Print Friendly

Helena Riviére; Balkan betyder berg

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

att partierna känner sig manade att driva
sin linje hårdare än under perioder av
avspänning”. Svaret är inte helt tydligt.
Det är bl a att ”det nationella intressets
återhållande effekt på politisering av utrikesfrågorna har försvagats”. En välgrundad misstanke kan, som redan
antytts, vara att havet egentligen inte
kändes så hotfullt, när partierna bröt mot
regeln att sitta stilla.
Inrikespolitiska fördelar
Slutsatsen att talet om ”Inrikes utrikespolitik” numera är anakronistiskt är tvärsä-
kert men kan vara fårtjänt att synas.
Frågan är om forfattarna kunnat visa om,
hur och varfor inrikes utrikespolitik är
inte detsamma som utrikesfrågornas politisering på de olika demokratiska arenorna. Den föreligger forst om frågorna
tas upp for att vinna inrikespolitiska fordelar av det ena eller det andra slaget.
Anakronism borde i så fall innebära att
partistrategiska motiv inte längre är
intressanta. En sådan slutsats drar dock
inte författarna. Tvärtom. De inpräntar
HELENA RIVIERE:
att ”for en förklaring av de enskilda frå-
gornas politisering är emellertid –
utöver de ideologiska forutsättningarna
– väljarstrategiska och medlemsstrategiska forutsättningar nödvändiga villkor
for att ett parti skall söka strid och ra en
politisering till stånd”. Förvisso. Socialdemokraterna adopterade Vietnamfrågan
for att hålla samman sitt eget parti.
Vallokomotiv
Miljöpartiet använde BU-frågan – och
neutralitetspolitiken – som vallokomotiv vid riksdagsvalet 1994. Etc, etc.
Det enda som kan kallas anakronistiskt
blir till slut föreställningen att det är fel att
sätta partinyttan framfor den utrikespolitiska vagnen. Tyvärr.
Bokens främsta intresse ligger i dess
karaktär av ett metodiskt experiment och
dess belysning av utrikespolitikens inrikespolitiska villkor. Något väsentligt,
nytt bidrag till kunskapen om den
svenska utrikespolitiken har jag inte
kunnat finna.
BALKAN BETYDER BERG
E
n krigsreporter på Balkan
som mte ar konvenabel,
varfor känns det så befriande?
Efter allt moraliserande på
makronivå, efter allt krav på internationellt ansvar, är det här en historia som
kryper närmare själva gåtan, kriget utan
själ, kriget där instinkterna har släppts
loss, stamkriget, rivaliteten. Ansvaret
hamnar närmare dem som faktiskt
mördar och föröder. skildringen blir strä-
vare. Sannare, skulle jag vilja säga. Inte
SVENSK TIDSKRIFT 409
snygg, men mera trovärdig. Och underhållen av en sorts beklagande humor.
Kjell Albin Abrahamsons bok är
mycket bra. Till och med titeln är befriande: Balkan betyder berg (Fischer & Co)
därför att knaggligheten liksom byggs in i
förutsättningarna. Berg är våldsamma till
sin natur. Utan pardon. För att inte tala
om bergen av skuld, bergen av mentala
störningar som väller upp ur Balkans inre
och kommer att så göra i generationer
framöver.
Fruktansvärda bilder
Kvinnornisshandeln i Serbien har blivit
klart sjukare sedan kriget bröt ut. Före
kriget misshandlade männen sina fruar
genom att slå, idag slaktar karlarna sina
kvinnor, och sönerna sina mammor. De
flesta faller offer efter TV-nyheterna som
visar fruktansvärda bilder. Kvinnorna
protesterar framför TV mot krigets vansinne och karlarna upplever det som fiendehullshit och ger sig på dem.
”Serbien idag är den intellektuella
svältens Somalia.”
Den fråga Kjell Albin Abrahamson
ägnar sig åt böljar i det historiska arvet,
passerar sviterna av det konununistiska
sönderfallet och står stum inför dagsläget:
varför just detta, just här?
Alla krig slutar med att ledarna sätter
sig vid ett förhandlingsbord någonstans.
Vägen dit, själva kriget, är oftast
meningslöst, säger han. ”Alla krig är ociviliserade, men det jugoslaviska är så ociviliserat att alla fördomar om Balkan och
Balkanpolitik kom att bekräftas.”
Han kom till Vukovar ett par dagar
efter det att staden hade fallit i serbernas
händer. Det han fick se var overkligt,
outhärdligt. Han räknade kulhålen i en
trafikskylt, ”67 kulhål, sextiosju kulhål, i
en enda vanlig jävla trafikskylt!” Hela
staden var raserad. Kulturbyggnader som
hade stått pall i århundraden, mot invasioner av turkar, österrikare, ungrare och
tyska nazister – allt det var nu förött.
Efter det att man varit vid fronten blir
man förtegen,
l Abrahamson.
säger Kjell Albin
l
När han först kom till Jugoslavien som
utrikeskorrespondent hösten 1990, kände
han igen mönstret från sina år i
Sovjetunionen. Sönderfallet var detsanuna: En auktoritär lära som fostrat
människor att inte tänka själva hade
tappat greppet och en annan lika förenklad hade fatt dem med s1g.
Konununism och nationalism visade sig
ha mycket gemensamt.
”Civilbefolkr!ingen är bara sympatisk tills man böljar prata med den. Då
visar det sig att alla mödrar, fruar och
systrar är lika stora fanatiker, att de alla
har sina män vid fronten och är stolta
över det.”
Hatet på Balkan är en kulturyttring
med gamla anor.
Den stat som bildades efter första
världskriget, 1918, fick namnet Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Eftersom det var långt att säga bru- 410 SVENSK TIDSKRIFT
kade man forkorta det till SHS efter
begynnelsebokstäverna for Serbia,
Hravatska (Kroatien) och Slovenija. SHS:
Sie Hassen Sich, de hatar varandra, sa
österrikarna.
Tidigt, när kriget ännu var nytt, gick
han till forfattarforeningen i Belgrad for
han ville prata med några vettiga människor. Han tänkte sig att konsten stod
över stridigheterna, att konsten kunde
bevara sin frihet och sin integritet.
Men redan då, innan kriget ens hade
flammat upp på allvar, krokade forfattama ner en tavla på en äldre kollega,
Krleza, och ställde undan den. Varfor
det? undrade Kjell Albin Abrahamson.
Jo, han var kroat.
På den tiden for han fram och tillbaka
mellan Zagreb och Belgrad. Han note- ”I början av kriget
bar krigsjournalisterna tröjor där det
med stora svarta bokstäver stod: SKJUT
INTE, JAG AR
]OURNALIST,
men de försvann
snart för krypskyttarna använde dem
som måltavlor.

rade att båda sidor visade samma bestia- personal, kustvägen mot Kåseberga, forbi
liska bilder på tv, och båda tillvitade Kabusa skjutfålt. Hans pappa var artillevarandra skulden. rist. Den forsta bok han läste från päm1
till pärm var Soldat i fålt. Till skillnad från
vandringshistorier andra journalister hade han alltid beunNär kriget väl kom igång forvånade han drat artillerister, ända tills serberna gjorde
sig över hur snabbt de riktigt hemska his- slut på stoltheten. Fegare soldater än sertonerna böljade spridas om Ustasjafas- berna hade aldrig skådats, bara riktigt
cister som sparkade fotboll med barnhu- dåliga krigare sköt på brödköer och fotvuden och sprättade upp gravida bollsplaner. Det var en av egenheterna
kvinnor. Det var på tidigt stadium. med kriget därnere; Europas uslaste solUpptrappningen hade knappt börjat. dater och avsaknaden av riktiga frontFörst var han övertygad om att det var en strider.
sorts vandringshistorier. Nu vet han inte
vad han ska tro längre. Malaj
Sie Hassen Sich låg latent. Själv klassade han ner s1g till malaj i
Kjell Albin Abrahamson böljar boken lumpen. Det är ingen upplysning av vikt,
om Balkan med en sorts stabil referens- men han säger det ändå, som del av en
punkt. I Skåne, en vacker sommardag, på sorts kontrakt med läsaren: vänta dig
väg till en undersökning om det jugosla- ingen sljämreporter, man dras ner i den
viska krigets psykiska inverkan på svensk verklighet man befinner sig i: ”Det värsta
SVENSK TIDSKRIFT
411
med krig är att det inte finns några åskå-
darplatser.”
Kjell Albin Abrahamson har inte
mycket till övers får alla ignoranta men
väJn1enande journalister och andra som
for till kriget. Han retade sig på deras
falliga exhibitionism får att visa vilka
modiga och fina mänruskor de var. ”Alla
skulle de dit får att skildra den sanning vi
murvlar inte var kompetenta att skildra.
– Den egna närvaron blev vinkeln,
nyheten var krigsturistjournalisten i sig.
Titta hur farligt det är, titta hur modig
jag är. Bom, bom.
Likplundrare
Bosruerna tröttnade på dem. I böljan lät
de journalisterna ra ta del av deras sorg,
fortvivlan och hopplöshet. De trodde,
liksom journalisterna själva, att
omvärlden skulle bli så upprörd att den
ingrep. Senare, efter kanske två och ett
halvt år, ville knappt någon bosnier prata
med dem. Likplundrare, ropade de,
lämna oss ifred! De hade lärt sig att ingen
tidningsartikel, inget TV-program räckte
får att stoppa vansinnet.
I böljan av kriget bar krigsjournalisterna tröjor där det med stora svarta bokstäver stod: SKJUT INTE, JAG ÄR
JOURNALIST, men de fårsvann snart
for krypskyttama använde dem som måltavlor. ”Folk som skjuter ihjäJ FN-soldater, hjälparbetare och journalister ska
inte ha nån hjäJp. Låt dom ha ihjäJ
varandra men vi ska inte hjälpa dom…”
Så kan medkänsla också uttryckas.
Kärvheten som uttryck for sorg. Cynism
som uttryck for vanmakt. Som i beskrivningen av krigskorrespondentens vardag:
Måndag vid fronten, tisdag gråtande
käringar, onsdag fredsputtarna, torsdag
politikerna, fredag sjukhusen som opererar utan bedövning och som behöver
allt. Trots det har han känslan att ha
svikit människorna därnere genom att ha
lämnat Balkan.
Det som gör den här boken så intressant är att Kjell Albin Abrahamson inte
städar i upplevelserna, censurerar känslorna, sorterar i presentabelt och icke
presentabelt. Han går forunderligt fri från
den svenska konvenarr ens krav och det
berättar någonting om de flesta av oss
andra, om vår omedvetna anpassning.
Han går fri for att han har sluppit uteslutningsmekanismerna så länge. Många
av de mest renommerade utlandskorrespondenterna avviker från dekorum på
samma sätt, och det är knappast en
slump! Staffan Heimerson gör det, Ulf
Nilson, Herman Lindqvist, Richard
Swartz. Ingen av dem är präglade av den
svenska lämpligheten.
412 SVENSK TIDSKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner