Print Friendly

Heimdals värden består

Av Martin Tunström | 18 maj 2018



Föreningen Heimdal i Uppsala, stadens stora borgerliga studentförening, har varit ett historiskt värn för traditionella institutioner och ett universitet i universitetet för liberala och konservativa studenter. Svensk Tidskrift återger här en lätt bearbetad version av Martin Tunströms tal på årets seniorskollegium i föreningen.

Jag är övertygad om att Ni alla liksom jag minns den allra första dagen som vi tog trappen ned och öppnade dörren till Grottan.

Det var bokstavligen talat som att öppna porten in till en ny värld

”Kom till Grottan”, hade någon inbjudande sagt och jag hade tvekat.

En grotta kan ju vara sluten, mörk och instängd. Grottan är tillhållet för drakar, dvärgar och jättar. En dyster och intolerant symbol.

Men tänk på vilka andra värden och bilder som en grotta förknippas med:
Grottan är platsen för eremiten som behöver tid för intellektuell reflektion på behörigt avstånd från ett bullrande samhälle.

Mitt i staden har Heimdals institutionella oberoende markerats. Så har föreningen lyckats att bevara sin kultur i ett alltmer hegemonisk svenskt politiskt landskap.

I en grotta kan man verkligen säga att det sitter någonting i väggarna.

Heimdal är något som är större än oss själva. En förening är mer än ett förkroppsligande av dess medlemmar. Var det inte Burke som sa att det enda samhällskontraktet är mellan tidigare generationers, nu levande och nästkommande?

Heimdal har alltid stått upp för individens frihet.

I dag är det lätt att glömma hur laddat begreppet individ var för 30 år sedan i det svenska samtalet.
Nu framstår valfriheten som given.

Reepaluutredningen kommer inte att bli lag – men hoten mot individen kommer från annat håll.

Identitetsvänsterns ambition att ge individen värde enbart utifrån en lös grupptillhörighet – kön, etnicitet, queeer, – får långtgående konsekvenser.

Jurister, teologer och statsvetare som skolats i Uppsala vet alla likabehandlingens betydelse. Identitetsvänstern förminskar oss som personer den erkänner inte våra unika värden – men den slår också undan rättsstatens ben- enligt maktanalysen kan företrädare för starka grupper inte förstå, eller uttrycka representera eller företräda ”underordnade”. Idén om saklighet och opartiskhet blir en chimär, svaga grupper är alltid per definition strukturellt diskriminerade.

En variation på samma tema är auktoritära gruppers nedvärderande av minoriteter. Jag undrar hur Gunnar Heckscher hade reagerat om han var m-politiker i dag. Heckscher var ju ordförande här och av judisk börd. På 1930-talet höjde han rösten beträffande föreställningen om judisk makt över medierna.

Gunnar Heckscher skrev till Ulf Adelsohn, efter att denne 1981 valts till moderaternas ordförande. ”Min farmor, född 1855, brukade säga att det judiska arvet inte fick göra oss ett uns mindre svenska, men att det borde ge oss ett extra plus. Det finns troligen en och annan som alltjämt ser det som ett minus.”

Individen har en initiativkraft, det är en skapande varelse.

Men den starke kan också snabbt bli svag.

Därför är frihet och ansvar två sidor av samma mynt.

Jag tänker på Jarl Hjalmarson – en annan tidigare Heimdalordförande – som engagerade sig efter partiledaropinionen för drägliga förhållanden på landets anstalter.

Kanske var han inspirerad av statsmannen Winston Churchill som lär ha sagt ”Visa mig era fängelse och jag ska berätta i vilket land du lever”.

Svensk höger har med rätta talat om individens frihet – men kunde tala oftare som Heimdalförebilderna också om människovärdet.

För Föreningen har det alltid varit viktigt att värna institutionerna – och då tänker jag inte bara på Slottet, Domkyrkan och Universiteten,

Timothy Snyder skrev något som kallades förra årets stora bok. Om tyranni, som i en amerikansk kontext kan ses som varningar för Trump och en auktoritär och statsfokuserad populism.

I ett av kapitlen skriver han: ”Välj en institution och försvara den”.

Boken kan vara något ytlig, men reser viktiga frågor.

Jag tror nämligen att kampen om institutionerna är en av framtidens stora frågor. Den finns i den valrörelse som redan inletts. Men vi har bara kunnat ana krutröken från kommande konflikter.

Stötta institutionerna både i den lilla världen som Hans L Zetterberg skulle säga – föreningen, folkrörelsen och församlingen – och i den stora.

Ja vi vet att alla institutioner inte är värda att bevara. Någon måste rivas, fler måste reformeras men merparten värnas. Jag tänker i sammanhanget varken ta på mig knytblus eller kommentera Svenska Akademin.

De samhällsbärande institutionerna är i dag under press.

Snyder uppmärksammar främst en delvis auktoritär populism – ni vet den som anser sig vara den enda rättmätiga företrädaren för ”folket”. Institutioner blir då underordnade makten. Deras legitimitet försvagas. Maktdelningen blir en chimär. Staten stark på områden som för att åter citera nestor Zetterberg ska styras utifrån sin särskilda logik.

Ingen marknad ska styra kyrkan. Ingen politik familjen. Inga partier näringslivet.

Det var vad Zetterberg kallade allsidighetens samhälle.

Många gillar att citera Zetterberg, men hans patos för civil samhälle och hans kritik av marknadslösningar i offentlig sektor tänker få på.

Men i vårt samhälle kommer utmaningarna från en vänster – och institutionernas får inte stöd av den alldeles särskilda svenska formen av liberalism.

Säg Lagrådet och vi får återvända långt tillbaka i vår egen historia innan vi hittar en motsvarighet till skepsis mot detta tämligen svaga inslag av maktdelning.

Det besynnerliga är att regeringspartierna som varnar för juridifiering i själva verket öppnar för mer domstolsmakt – om Lagrådets synpunkter ignoreras finns risken att lagstiftningens kvalitet blir sämre. Då ökar sannolikheten för att lagar prövas i domstol i efterhand.
Utifrån centraleuropeiska erfarenheter varnas det för populistiska krafters ifrågasättande av institutioner som den fristående statsförvaltningen.

Den stora världens institutioner har vanligen värnats av borgerligheten.

Även om det finns undantag. Själv är jag något trött på att höra denna återkommande högerkritik mot Svenska kyrkan och mot public service kärna.

Och då menar jag inte TV-programmet Gifta på låtsas!

De som talar om de gemensamma institutionernas betydelse har också att i praktiken försvara dem. Inte för att kyrkoledningen för den troende är perfekt, men för att kyrkan är större än dem.

Men den lilla världens institutioner har inte rönt samma entusiasm hos en svensk borgerlighet som alldeles för sällan lyssnat på Heimdalskolade rådgivare, partiledare och ministrar.

I Sverige finns en bred tendens att se den lilla världens institutioner som exkluderande.
Familjen, församlingen och föreningen – tävlar om att inta förstaplatsen som måltavla i en pilkastning där vänstern arrangerar och liberaler gärna ställer sig på kö för att delta.

Det är en paradoxal världsbild. För det första för att samma personer gärna hyllar entreprenörskap som Gnosjöanda utan att de att den vuxit fram ett ramverk där just de föraktade institutionerna utgör den tillväxtvänliga myllan.

För det andra – så innebär svagare institutioner inom den lilla världens ramar att den stora staten vanligen växer och expanderar.
Om scoutkåren läggs ned blir svaret mer pengar till fritidsgårdar.

Om kyrkan, frälsningsarmé och stadsmission, ofta med frivilliga, inte hjälper hemlösa i enlighet med Bibelns ord går nota till det offentliga. Och det blir dessutom mer av myndighetsmentalitet än medmänsklighet.
Om partier och studieförbund – eller Heimdal försvagas- ja då blir svaret som i förra årets rapport från moderaternas framtidsgrupp att statliga organ ska få granskningsuppdrag även av oppositionsbudgetar och myndigheter ska presentera reformidéer.

Då får vi en statscentrerad demokrati där fria självständiga organisationer kretsar som

När statsministern talar om det starka samhället – ja då talar vi om det civila samhället.

Vi kände till det civila samhällets styrka också för folkstyret långt innan Robert Putnam uppmärksammades av svenska statsvetare

Trots grottans dunkel har internationalisering och den stora världen varit Föreningens signum:

Och hur många världsproblem har inte lösts i soffan?

Grottforskaren som går till källorna finner I Heimdal ett levande arv från Athen, Rom och Jerusalem.
Demokratin, rättsstaten och etiken.

Någon har liknat det Västerlandet som en tallrik med de bästa bitarna från de tre metropolernas smörgåsbord – som rymmer också oförenliga smakar.

Rätt utvalda smakar de dock ungefär som en bättre söndagsmiddag på Föreningen.

Det var ingen slump att Europatanken så tidigt engagerade medlemmar Heimdal. Ofta refererades det till Pan Europarörelsen – ett slag konservativt ja till ett nationernas Europa.

Samarbetet demokratier emellan för att stärka också de nationella målen går vidare. Nordiska rådet har blivit en allt viktigare arena länge dominerat av Socialdemokratin där konservativa gruppen i allt högre grad tar initiativet. Historia och kultur förenar länderna i Norden.

Försvarsfrågan och Sveriges säkerhet löper som en röd tråd i föreningens historia, låt vara att en del heimdaliter genom åren måhända varit mer försvarsvänliga än försvarsvilliga… I en styrelse några år före min tid lär det ha varit mest malajer, frisedlar och nyliberalt principiella värnpliktsvägrare representerade.
Men det historiska engagemanget för tillhörigheten i Natos värdegemenskap går inte att ta miste på.

Grottan har varit och är en intressegemenskap för idéer som stärker individen och institutionerna. Och internationalism i samverkan med andra.

I dag utmanas vårt idéarv av såväl en nationalism som sätter den stora staten framför individen, som ser ner på institutionerna och som ogillar det kosmopolitiska arvet från Athen, Rom och Jerusalem – de onda trollen finns i andra grottor på andra sidan Östersjö – samtidigt som en ny vänster underminerrar institutionerna och ger individen ett värde endast som medlem i någon diffus grupp och som blundar för yttre hot.

Men vi har alla ett ansvar för de idéer som varit bärande föreningen, till att den överlevt – och inte minst fostrat generationer som bidragit till svenskt samhällsliv och en framstegsvänlig och öppen konservatism.

Vi hoppas att den nya styrelsen ska föra det arvet vidare.

Martin Tunström är politisk chefredaktör på Barometern-OT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism