Hellre debattera än censurera

Näthatet diskuteras flitigt. Det är lätt att få intrycket att exempelvis Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill att åsikter hon inte gillar ska förbjudas. Vilket är ironiskt med tanke på att just Aftonbladet en gång i tiden förbjöds av svenska staten, på grund av dess republikanska värderingar. Bättre vore att istället ge sig in i debatten och diskutera sakfrågorna, menar Mattias Holmström.

I den svenska debatten har under de senaste veckorna det så kallade ”näthatet” diskuterats flitigt. Debatten drog igång på allvar efter att Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg, skrivit en artikel vid namn ”Nu granskar vi skiten”. I vilken hon berättade att Aftonbladets kulturavdelning hade anlitat en jurist som skulle granska alternativa nyhetssajter som låg nära Sverigedemokraterna eller längre ut på högerkanten. Detta ledde naturligtvis till en stor debatt; som i huvudsak kom att handla om yttrandefriheten och människors rätt att få uttala sig anonymt på internet, någonting som har varit en självklarhet – fram tills nu.

I samma veva kom journalisten Lisa Bjurwald ut med boken Skrivbordskrigarna, som handlar om de som ligger bakom de så kallade ”järnrörsajterna”, vilket hon väljer att kalla dem. I boken drar Bjurwald bland annat paralleller mellan Anders Behring Breivik och anonyma invandringskritiska bloggare på internet och ger förslag på hur allmänheten ska kunna motverka denna typ av webbplatser. Att dra paralleller mellan kritiker till dagens invandringspolitik och Breivik är verkligen att ta i. Och de flesta förstår nog att ett inlägg på forumet Flashback inte alltid bör ses som ofelbart.

Oavsett vad de två kvinnorna har för egentlig avsikt med sina kampanjer och arbete, framstår det hela som tämligen anmärkningsvärt. I de allra flestas ögon verkar det helt enkelt som om de vill förbjuda åsikter de inte tycker om. Historien är full av exempel där åsikter förbjudits, vare sig de har uppmanat till något lagbrott eller inte. Ofta med snarlika argument som kulturchefen använder. Det enklaste sättet att ta hand om obekväma kritiker är att tysta dem.

Att just en kulturchef för en Sveriges största kvällstidningar väljer att försöka tysta oliktänkande, istället för att ta debatten med dem, visar tecken på svaghet och en brist på argument. Inte minst skapar det nyfikenhet för de medier Linderborg försöker tysta ner. Med andra ord är det inte ett dugg förvånande om effekten av kampanjen snarare blir det motsatta, än vad hon hade tänkt sig.

Det blir aningen ironiskt blir när kampanjen leds av en högt uppsatt skribent på Aftonbladet – den tidning som gång på gång, på grund av sina republikanska värderingar, blev förbjuden av den svenska staten. Personligen har jag svårt att tro att Linderborg tycker att det var berättigat att förbjuda tidningen på grund av dess åsikter. Men nu är det hon som sköter bedömningen om vilka åsikter som ska få yppas, och då är det naturligtvis praktiskt att tysta ner dem hon ogillar. Däremot verkar hon inte ha så stora problem med att skönmåla kommunisthjältar – med miljontals offer på sitt samvete – på sin kultursida.

Att kampanjen redan verkar ha fallit pladask är inte förvånande i sig. Det som däremot är häpnadsväckande är att så få röster inom den svenska medievärlden har yttrat sig negativt i frågan. Visst, Sverige är ett land där yttrandefriheten i jämförelse med många andra länder är och har varit stark, men det är absolut ingen självklarhet. Precis som med alla andra rättigheter finns de så länge någon väljer att kämpa för dem.

Naturligtvis ska direkta hot och andra kriminella handlingar beivras. Däremot kan man inte förbjuda åsikter, oavsett vad man tycker om dem. När det fria ordet inte får råda, tar sig känslorna andra uttryck, tyvärr allt för ofta våldsamma sådana. Att lägga locket på och hoppas att rösterna tystar är rena vansinnet. Det enda som kommer att hända är att kastrullen exploderar.

Om Linderborg och Bjurwald vill få gehör för sina åsikter, får de helt enkelt ge sin in i debatten och diskutera sakfrågorna för att där bevisa att de har rätt. En snabbt växande opinion lyckas man sällan tysta. Likt Aftonbladets gamla chefredaktör, Lars Johan Hierta, kommer de att hitta nya lösningar att yppa sin åsikt, oavsett vissa kulturchefers försök till censur.

Mattias Holmström studerar vid Uppsala universitet och har gått Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.