Print Friendly

Helena Riviére; Vad tjänder till att tycka synd om socialbidragstagare

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HELENA RIVI E RE:
Vad
synd
tjänar det till att tycka
om soczalbidragstagare?
N hade ett antal
helsidor om socialbidrag i december
1997, dussinet
minst. Det är ju en
ganska tung satsning på ett av välfärdens kärnämnen och förtjänar en och
annan reflektion. Först och främst:
vilket är budskapet som löper igenom artiklarna? Är det en spegling av
de många oförenligheter ämnet rymmer eller är det en serie artiklar om
folk det är synd om på olika sätt?
Diskuterar de varför socialbidraget
ändå är en kontraproduktiv lösning,
både på det personliga planet och för
välfården i stort, eller är man mest
ute på känslospåret: hur och varför
människor känner sig kränkta när de
kommer och vill ha?
I de olika fallstudierna står journalisten intuitivt på klientens sida mot
samhällsapparaten. Journalisterna faller in i den förhärskande svenska Offisorgsmentaliteten där hjälptänkandet
ändå ursprungligen bottnade i en anda av strävsamhet och knapphet.
30
Regeln för humanistisk journalism
säger att god reporter automatiskt
ställer sig på den lilla människans sida
mot överheten, vad än den regeln
har för relevans för 90-talets Sverige.
För moderna människor är Sverige
inte längre hierarkiskt. Vi sitter alla i
samma smet liksom. Gränssnittet går
mera mellan skepticism och godtrohet. Anta att vi numera har nått den
mognad som gör att vi förmår se incitamentsstrukturer och systernkompetens också i den mest hjärtknipande historia om en 39-årig förtidspensionär med siktet inställt på fri bil. Då
blir belöningssystemen det intressanta. Bidragstagare behöver väl inte vara mindre rationella än andra? Varför
skulle just bidragstagare apriori vara
rättskaffens och oegennyttiga människor?
O tidsenlig socialtjänstlag
För den som har följt utvecklingen
av bidragssverige är det uppenbart att
problemet socialbidrag har andra relevanta sidor än att person X och
SV ENSK T ID SKRIFT
hennes dotter är missnöjda med hjälpen. En är bidragsnivåerna sammantaget, dvs vad en familj tar ut allt som
allt, i relation till vad en knegande familj tar behålla av det de drar ihop.
Varför tar man så sällan veta vad folk
faktiskt tar, så att man själv kan ta
ställning till hur medkänslan bör fördelas mellan den som rar och den
som betalar? En annan sida värd eftertanke är otidsenligheten i en lag,
socialtjänstlagen, som förutsätter en
högst begränsad skara olycksfödda i
en i övrigt blomstrande nationalstat
med hög tillväxt. En tredje att miljardbelopp betalas ut till alltigenom
friska och arbetsföra människor i sina
bästa år därför att LO och socialdemokratin uppvärderar deras arbetsinsatser till det orimligas gräns innan de
ens har fatt några jobb. En fjärde sida
är beroendet och den passivering det
leder till. Folk som tar sitt livsuppehälle för ingenting sjunker in i en
sorts rationell letargi. De ger efter,
sjunker ihop, anpassar sig, infantiliseras. Tills den dag bidraget dras in.
Jag tycker alltså att DN:s artikelserie öppnar förvånansvärt ta nya infallsvinklar trots att ämnet på många
sätt är moget får rätt utmanande
grundfrågor. Betecknande nog skyggar serien får att alls röra vid socialbidragen till invandrare trots att halva
notan tåller på dem, sex miljarder av
tolv
Synd om socialbidragstagare?
Man skulle kunna ha en helsida dag
ut och dag in om olika individers tillkortakommanden i livet, om sejourerna i det ena eller andra f<irsörjningsreservatet, utan att ta ett ord
sagt om vad som skapar en politisk
kultur. Man kan berätta om arbetslö-
sa som serveras olika utbildningar i
data och ekonomi och turism, vilket
ingalunda betyder att de därefter
kickas ut i livet får att klara sig själva,
utan bara att de väntas tillbaka till Gå
igen får nya turer, nya terapeutiska
turneer. ”Samhället måste satsa på oss
som hamnat utanfår arbetsmarknainte ”satsa på dig själv”. Så min fråga
till en undersökande studie i detta
ämne är: Vad tjänar det till att tycka
synd om folk som uppbär socialbidrag? Det är faktiskt en mera sammansatt fråga än vad den forst verkar.
Min måltavla är inte socialbidragstagama utan den välfardsstat som inte
fårmår se och reagera på den nya
värld vi lever i sedan 90-talets början.
Jag gratulerar dem som lyckas hamna
på statens utskickslistor av pengar och
jag beundrar den energi med vilken
många fårment svaga hamrar och slår
på systemet och radar upp pärmar
med inlagor och protester och överklaganden. Det är inte får inte som
kreativiteten riktas åt det håll varifrån
de stekta sparvarna kommer flygande. Problemet är att den som väl avhänt sig ansvaret får det egna livet
sällan återtar det frivilligt. Problemet
är att var femte tjej och kille mellan
20 och 24 nu skolar in sig i det tänkande och det beteende som låser fast
dem i beroende. Var femte gäller heden”, heter det, men det heter ännu la befolkningen. För invandrarna gälSVENSK TIDSKRIFT
ler motsvarande andel mer än varannan.
En socialsekreterare i Botkyrka sä-
ger: ”Jag kan inte bortse från att det
finns ungdomar här som ser socialbidraget som en framtid. De har aldrig
sett sina f<iräldrar gå till jobbet, de
kanske inte ens känner någon som
har jobb. De har växt upp med bidragen. Det skapar grogrund får en attityd som säger att den som inte kräver
det bidrag den har rätt till är en idiot,
att den som inte utnyttjar systemet är
en nolla.”
Det är det nya Sverige, bidragskulturen, omoralen, trycket mot skattebetalama som har ändrat fårutsättningarna får den traditionella synen
på socialbidraget. Premissen får välfardsstaten är att staten hjälper den
som behöver hjälp, det är alla politiska partier ense om från vänster till
höger. Det som skiljer är frågan om
vem som ska ha den här hjälpen, hur
stor den ska vara, hur länge den ska
beviljas och på vilka villkor.
31

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner