. Som elokventieprofessor efter Henrik Hassel 1777
–1804 dokumenterade han sig som klassisk filolog. Men sin största
betydelse fick Porthan, då han i sina arbeten lade grunden till studiet av Finlands historia och till kännedomen av och förståelsen
för den finska folkdiktningen och det finska språket. En imponerande kohort av begåvade universitetslärare och forskare grupperade sig kring honom. Som den mest betydande framstår juristen
Matthias Calonius, professor i allmän lagfarenhet 1778-1817. Antalet studerande hade icke nämnvärt ökats. Ar 1801 var totalantalet närvarande studenter 283, medan år 1700 hade funnits 387
inskrivna, av vilka dock en stor del var frånvarande. Ar 1640-
1641 hade inskrivits hela 249, låt vara att en mycket stor del av
dem var hemma från Sverige, såsom ovan nämndes. Ännu i början av 1800-talet studerade åtskilliga svenskar i Åbo. Under åren
1800-1807 inskrevos 89 i Sveogotiska nationen. Men universitetets
betydelse för Finland får icke bedömas endast efter det större eller
mindre antalet av unga finska män, som där fingo sin vetenskapliga utbildning. Avgörande för landets kulturutveckling var den
intellektuella nivå, varpå universitetet stod under den sista svenska tiden, och denna var anmärkningsvärt hög.
Så kom skilsmässan från Sverige. Man vet huru mycket Alexan- 585
_,.
Herman Gummerus
der I gjorde för att försäkra sig om sina nya undersåtars tacksamhet och trohet. Finland fick genom lantdagen i Borgå ställningen
av en autonom stat med en inre självstyrelse, vari den ryska regeringen blott föga inblandade sig. Denna välvilja från monarkens
sida kom även i rikligt mått Åbo akademi till del. Antalet lärostolar ökades, lärarna fingo sina löneförmåner förbättrade och det
arbetades ivrigt på fullbordandet av det nya akademihuset, vartill grundstenen lagts av konung Gustaf IV Adolf år 1802. Det
invegs år 1817 i sammanhang med den fest, varmed reformationens tvåhundraårsjubileum firades. Också andra byggnader uppfördes för akademiens räkning, såsom ett astronomiskt observatorium, som blev färdigt år 1818. Dock är det icke riktigt att, så-
. som man stundom gjort, framställa allt detta som »skänker» av
monarken; utgifterna bestredos med finska statsmedel.
De yttre betingelserna för akademiens fortsatta verksamhet voro
således gynnsamma. Så mycket mera anmärkningsvärt är det att
en avmattning i universitetsarbetet inträdde under de första decennierna av den ryska tiden. De gamla professorerna avgingo den
ena efter den andra och de nya voro i allmänhet föga betydande.
»Hufvudorsaken till avmattningen i det intellektuella arbetet
– skriver Heikel – måste man söka däri, att akademiens lärare,
liksom andra medborgare, hade svårt att finna sig till rätta i det
nya läge de råkat i genom den ryska erövringen.» Upplösningen
av den nära förbindelsen med Sverige var till en början mycket
menlig. »Våra professorer hade stått i synnerligen livlig personlig
och skriftlig beröring med svenska forskare. I vittra och vetenskapliga sällskaps skrifter hade de publicerat undersökningar och
uppsatser. En sporrande tävlan hade uppstått. Ä ven konkurrensen
med svenska forskare om professorsplatser hade verkat eggande.
All kontakt med Sverige hade visserligen icke upphört, men den
hade blivit lösare, fått en mera tillfällig karaktär.»
Alexander I:s välvilja mot universitetet förblev oförändrad under hans senare år, men man kände likväl ett allt hårdare tryck
av den ryska handen, ju mera den politiska reaktionen fick överhand i regeringssystemet. Det ansågs som ett stort nådebevis av
monarken, då han år 1816 utnämnde sin son Nikolaus till akademiens kansler. Efter Alexander I:s död utnämnde den nye kejsaren sin minderårige son Alexander till sin eftertri-idare på kanslersposten. Man visste icke då, att ett hotande moln höll på att uppstiga på akademiens horisont. Det urladdade sig efter den här- 586
——–~.–~··–···· –
Helsingfors universitet ~ 300 år
jande brand, som den 4 september 1827 lade sju åttondedelar av
·Abo stad i aska.
Redan före år 1827 torde man ha umgåtts med planen att flytta
Finlands universitet från Abo till Helsingfors, som år 1812 gjorts
till landets huvudstad. Abo med sina gamla svenska traditioner
låg ju i de ryska maktägandes tanke alltför nära det gamla moderlandet. Bland professorerna och studenterna vid akademien hade
inte saknats symptom till en stillsam opposition. Docenten i historia Adolf Ivar Arwidsson hade i tidningsartiklar vågat ge uttryck åt nationellt finska ideer med tydlig spets riktad mot den
reaktionära ryska regimen. Bestraffad med förvisning från universitetet år 1822 utan rätt att återvända, hade han överflyttat till
Sverige, där han blev hjärtligt mottagen och slutligen utnämnd till
kunglig bibliotekarie. Också några professorer hade tvungits att
ta avsked såsom misstänkta för oppositionella tänkesätt. studenternas sinnelag var icke mindre misstänkt. Ar 1812 skrev Gustav
Mauritz Armfelt till ärkebiskop Tengström: »De ryska språklä-
rarna skola ej vid sina publika lektioner ha en enda åhörare. År
sådant anständigU År sådant klokU Tror man att man om sex
år befordras utan att kunna ryska eller att Finland ej mer är under ryskt väldeh Armfelt liksom Tengström voro båda varma
fosterlandsvänner, men de ansågo att Finland i sitt eget intresse
måste visa så stor lojalitet som möjligt gentemot Ryssland. Då
och då hade det förekommit slagsmål mellan studenter och ryska
soldater. Härtill kommo de fortlevande sympatierna för Sverige.
Betecknande för de ryska farhågorna i detta avseende var att akademiens kansler, storfurst Nikolaus, vid sitt besök i Åbo år 1820
gav rektor Melartin tillsägelse att inte ge studenterna resetillstånd
· till Sverige. »Där – sade han – härska icke goda grundsatser,
varken vid hovet eller hos nationen.»
Universitetets förflyttning till Helsingfors dikterades alldeles
tydligt av politiska motiv. I landets nya huvudstad, där den inhemska regeringen och den ryske generalguvernören residerade,
skulle universitetet lättare kunna övervakas. Detta hade man på
finskt oppositionellt håll fullt klart för sig. Den 15 november 1827
skrev professor P. A. von Bonsdorff till professor J. J. Berzelius i
Uppsala: »Varför förflyttning från Åbo~ För det vi hade ett frihetsälskande land till vår granne, för det våra studerande ynglingar vid ett eller annat tillfälle, icke för innehållets eller meningens skull, utan blott för behaget i melodin (!), sjungit någon
587
.,.
.. ‘ ….. -~-~.-…:…….-….
Herman Gummerus
svensk nationalsång, t. ex. ‘Kring Sveas fana samlas vi’. Och så-
dant har blivit framburet till högre ort. Och för det någon gång
obetydligt oväsende ägt rum mellan de studerande och ryska militären. Man har länge känt huru onådigt detta blivit upptaget,
Men nu var stunden kommen, då ljungelden skulle nedstörta från
de över våra huvuden sammanskockade molnen.»
Men om höga vederbörande hade tänkt sig, att universitetets
förflyttning till Helsingfors skulle leda till den finska opinionens
närmande till »det stora fäderneslandet», så misstoga de sig. Under de första decennierna av sin verksamhet i Helsingfors, mitt
under den nikolaiska regimens hårdaste tryck, blev universitetet
vad det varit redan i Abo under den sista svenska tiden med Henrik Gabriel Porthan som ledare: en härd för det vaknande finska
nationalmedvetandet. Tillsvidare dock icke med politisk anstrykning. Det politiska lösenordet var obetingad lojalitet mot kejsaren-storfursten på grundvalen av den regentförsäkran, vari Alexander I och även Nikolaus I hade förbundit sig att upprätthålla
Finlands autonoma författning, en försäkran som även den senare
i stort sett icke bröt emot. Det kan inte förnekas, att vår härskande byråkrati och även universitetets styresmän blott alltför
ofta förknippade denna lojalitet med ett förnedrande kryperi för
de maktägande, ett kryperi som visserligen kunde urskuldas under en tid av järnhård despotism.
Nej, det som studenterna i Helsingfors och några universitetslärare kunde entusiasmera sig för utan att råka i delo med den
rådande regimen var inte politiska frihetsdrömmar utan den etnografiskt, språkligt och litterärt orienterade finskhetsrörelsen.
Märkligt, om än fullt förklarligt, är att denna rörelse uppbars av
män, som hade svenskan till modersmål eller åtminstone fått sin
bildning på svenska, då ju inga finskspråkiga skolor existerade
låt vara att kanske flertalet av dem tillhörde ursprungligen finskspråkiga släkter. Att arbeta för finskans utvecklande till ett kulturspråk, för den finska folkpoesiens tillvaratagande och för den
finska folkmajoritetens språkliga rättigheter var en allmänt fosterländsk uppgift. Universitetskretsarna och studentnationerna
ägnade sig med hänförelse åt denna uppgift under ledning av så-
dana män som Johan Vilhelm Snellman i medveten opposition mot
den konservativa svenskspråkiga ämbetsmannaklassen. Johan
Ludvig Runeberg blev medlem av det år 1831 stiftade Finska Litteratursällskapet.
588
—~-~ -~~..________
Helsingfors universitet – 300 år
Finskhetsrörelsen var alls icke fientligt inställd gentemot de
gamla svenska kulturidealen, tvärtom. I det tal, som elokventieprofessorn J. G. Linsen höll vid invigningen av universitetets nya
vackra byggnad vid Senatstorget år 1832, yttrade han bl. a.:
»Av skandinaviskt ursprung är emellertid den högre bildningens växt. Ehuru
måhända röjande en artförändring, bibehåller den dock sina väsentliga kännetecken. Har man rätt att beklaga sig över detta förhållande~ Skall man önska,
att finnarna måtte äga en skarpare tecknad individualitet än något annat folk på
jordens rund~ Skola de stå helt och hållet isolerade från det stora brödraförbunrlet? – – – P ör finnarna var åtminstone den skandinaviska kulturen välgörande:
den har mildrat tonen av deras liksom inneburna svårmodighet och sorgsenhet,
öppnat deras blick till en friare, gladare åsikt av livet och naturen, stämt sinnet
till mera behjärtenhet och mod, då mänsklighetens angelägenheter upprymma sjä-
len. Åbo akademi, ehuru uppammad vid Sveas modersbarm, såsom högskolorna i
Uppsala och Lund, följde dock icke, med förkvävande av all egendomlig drift, den
svenska nationalitetens fordringar. Man har ock därför gjort henne tillvitelsen av
fennomani, som i den oväldiges ögon måste hedra henne. Den oförgätlige Porthan
lyser härligast bland alla genom sin i inhemsk dräkt klädde förtjänst: kärleken
till finska språket, skaldekonsten och historien blev hans levnadslust, hans ädlaste
vederkvickelse. – – -»
Klart framträdde känslan för det omistliga svenska kulturarvet
vid universitetets 200-årsfest år 1840. Bland gästerna från Sverige
befann sig den finskfödde skalden Frans Mikael Franzen, som hyllades med obeskrivlig entusiasm och bekransades som jubelmagister vid promotionen. En efter en flöto under dessa år Fänrik Ståls
sägner ur Runebergs inspirerade penna. Det var icke endast den
finske soldatens bragder under »Finlands sista krig», som här förhärligades i idealiserad gestalt, utan även vapenbrödraskapet mellan finnar och svenskar i deras kamp mot arvfienden. Minnena
från den svenska tiden förknippades här oförglömligt med den
mäktigt framkvällande finska nationalkänslan. »Sägnernas» fosterländska patos fann sin starkaste resonans hos universitetsungdomen. »Vårt land» blev Finlands nationalhymn, då den första
gången sjöngs vid studenternas majfest 1848.
Den vaknande nationalkänslan visade sig i ett allt intensivare
arbete för det finska språket och den fornfinska poesien. Ar 1831
stiftades Finska litteratursällskapet, 1835 utgav Elias Lönnrot
Kalevala, år 1849 i en andra, tillökad upplaga. Mitt under den
nikolaiska periodens yttre tryck gick det vetenskapliga livet inom
och vid sidan av universitetet en ny blomstring till mötes. Finska
Vetenskapssocieteten stiftades år 1838, Finska läkaresällskapet
år 1835. Några snillrika forskare gjorde Finlands namn känt över
hela den civiliserade världen. Matthias Alexander Castren öppnade genom sina resor i Ryssland och Asien oanade vyer för
kännedomen av de kringspridda spillrorna av den finsk-ugriska
589
.-
Herman Gummerus
folkgruppen. Orientalisten Georg August Wallin vann världsrykte genom sina djärva färder tvärs genom det okända Arabien.
Porthans ide, att Finland hade sin egen historia vid sidan av Sverige, hävdades av flera flitiga forskare. Naturvetenskaperna och
matematiken hade även de framstående representanter. Johan
Vilhelm Snellman bragte Regel i högsätet i det filosofiska tänkandet hos oss, såsom Eino Kaila sakkunnigt utlägger. Hans arbete »Läran om staten» blev en bekännelseskrift för finskhetsrörelsen. Förlusten av Åbo akademis rika boksamling ersattes
snart med ett nytt universitetsbibliotek. Det fick sitt hem i den
fulländat sköna byggnad, som uppfördes av arkitekten J. C. L.
Engel, skaparen av universitetets huvudbyggnad. Universitetet
åtnjöt sin kanslers, tronföljaren Alexanders, mäktiga beskydd.
Detta behövdes i sanning, ty gång på gång hotades vår högskola av den ryska obskurantismens skuggrädsla. Ministerstatssekreteraren i Petersburg greve R. H. Rehbinder och efter hans
död 1841 hans efterträdare greve Alexander Armfelt hade all
möda att avvärja självhärskaren Nikolaus I:s vrede, då studenterna företagit sig någonting som uttyddes som farliga symptom
av förbjudna frihetsideer eller rent av som riksfientligt. Censuren vilade tung över den framväxande tidningspressen. Kulmen av restriktionerna nåddes då man år 1850 inskränkte finska
språkets användning i tryck till ämnen, som åsyftade religiös uppbyggelse och ekonomisk nytta.
Inte ett ljud fick tränga fram till offentligheten av den växande oppositionen mot den byråkratiska tvångsregimen. Under
det orientaliska kriget fanns det i Finland rätt många, som med
hemlig längtan bUckade västerut. Sverige var ju så gott som
västmakternas bundsförvant. Skulle icke det gamla moderlandet
finna en utväg att komma det förtryckta Finland till hjälp~ Men
en överväldigande stark opinion avvisade med förskräckelse
varje tanke i denna riktning. Finland hade Nikolaus’ kejsarord
att trygga sig till; en obrottslig trohet mot honom och hans rike
måste vara bestämmande för dess politiska inställning. Och dessutom, hade inte den engelska flottan mot all folkrätt härjat våra
kuster och bränt eller kapat våra handelsfartyg~
Belöningen för denna resignerade lojalitet uteblev icke. När
friskare vindar började blåsa från öster efter Nikolaus I:s död,
när Finlands vän Alexander II besteg tsarernas tron, var tiden
inne att ge politiskt innehåll åt den fosterländska stämning, som
590
Helsingfors universitet – 300 år
vuxit sig stark under de föregående decennierna. Det var från
den praktfulla, från Abo flyttade katedern i universitetets solennitetssal, som kravet på lantdagens sammankallande i enlighet
med de gamla svenska grundlagarnas bud för första gången uttalades offentligt efter en halvsekellång tystnad. Detta skedde
den ~O september 1856, då universitetet firade Alexander II:s krö-
ning. Professor Frans Ludvig Schauman yttrade där i sitt berömda tal: »En av de viktigaste bestämningarna i landets författning är den, att folket genom sina representanter från de fyra
stånden äger rättighet att på regentens kallelse vid allmänna
riks- eller lantdagar överlägga om allmänna, för landet viktiga
angelägenheter, att särskild delaktighet i lagstiftningen ävensom
beskattningsrätten är dessa ständer tillerkänd.» – »Talet framfördes- skriver Ivar Heikel – icke blott muntligt, utan då universitetet ägde rätt att själv öva censur, blev det även tryckt.
Sålunda bragtes till allmänhetens kännedom och begrundande
frågor, som ej ens med antydningar fått behandlas i tidningspressen. – – – Talet översattes genom (ministerstatssekreteraren
Alexander) Armfelts försorg till ryska och överlämnades till kejsaren. Denne fann talet innehålla mycket gott, men även en
mängd opassande ställen, som ej kunde tolereras. Vicekansler
fick en skrapa och ålades att tilldela rektor och SChauman föreställning. Detta var den närmaste följden, men säkert bidrog
talet till att frågan om lantdag ej kunde lämnas till en obestämd
framtid. Såväl medborgare som regering hade fått en stark på-
minnelse om grundlagarnas bud.»
Ånnu satt dock reaktionen vid styret, företrädd av den energiske men despotiske generalguvernören greve Berg. Till straff
för ett entusiastiskt tal, som Adolf Erik Nordenskiöld hållit till
de svenska gästerna vid promotionen 1857, där han varit primus
bland filosofiedoktorerna, blev han skild från universitetet och
berövad sitt resestipendium och flyttade över till Sverige. Men
det polska upproret förmådde Alexander II att i Finland tillmötesgå de krav, som professor Schauman så modigt uttalat. Den
l september 1863 sammanträdde lantdagen på kejsaren-storfurstens kallelse. Den konstitutionella perioden under Finlands förening med ryska riket tog sin början.
Det blev en tid av materiell och andlig nydaning med säkert
rotfäste i det förflutna. Formerna för samhällslivet förblevo de
historiskt givna, men de fylldes av ett nytt innehåll, som förde
591
-42-40698. Svensk Tidskrift 1910.
. ..
Herman Gummerus
Finland in i det europeiska »framåtskridandets» malström. Vi
arbetade med ett ungt folks hela energi på att bringa Runebergs
ord »vårt land är fattigt, skall så bli» på skam. Ännu en gång,
under den sista stora hungersnöden 1867-1868, måste folket anlita bonden Paavos utväg att blanda till hälften bark i brödet,
men sedan gick det stadigt framåt mot stigande välstånd. Den
andliga odlingen fortskred i folkbildningens tecken. Att den begynnande industrialiseringen och den starka folkökningen skulle
alstra nya sociala problem och att folkbildningen till sist skulle
bidraga till att bereda marken för den ännu okända klasskampen
med socialismen som direktiv, kunde framåtskridandets entusiastiska målsmän icke förutse.
Tillsvidare var det icke de sociala frågorna utan språkfrågan
som behärskade politiken. Den gamla romantiska finskhetsrörelsen utmynnade under de friare förhållandena i en politisk dragkamp mellan »fennomaner» och »svekomaner». striden stod om
de förras, såsom det länge sedan medgivits på svensksinnat håll,
berättigade krav på finskans likställighet med svenskan inom
administrationen, vid domstolarna och i de högre läroverken, reformer som i en del punkter avvisades av de senare som förtidiga
och som oförenliga med det finska språkets ännu outvecklade
nivå. Först i ett senare stadium blev den finska folkmajoritetens
och finskans absoluta husbondevälde »fennomanernas» mål.
I centrum av detta sjudande liv inom nationen stod universitetet med sin ännu så gott som uteslutande svenskspråkiga och för
det mesta konservativt anlagda lärarkår och sina mellan de två
språkpartierna delade studentnationer. Antalet lärostolar ökades
efterhand. Den vetenskapliga produktionen hade att uppvisa allt
flere betydande förmågor och några verkligt stora namn. Helsingfors universitet fick plats bland Europas mest ansedda högskolor. Jag hänvisar i detta avseende till Heil~els uttömmande
redogörelse. Den akademiska världen bibehöll en stor del av sin
traditionella opinionsbildande roll i det politiska livet – universitetsrektors inskriptionstal vid början av varje termin betraktades ofta som verkliga programtal – men den praktiska politiken diskuterades och sköttes av den regelbundet sammanträdande
lantdagen, den inhemska, av fosterlandsälskande män bestående
regeringen (senaten) och den nyskapade politiska tidningspressen,
som likväl i viss mån var underkastad den ännu bestående censuren efter en kort period av pressfrihet. Allt talrikare finsk- 592
Helsingfors universitet- 300 år
språkiga tidningar framträdde vid sidan av de svenska. Enskilda
universitetsprofessorer kunde aktivt deltaga i lantdagsarbetet
som medlemmar av de särskilda stånden, huvudsakligen prästeståndet och ridderskapet och adeln. Någon gång kunde det hända
att en framstående professor, såsom Leo Mechelin och Yrjö-
Koskinen, utnämndes till senator, men principiellt stod universitetet som en strängt vetenskaplig institution utanför politiken.
Endast språkfrågan spelade stundom på ett obehagligt sätt in i
konsistoriets förhandlingar i utnämningsfrågor.
Inom studentnationerna, av vilka allt flere blevo rent finskspråkiga eller fingo en finsk majoritet, politiserades det flitigt.
Tidens stora meningsbrytningar mellan konservativa och liberala
gjorde sig förstås gällande även bland ungdomen, men de överskuggades dock av språkstriden. De finsksinnade studenterna
förfäktade med ungdomlig radikalism det totala förfinskningsidealet, de svensksinnade livades av det nyvaknade intresset för
den länge försummade svenska allmogen i kusttrakterna. Det
blev nu huvudsakligen de senare, som uppburo de gamla svenska
kulturtraditionerna. Båda de stridande partierna framhöllo energiskt sitt fosterländska sinnelag. Den som skriver detta erinrar
sig med rörelse, med vilken iver man i den tvåspråkiga österbottniska avdelningen (nationen) i mitten av 1890-talet debatterade
den viktiga frågan, på vilketdera språket, finska eller svenska,
talet för fosterlandet skulle hållas vid årsfesten, Porthans-dagen
den 9 november. När det gällde folkbildningsarbetet – grundandet av folkhögskolor i främsta rummet – kommo de båda språkpartierna inom denna studentnation förträffligt överens.
I närmare fyrtio år levde Finland sitt konstitutionella liv, i allmänhet utan rysk inblandning. Vi hade t. o. m. lyckats ernå
ökade statliga r~ittigheter, såsom uppställandet av egna finska
trupper, dock endast infanteri, vartill senare kom kavalleri. Men
vid sekelskiftet var det slut med den konstitutionella idyllen. Den
år 1899 inledda förryskningspolitiken ledde till en nära tjugoårig
författningskamp, som ändades med Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917 och självständighetens förverkligande genom frihetskriget. Under en paus av dessa s. k. ofärdsår tog Finland det långa steget från den antikverade ståndsrepresentationen till en på allmän rösträtt för män och kvinnor
vilande ultrademokratisk folkrepresentation. Vi fingo även bevittna uppkomsten av ett överraskande talrikt socialdemokratiskt
593
..
Herman· Gummerus
parti, ett resultat av att det borgerliga Finland försummat att
på allvar ta ihop med lösandet av de sociala problemen, en försummelse som dock delvis urskuldas av att vi voro beroende av
det ryska överväldet.
Nu var det slut med det lugn, vari universitetet levat under
de föregående decennierna. Både dess lärare och dess studenter
togos i anspråk av den politiska försvarskampen. Språkfrågan
trädde i bakgrunden och i stället blev den akademiska världen
ställd inför den allt annat uppslukande frågan: huru skulle folket
ställa sig till den fara, som hotade fäderneslanden Flertalet av
universitetslärarna och studenterna ställde sig med uppoffrande
entusiasm i det passiva, några t. o. m. i det aktiva motståndets
tjänst, men det fanns – så gott som uteslutande bland de finsksinnade- rätt många, som ansågo sig bäst tjäna sitt land genom
att med eftergivenhet för de ryska fordringarna söka »rädda institutionerna». Höjdpunkten av det passiva motståndet nåddes i
och med den av studenter ledda uppbådsstrejken, varigenom den
ryska värnpliktens införande i Finland faktiskt omintetgjordes.
Det passiva motståndet tycktes dock till sist vara på väg att
överväldigas av det ryska trycket. Också de förberedelser till ett
aktivt väpnat motstånd, som vi försökte oss på under åren 1903-
1906 i samband med den revolutionära rörelsen i Ryssland och
med hemligt understöd av Japan- rätt många akademiska medborgarevoro engagerade i det farliga företaget- hade runnit ut
i sanden. Då kom världskriget 1914 med nya möjligheter för en
väpnad frihetskamp. Nu var det som Finlands studenter gjorde
sin stora insats för fosterlandets räddning. Svensk-nyländska studenter utgjorde hälften av de unga män, som i början av år 1915
reste till Tyskland för att där få militärutbildning. Inom kort
hade skapats en mäktig folkrörelse, som ledde till bildandet av
den även för svenska läsare välbekanta jägarbataljonen och
som väsentligt bidrog till den segerrika utgången av befrielsekampen.
Jag kan stanna här. Under de två decennierna av ostörd fredlig utveckling, som följde på befrielsen, har Finland på kulturens
alla områden gjort stora framsteg, vilka det likväl icke tillhör
den nu levande generationen att slutligt värdesätta. Helsingfors
universitet har därunder vuxit till en institution av verkligt stora
mått. Ånnu år 1880 var antalet närvarande studerande endast
627. Tjugo år senare, år 1900, hade det stigit till 1,174. Vårtermi- 594
Helsingfors universitet – 300 år
nen 1915 funnos 3,006 närvarande studenter, av dem 2,302 manliga
och 704 kvinnliga, höstterminen 1939 6,570, av dem 2,364 kvinnliga. Omkring 1,000 eller 15 % av dessa 6,570 voro svensktalande.
Lärarnas antal utgjorde år 1915 sammanlagt 236, år 1939 346. Men,
såsom jag ovan framhållit, det är icke storleken av ett universitet utan dess intellektuella nivå, som är det avgörande. Det har
klagats över att studiekapaciteten på senaste tid gått tillbaka
bland studenterna, kanske beroende på att flertalet av dem numera saknar det stöd, som ges av hemkultur. Universitetslärarnas vetenskapliga nivå är fortfarande anmärkningsvärt hög.
Det nyss utkämpade kriget för Finlands tillvaro som självständig stat har av Helsingfors universitet krävt tunga offer av ung
arbetskraft. Omkring 250 eller 6 % av de under höstterminen 1939
som närvarande anmälda manliga studenterna ha ljutit döden för
fosterlandet, medan andra blivit invalider. Kriget har sammangjutit vårt folk till ett enda block i den fasta viljan att försvara
landets dyrt vunna frihet. Det har åter en gång ådagalagt, att
ingenting kan skilja finskt och svenskt i Finland, när denna frihet står på spel. Det vore väl alltför optimistiskt att förutsätta,
att den långvariga språkstriden definitivt blivit bilagd, men den
har dock under intrycket av det gemensamma fosterlandets fara
förlorat sin udd, såsom det synes, i ännu högre grad än det skedde
år 1899 och 1918. Finlands svenskar hade anledning att känna
sig förfördelade, då antalet svenskspråkiga professurer vid vårt
enda statsuniversitet inskränktes till 15. Men principen blev dock
fastslagen: svenskspråkiga studenter ha rättighet att där erhålla
undervisning och bli examinerade på sitt modersmål.
Vad det finska Finland beträffar, har kriget ytterligare stärkt
insikten om dess oupplösliga samhörighet med den skandinaviska
Norden, framför allt Sverige, trots olikheten i språk. Detta gäller
i främsta rummet universitetets finskspråkiga lärare och lärjungar. Varje gång, då Finlands fäderneärvda samhällsordning
hotas av yttre fiender, framstår denna samhörighet i blixtbelysning. Intet folk kan lösgöra sig från sitt historiska förflutna utan
att förlora något av sig själv. Universitetets 300-årsjubileum har
påmint oss om att dess historia går tillbaka till den dag, den 26
mars 1640, då den unga drottning Kristina i Nyköping undertecknade det fundationsbrev, enligt vilket »en akademi eller ett universitet» skulle inrättas i Åbo, »vårt storfurstendöme Finland till
heder och prydnad».
595

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner