Print Friendly

Heimerson i Afrika: Kinakapital ersätter biståndet från väst

Av Staffan Heimerson | 21 maj 2010


Tungt och brett och fast har Kina satt ner foten i de flesta av Afrikas länder. Vad vill kineserna? Finns det sinistra planer? Reportern Staffan Heimerson, som just tillbringat tre månader i södra Afrika och färdats 2 000 mil i bil, har funderat på frågan.

Den som i Maputo av en slump förirrar sig in i Moçambiques största idrottsplats en dag då där inget händer kan möta synen av hundratals, kanske tusentals utlänningar. Alla kineser.

Den svensk som i Luanda, huvudstaden i det olje- och diamantrika Angola, kommer ner i hotellobbyn från sitt femtusenkronors-rum (billigare finns inte) finner att nästan alla andra på hotellet är kineser. Det är ett tecken på att en tredjedel av Kinas hela oljeimport numera kommer från Afrika.

Hur många kineser som flyttat till det underbefolkade Angola är okänt. Men för det kopparrika grannlandet Zambia vet vi siffran: 80 000 – och vi vet att deras fritidsnöje är att på kinesiskt manér spela på huvudstaden Lusakas Great Wall Casino.

Det för kinesiska investerare mest intressanta landet på kontinenten är Sudan, styrt av en misstänkt krigsförbrytare. (Kina har vägrat skriva under avtal om att krigsförbrytare ska utlämnas till den internationella domstolen ICC). Oljefält i det konfliktdrabbade Darfur lockar. Krig och kriser är för kineser inte avtändande. I det som beskrivs som ”Helvetet på jorden”, östra Kongo, expanderar det kinesisk-kongolesiska mobiltelefonföretaget Congo China Telecom. Det har framgång därför att det på sina mobiltelefoner har sms-ordlistor på de lokala språken lingala, tshuliba, kongo och swahili.

Den som besöker Guinea på Atlantkusten, ett land som för mindre än två år sedan genomlevde en statskupp som slutade i en massaker, finner ett gryende välstånd tack vare att Kina investerat 50 miljarder kronor i landets infrastruktur. Kineserna försäkrar sig därigenom om att få köpa bauxit; Guinea håller en fjärdedel av världens bauxitbestånd och av bauxit tillverkas aluminium.

I Guineas huvudstad Conakry lyder det slitna men allvarstyngda skämtet: ”Våra barn kommer att tala mandarin.”

I Maputo hörde jag den tjatiga varianten: ”Det är dags att vi lär oss att äta med pinnar.”

Västvärlden behöver inte vara paranoid om den säger: Kineser, kineser. Vad vill Kina i Afrika? Det behöver inte ha rasistiska förtecken om frågan ställs: Bevittnar vi en nykolonialism?

Det vi bevittnar är definitivt Kampen om råvarorna. Kina, som tillverkar produkter till all världens konsumenter, behöver mer råvaror än andra och råvarorna finns i stor utsträckning i de flesta av den afrikanska kontinentens 54 länder.

Den gamla frasen ”följ pengarna” kan nu travesteras: ”följ råvarorna”. Det är det Kina gör.
Detta kan vara ett exempel på den godartade och önskvärda globala handeln. Kineserna köper och säljer i vad de på affischer kallar ”Afrika, mysteriernas och miraklens kontinent”. Det är en självklarhet att varorna som bjuds ut i afrikanska städer, från norr till söder – både i de mera sofistikerade städernas köpcentra och av gatuförsäljarna som opererar vid genomfartsledernas trafikljus – har en gemensam beteckning: Made in China. Det gäller naturligtvis elektronikprodukter och leksaker, men också fejkade Gucci-väskor och kopierade Rolex.

Men sker detta också med nykoloniala metoder? Svar: Ja.

Till och med en bona fide vänsterman som Henning Mankell har vittnat om hur hans intresse i frågan väcktes, när han såg kinesiska arbetsledare slå afrikanska byggnadsarbetare; det blev en del av inspirationen till hans detektivroman ”Kinesen”.

Det har en förklaring – om än inte acceptabel: Kineser har liksom européer en viss rasism inom sig. Kinesen är utomordentligt säker på sin överlägsenhet, i våra dagar mer än någonsin, ty han vet att Mittens rike är på väg att bli en ekonomisk supermakt.

Till detta kommer att skillnader i kinesiskt och afrikanskt temperament kan vara stora. Kineser är besatta av en rastlös flit. Afrikaner visar ofta en livsnjutande lättja, som när de till omvärlden säger: ”Ni har klockan. Vi har tiden.” Afrikaner skrattar ofta medan kineser däremot – som författaren Paul Theroux skriver i sin bok från resor i Kina, ”Riding the Iron Rooster” – skrattar när de är rädda. Dessa skillnader leder till att kinesen har ett förakt – och ofta visar det – för afrikaner.

Är detta något vi, västvärlden, kan göra något åt?

Knappast. Frankrikes, Belgiens, Portugals och Storbritanniens kapital av anständighet i sina förhållanden till afrikaner är bankruttmässigt. Trovärdighet saknas. De afrikanska länderna ser sig ha en relevant åsikt om Kinas närvaro: Kina kommer med pengar, mycket pengar. Kinas investeringsoffensiv har ersatt västvärldens biståndsprojekt som Afrikas ekonomiska näringsintag.

Afrikanska ledare tycker extra mycket om att när en kinesisk bagman anländer är det för att utan politiska förmaningar lämna över pengar. Afrikaner vet att när västvärlden kommit i samma ärende har det varit med ett finger som viftat ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det var ingen slump att tyrannen Robert Mugabe i det otäcka Zimbabwe när han fyllde 86 firade födelsedagen på Kinas ambassad i Harare. Utan Kina hade Zimbabwe varit ännu mer bankrutt. Kina säljer Mugabe hans vapen och ger honom lån. Kinesiska företag äger landets ferrokromindustri och cementfabriker, har en fot inne i byggnadsindustrin och har bland annat byggt huvudstadens nya stadion. De har fått rätten till utvinning av gruvor och bygger en stor glasindustri. Det är kineser som lägger de högsta buden vid landets elfenbensauktioner. På universitetet är det kö till lektionerna i mandarin.

Än sen då? Förr var det engelsmännen och engelska som gällde, eller hur? Och kineserna säger: ”Vi är här för att utveckla Afrikas resurser.”

Från Port Sudan vid Röda Havet till Windhoek i Kalahariöknen anlägger kineser oljeraffinaderier och bevattningsdammar, bygger vägar och järnvägar. Detta genererar dock anmärkningsvärt få jobb för afrikaner. Råvarorna skeppas oftast obearbetade till Kina. I arbetet på plats föredrar kineserna kineser.

Kina kan dock i något fall dessutom öka ett lands prestige och internationella inflytande; Sydafrikas president Zuma hoppas att med Kinas hjälp komma in i de nya tillväxtekonomiernas elitserie med Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Men, frågar många, ligger bindningarna till Kina i de sköra nationernas långsiktiga intresse?

Namibia, en gammal tysk koloni, en nästan obefolkad ocean av sand men med stora mineraltillgångar, försökte värja sig mot att Kina köpte upp landets gruvindustri. Kina bytte taktik, ingick i stället avtal om saminvesteringar och använde sig av en checkblocksdiplomati för att vinna inflytande i landets alla skikt; den politiska elitens barn till exempel (men inga andra) får stipendier till studier vid kinesiska universitet. I det en gång folkmordsdrabbade Rwanda finns i Kigali ”den sino-rwandiska vänskapsskolan”, som vänder sig till elitens barn.

Än en gång kan vi säga: Än sen då? Är det inte så Amerika opererat med alla sina vänskapsprogram?

Frågetecknen är många och Kina tar västvärldens outtalade kritik på allvar. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao samlade i november i fjol i en egyptisk badort representanter från 49 afrikanska länder kring sig för att utarbeta ett samarbetsprogram. Men ännu finns inte ett entydigt svar på vad Kina vill i Afrika, förutom att ta hem råvaror. Har det övergripande politiska och militära ambitioner?

Staffan Heimerson är världsreporter, författare och kolumnist i Aftonbladet. Läs hans tidigare artiklar i Svensk Tidskrift:

Turkiet: Mer yuppifiering än islamisering

Super-Sarko: EU-ordförande, actionhjälte och såpoperastjärna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner