Print Friendly

Hellas – det odödliga

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HELLASDET ODÖDLIGA
A v lektor NA T A N VA L _VII N, lludiksvall
ÅN EN gång- vem kan hålla reda på vilken i ordningen~ –
ha Hellas söner i Hmarscher skyndat till värn mot inkräktare.
Denna gång kommo de icke, som oftast var fallet, från öster, icke
heller som mången gång från norr. De kommo den geografiskt
sett dummaste vägen, från nordväst, den väg, där ingen riktig väg
finns och där under alla gångna sekler icke mer än en kunnat
anläggas – av samma angripare. Det är således en generös fiende,
som valt att visa sin överlägsenhet genom att angripa den lättast
försvarade gränsen. Det är ju också det (enligt egen utsago) klassiska krigarfolket, varginnans söners sentida avkomma, de obesegrade romerska legionernas moderna ättlingar, som på detta sätt
dokumenterat sin segervisshet och sitt förakt för den värsta av
motståndare, naturen själv.
Kriget har inletts efter den gamla av Ancus Marcius instiftade
traditionen med krigsförklaring. Visserligen ansågs det lämpligt
att inskränka fetiallagens reglementerade trettiotre dagars frist
till tre timmar. Men ändå! Detta är- säga angriparna – intet
överfall. Det är ett bellum justum redan från början, och segern
kan således icke våga utebliva. Och i denna stund flyga de
romerska örnarna med symboliskt Fiat-smatter fram över Hellas berg och byar, beredda att låta dess enfaldiga herdar och utsvultna bönder och borgare känna innehållet i dessa moderna fåglars explosiva vingpennor. stoltare, segervissare flögo icke ens
Scipios legionsörnar över havet för att hacka ut ögonen på Karthagos krämare.
Det är förunderligt, hur dåligt historiens härjare lära sig historia. Den ene efter den andre står till slut inför det problem,
som ödet av någon anledning utvalt och utlagt som den fälla, i
vilken de till slut oemotståndligt dragas ned. Knappt hundra år
efter varandra lockades tvenne av historiens största strategiska
snillen till samma Moskva för att därifrån börja återtåget nedför
ett alltmer sluttande plan. Om den tredje skall råka inom denna
magnets makt- och dragningskrets eller ta varning av historica
608
Hellas – det odödliga
återstår att se. En annan sådan magnet är den yttersta delen av
Balkanhalvön, Grekland. Folk efter folk, så långt vi kunna leta
oss tillbaka med traditionens och fyndens hjälp, har hamnat innanför dess förrädiska berg. Mången har måst uppgiva försöket
att tränga dit in, andra ha förblött där innanför. Få äro de, som
lyckats hålla sig kvar mer än en kort tid. Ingen har i längden
kunnat klara sig. Fenicier, perser, turkar, franker, slaver. venetianer, alla ha de omsider varit lyckliga över att kunna rädda en del
av sin styrka ut därifrån. Grekland, det lilla ofta föraktade folket
med de stolta minnena, do urgamla traditionerna och de små tillgångarna, detta karga land, där den europeiska kulturen först slog
ut i vårfrisk blom som en lilja en senvinte2·dag bland kalkhällarna,
Grekland med det primitiva men pigga folket, har haft alla angränsande europeiska och andra folk till fiender. Dess bruna åkrar
ha färgats av alla slags blod, i dess vikar och sund ligga vapen
och vrakspillror från alla nationers fartyg, vilka haft möjlighet
att leta sig dit ned. Och trots detta lever den grekiska folkrasen
kvar, fortfarande talas ett språk, som torde få anses bättre konserverat än de flesta ännu talade europeiska, ännu röjer landets
kultur, dess yttre prägel, dess mentalitet, sitt urgamla ursprung.
Det grekiska urelementet tycks vara tvättäkta, hur mycket det
badas och bykes i svett och blod, det går aldrig ur, det bryter
igenom skarpt och tydligt som kanske blott det judiska.
En erövring av Grekland är ingen omöjlighet men har alltid blivit ett dyrbart företag, och segraren har alltid till slut vunnit en
Pyrrusseger. Det lilla, som landet kan ha av naturtillgångar, har
aldrig någon främling förmått draga nytta av. Däremot har det
alltid kostat enorma uppoffringar att behålla erövringen. Ty grekerna äro _Bjuropas mest frihetsälskande folk, både som nation och
som individer betraktade. Deras historia är en enda frihetshymn
med många strofer, en historia, som också innehåller många för
landets grannar allt annat än ärofulla erinringar. Upprepade
gånger har detta lilla sega folk slagits till marken, med blodet
forsande ur många sår. Men varje gång har det till slut rest sig
igen, oförstörbart likt vidjebusken, som trampas ned men med
första bästa regnskur åter höjer sig, suger nytt liv ur luften och
lerberget, skjuter ut nya, friska blad, gläder sig i sin torftighet
och fäster nya rottrådar djupare bland bergskrevorna, envisare
och trotsigare beredd att bättre uthärda nästa nedtrampning. Hellenerna äro outrotliga. De och Hellas äro ett. Ingen skall driva
609
..
Natan Valmin
dem ut ur deras urgamla boplatser, ingen skall ersätta dem, ty
därtill kräves en speciell egenskap: att vara grek.
När detta åter och åter överfallna folk än en gång, den femte
under detta sekel, måste värna sitt oberoende, har det knappt hunnit hämta andan efter den sista, den som slutade med en kraftigare
åderlåtning, än land och folk kanske någonsin utstått. Grekland
har haft en vidrig tid. Det har haft att dragas med en hopplös
ekonomi, haft att uthärda täta inre oroligheter, men det har trots
detta på ett i långa sekler okänt sätt vetat att sluta sig samman.
Grekland av år 1940 är icke detsamma, som det var för blott fem
-sex år sedan. Det har funnit sin ledare, kanske en ny Themistokles, och trots att inga braskande fanfarer genljudit genom press
och radio, har återuppbyggnadsarbetet och konsolideringen av landets alla tillgångar tydligen gått fort och gjorts effektivt. Så
skickligt och så diskret har landet sörjt för sitt hus, att icke ens
dess närmaste granne trots alla lyssnare vid knutarna och alla
oinbjudna gäster tycks ha lyckats få veta mer än precis, vad grekerna själva ansett nyttigt att meddela. Detta är i verkligheten
ett typiskt grekiskt drag, ett för denna högt begåvade handelsnation fullkomligt naturligt karakteristikum, som varje handelsresande torde ha haft många anledningar att till sin förargelse
lägga märke till, kanske först vid återkomsten hem. Ty greken
är slugare, än den mest besvikne och lurade provryttare i sin
största förtrytelse kan ge uttryck åt. Odysseus’ släkte är ingalunda utdött, men ändock ha angriparna nu riktat sina anfall mot
de delar av landet, där just Odysseus hörde hemma.
Detta folk, som tänkt allt det snillrika, vi under tjugo sekler med
iver och beundran tillägnat oss, som varit den romerska kulturens
frikostiga fadder, detta folk kommer icke att kunna erövras. Det
är möjligt, att det åter en gång måste huka ned för yttre våld,
det är tänkbart, att det överlägsna italienska flyget hinner spränga
alla grekiska städer och byar i lerbitar, men ett är tämligen säkert:
att icke ens om himlen fördunklas av bombplan, kommer det grekiska folket att skrämmas till döds därav. Ty detta folk är sedan
den första stund, det slog sig ned bland dessa rämnande kalkberg,
vant vid och berett på att en vacker dag få tak och väggar över
sig, att begravas under ruinerna av sina boningar. Detta lands
urgamla gud och hämnare är ingen nådig och mild beskyddare.
Han är J ordskakaren, han är havets Poseidon, och hans element
är det som kommer bergen att frätas sönder och rämna.
610
Hellas – det odödliga
I denna stund sitter Panagiotis och Stauros och Charalambos
och allt, vad de heta, med sina solbrynta pannor i fler veck än
vanligt. Deras farfäder eller farfarsfäder voro med den gången,
när det såg betydligt hopplösare ut för Hellas än nu. Visserligen
ha de kanske icke hunnit trampa sitt vin, men vad gör det, när
de ändå skulle få dricka ut det själva. Visserligen kommer ingen
i byn att i år kunna betala vare sig räntorna på hypoteken eller
än mindre skatten. Men själva komma de att en vacker dag antingen kallas till fronten eller på något annat sätt få göra nytta
för statens stora sak, få uniform och få äta kött många gånger i
veckan. Kvinnfolken och barnen blir det väl någon råd för. Och
komma de aldrig tillbaka till hem och bykrog, så kommer det att
bero på att de äro färdiga med denna besvärliga tillvaron. Kanske
få de en betydligt finare begravning, än deras enkle papäs skulle
kunna bestå dem. Att dö? Vilket löjligt behagligt sätt att slippa
allt det krångliga, trista och enformiga, som deras liv inneburit.
Och komma de tillbaka som segrare, då – – -! Ty deras sak
är för dem helig och rättvis, de äro icke angripare men evinnerligen angripna från alla håll. De ha intet att förlora men allt
att vinna. Deras sak ligger i händerna på den gud, vad namn han
än har, som är densamme nu som för två tusen år sedan och mer,
han som hämnar hybris – den dödssynd, som han för länge sedan
vant grekerna själva av med.
Den, som ger sig av till Grekland, har att bereda sin resa med
g,rundliga repetitioner av den antika historien. Den som icke vet,
vad Marathon och Salamis, vad Termopylae och Plataeae betyder,
han kommer att antingen återvända därifrån med klen behållning
eller också kommer han att få lära sig det på ett sätt, som sent
glömmes. Hellas är dc historiska lärdomarnas land, »en skola för
hela världen». Den övermodige lär känna sin enkelhet, den dumdryge får hålla till godo med att bliva utskrattad. Och envar kommer någon gång att sticka sig på de grekiska bergens och byarnas
många taggiga buskar, om han händelsevis undgår att känna på
den för sent upptäckte skorpionens tagg. Italien kommer icke att
ändra de m:gamla grekiska traditionerna. Det kommer att erfara,
att historien upprepar sig framför allt på de blad, som Klio skriver på sitt eget språk. Segrar det, kommer segern att kosta mer
i längden än månget nederlag. Och ärofull har historien aldrig
kallat någon seger, som ett mångfaldigt större folk vunnit över
en anfallen granne.
611

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism