Helena Riviére; Jämlikhet och människovärde


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I
ett land där politiken suger
in allt mänskligt i den politiska sfären förväntas politiker alltid i alla lägen ”vidta
åtgärder”. Drar allmänheten
upp ett smärre problem och frågar:
”Vad har ni tänkt göra åt det där?”
svarar politikern sällan: ”Ingenting.
Det far du lösa själv”. Hade ett sådant
svar varit nonchalant eller hade det
varit utmanande? I förstone ter det
sig smått chockerande, men tänker
man lite längre än näsan räcker uppfattar man möjligen inviten till ansvarstagaren i oss. Borgerlig politik
strävar efter att inte styra och ställa i
varje enskildhet, den nöjer sig med
de rättsliga ramarna inom vilka folk
sedan far råda sig själva, medan socialdemokratin är på allting, varje steg i
livet, allting. Men det är svårare för
medierna att beskriva värdet av nå-
gonting som inte görs, att över huvud taget fanga ett avstående från politisering. I den svårigheten försvinner en av de mänskliga fö~änstema
med liberal politik, och bilden i meHELENA RIVIERE:
Jämlikhet och
människovärde
dierna består: politik är att lägga livet
tillrätta.
Grunden för socialdemokratisk politik är ju utjämnandet av skillnader
och har man en sådan sak som mål i
någonting som gäller människor då
måste man bli som besatt. Vart man
tittar ser man olikheter. Människor är
ju inte riktigt mjölsäckar som man
ställer i rader och fyller på och tömmer av så att det blir lika.
Enhetspris per huvud
Till och med en sådan sak som människovärde förstår de som en fråga
om kvantitet. De kan inte riktigt
skilja på den liberala tesen om människovärdet som ett givet okränkbart
värde hos alla människor lika, och
deras egen tanke, att alla människor
är lika mycket värda, vilket ger associationer till prislapp, ett enhetspris
per huvud, att alla bör fa lika mycket,
ha lika mycket. Det måste vara det
egna jämförande människovärdet
som de sex socialdemokratiska ministrama syftar på när de i sina brev till
SVENSK TIDSKRIFT
sex moderater talar om ”alla människors lika värde” eftersom de drar
slutsatsen att ”För dig som moderat
är det annorlunda”. Ja, tacka sjutton
för det. Moderatema respekterar att
individualiteten tar sig olika uttryck
och tolererar därför olikhet.
Socialdemokrater tror kanske att
de försvarar människovärdet när de
slår ner på avvikelser åt det ena eller
andra hållet. Godhet för dem är att
homogenisera. Så snart de ser en brist
någonstans ska de genast dit och peta.
De kan inte avhålla sig. De kan inte
ge människor chansen att själva bättra
på för sig utan de måste omedelbart
dit och vara goda. Det utmärkande
för svenska socialister verkar vara den
obetvingliga driften att omedelbart
täcka alla upptänkliga behov, att vara
snälla in till dumhetens gräns, att gå
in och fylla på, att ställa till rätta, att ta
över, att servera färdiga lösningar för
livets alla skiften, att inte överlåta nå-
gonting till folk själva, att inte ha förtroende för folks förmåga att själva fa
ordning på saker och ting.
25
Jag undrar hur socialdemokratin
egentligen ser på en person som
Muazzam Sultan Choudhury, född
1949 i Bangladesh, som kom till
Sverige 27 år gammal, med två tomma händer och en stark vilja, en person som antogs på Teknis, jobbade
sig igenom Teknis och ut som civilingenjör, och som nu är VD for ett
eget kunskapsföretag på IT-området
i Danderyd utanför Stockholm med
ett 70-tal medarbetare på lönelistan.
Jag har lånat honom som exempel på
individens supremati från Lena
Liljeroths och Mauricio Rojas bok
Svenska främlingar.
Min fråga till de sex socialdemokratiska ministrarna är när de tycker
26
sig kunna bestämma Muazzams människovärde enligt deras egen komparativa definition? Är det under hundåren när han sitter och skalar potatis i
ett sjukhuskök, eller är det vid dagsnoteringen, när hans företag har
kommit upp i 50 miljoner i omsättning? När ska man rycka tag i
Muazzam och säga: du är lika mycket värd som alla andra, (din stackare),
och hjälpa honom till ett bättre liv?
”Tänk dig själv”, säger han i boken,
”1970-talet, jag kunde ha gått till vilken socialbyrå som helst. De skulle
ha varit glada över att ta ta hand om
mig.” Och när ska man å andra sidan
börja betrakta honom som en av dessa osmakliga kapitalister som är ett
Föra över
Det är pengar det handlar om,
att ”föra över” pengar till folk.
Det låter högst alldagligt och
praktiskt att helt enkelt ”föra
över” pengar till folk om folk behö-
ver pengar. Särskilt om man tar
sig an ”döda pengar” ”dött kapital” som ändå bara ligger och mö-
glar i företagen. På banken skiljer
man på överföring mellan egna
konton, och sådan överföring som
innebär uttag från ett konto och insättning på ett annat. Men när
Johan Lönnroth, v, debatterade
vårbudgeten i riksdagen var förfoganderätten en detalj som gled ur
bilden på något sätt. Här var en
nyttamaximerare som fått korn på
SVEN SK TIDSKRIFT
hån for varje anständig medelmåtta?
At vilket håll ska man jämfora, och
när ska man fixera honom som det
ena eller det andra? Problemet med
människor är ju att de är svåra att bestämma liksom. Människor är sällan
givna, en gång for alla.
Deras tid är ute
Står socialister ut med mångfald?
Klarar de av att folk i Sverige numera
är olika, vill olika, gör olika, kan olika? Klarar de av att sätta upp rena
och klara spelregler men i övrigt låta
folk vara ifred? Svar: nej. Det är oförmågan att avhålla sig från att peta som
tydligare än någonting annat berättar
att deras tid är ute.
några gamla företagspengar som
han gärna gav bort till bättre behö-
vande.
l rättfärdighetsbranschen där
Johan Lönnroth verkar väljer man
då den mjuka och knappt märkbara
teknikaliteten ”föra över”. Man sä-
ger inte ta, eller konfiskera eller
dra in. För en socialist är det liksom redan fixat. Alla pengar är
mer eller mindre statens ändå.
Teoretiskt tycker sig Johan Lönnroth ha mandat också över ännu
inte infångade pengar. Behövs det
någon formalitet för att få ”föra
över” vad man tycker vore rätt att
disponera så ordnar man det.
Helena Riviere