Hedersknyffeln Karl-Bertil

Karl-Bertil Jonsson är ett ständigt återkommande rött skynke i det konservativa julfirandet, ett nålstick normkritiska från SVT mitt emellan högläsningen ur evangeliet och midnattsmässan – eller? Inte alls, menar Simon Westberg – unge herr Jonsson är själva verket en gammelborgerlig hedersknyffel.

Julen har sina traditioner och en sådan är att vissa personer som står till höger om mitten ska kritisera filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton. Man har med hull och hår svalt beskrivningen av Karl-Bertil som vänsterradikal och ojar sig över hans framfart. Till denna grupp hör bland annat entreprenören Isabella Löwengrip (a.k.a. ”Blondinbella”) som jämfört Karl-Bertil Jonsson med terrororganisationen AFA och debattören Mattias Svensson som kallat honom för ”urtypen av en svensk salongsbolsjevik”. Detta är sannolikt en reaktion på att den svenska vänstern faktiskt har försökt ta över Karl-Bertil Jonsson och göra honom till en av sina. Han är till exempel en favorit hos förre vänsterledaren Lars Ohly, och den före detta socialdemokratiska vice statsministern Mona Sahlin har i sin tur hävdat att grundbudskapet i filmen är att ”alla mår bättre om klyftorna mellan människor inte är så stora”. Men är detta verkligen budskapet i filmen och drivs Karl-Bertil Jonsson av en socialistisk glöd?

Granskar vi Karl-Bertil Jonssons agerande under den omtalade filmjulen är svaret givet: Nej. Vad den unge gossen med de runda glasögonen kämpar för är inte revolutionen utan julen – att julen ska bevaras och firas i alla samhällsgrupper. Detta är ett utslag för hans kristligt-konservativa världsbild. Detta blir också uppenbart om man studerar filmens protagonist, dess antagonist såväl som dess två viktigaste bikaraktärer.

Låt oss göra detta, och låt oss börja med protagonisten i form av självaste Karl-Bertil Jonsson. Genom filmen får vi ta del av hans visioner och idéer, och bland dessa finns det mycket lite som kan beskrivas som socialism. När Karl-Bertil Jonsson drömmer så finns det inga spår av socialistisk revolution eller samhällsomvälvning. Det är inte Lenin svept i röda fanor som dyker upp bakom hans ögonlock när han sover. Istället drömmer han om att tillsammans med gudfruktiga män få kämpa för den rättmätige konungen; att få göra sig förtjänt av att uppvakta kvinnliga väsen (inte odefinierade hens); att få äga manliga dygder; och att få festa på en nyligen nerlagd hjort. Han skulle med andra ord trivas lika bra inom svensk vänster som… en typisk tonårspojke gör inom svensk vänster. Det högsta livet har att bjuda på är enligt Karl-Bertil Jonsson att få försvara det som är gott och sant och skönt.

Därför är det är inte heller ojämlikheter i samhället som i sig driver Karl-Bertil Jonsson till handling. Aldrig yttrar han ett ord som tyder på att han uppfattar skillnader i samhället som i sig av ondo. Istället är det är vetskapen om att dessa ojämlikheter kommer medföra att visa inte kommer kunna fira julen som driver Karl-Bertils agerande:
”Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem.”
Den kristlige Karl Bertil Jonsson är inte rättspositivist. Han vet att rättvisa är ett permanent ting som lagen endast kan eftersträva att approximera. Därför konstaterar han att när rättvisan ligger bortom lagen följer principen: att ta ifrån de rika och ge till de fattiga. Just därför att detta är vad de rika naturligt borde göra – de borde ge av sitt överflöd för att garantera sin nästa en God Jul.

Det som grämer Karl-Bertil Jonsson och som han försöker rätta till är således bristen på privat välgörenhet. På varje paket han kommer att dela ut skriver han därför inte kommunistiska slagord utan det prudentliga ”God Jul önskar en okänd välgörare”. Detta är viktigt. För privat välgörenhet är inte bara något som vänstern ogillar utan också något de aktivt bekämpar. När diversearbetaren på Café Småland tar av sig mössan och trycker Karl-Bertil Jonsson hand som tack för julgåvan ryser socialisten av obehag. I hans inre går ett vredgat 1-maj tåg med plakat som ”Välfärd är en mänsklig rättighet”, ”Ät de rika” och ”Full sysselsättning”. Man kan höra de förbittrade orden ifrån hans internaliserade talarstol: – Vad ska Harald Ljungström med servettringar i japanskt päronträd! – Arbetarna behöver inte julklappar – de behöver bidrag och fackförbund! – Julen är ett opium för folket!

Det är värt att notera att Karl-Bertil Jonssons gåvor inte kommer utan påbud om personlig bättring hos mottagaren. Den första personen i slumkvarteren som får en gåva har druckit mer än glögg. Denna man frågar Karl-Bertil ut om sina familjeförhållanden innan han förmanande säger adjö med orden ”gå genast hem till er stackars familj”.

Då kanske någon vill invända och påstå att Karl-Bertil Jonsson möjligen inte var en renlärig marxist utan snarare en form av utopisk eller naiv socialist. Men vi hittar väldigt lite av de idéer som präglat såväl populärkulturella som intellektuella naivsocialister hos honom. Ta John Lennons Imagine med dess egendomsfientliga, ateistiska och gränsöverskridande budskap – inte ett spår av detta finns hos Karl-Bertil Jonsson. Som vi konstaterat så är det inte jämlikhet utan kronan och korset som står i centrum i hans idévärld. Och när han sover så är det inte världsfred han drömmer om utan heroism.

Inte heller finner man hos Karl-Bertil Jonsson den arbetsfientliga inställning som präglar den utopiskt-naiva socialismen i verk som Edward Bellamys Looking Backward och William Morris News from Nowhere. Karl-Bertil Jonsson intar tvärtom den direkt motsatta ståndpunkten när han till sin mor lillgammalt förklarar att ”man måste göra sin plikt här i livet” följt av kungörelsen att ”ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” Det budskapet är många steg bort ifrån den vänster som valde att gjorde Ace Wilders sång Busy Doin’ Nothin’ till en kampmelodi mot arbetslinjen.

Det är talande att när Karl-Bertil Jonsson delat ut alla sina julklappar så stämmer han inte upp i Internationalen. Istället börjar han sjunga den deklarativa julsången: ”Nu så kommer julen! Nu är julen här”. Vi får visserligen inte höra hela sången i filmen men vi kan nog ta för givet att Karl-Bertil fortsatte sjunga till de sista raderna i Topelius verk som lyder ”Alla goda andar, lova Herren Gud”. För julen har för Karl-Bertil en tydlig helighet. En helighet som stoppar honom från att ljuga för sin mor på julafton (och istället får honom att rakryggat yppa sanningen) när hon undrar om han vet vad som kan ha hänt med julgåvan ifrån faster Märta.

Men lika intressant som det är att betrakta Karl Bertil Jonssons egna tankar och ord är det att betrakta hans antagonist fadern Tyko Jonsson. Det är Tyko Jonsson som ofta lyfts fram då vänstern tolkar Sagan om Karl Bertil Jonsson Julafton. Som korpulent varuhusägare klädd i slips, vit skjorta med dubbelmanschett och röda hängslen är Tyko en karikatyr av en välbärgad köpman. Det är också Tyko som ilsket identifierar sin son som kommunist när han får höra om hans välgörenhetsarbete. Men det som är intressant i denna scen är egentligen inte antagonisten Tykos etiketterade utan berättarröstens raljanta konstaterande att ”Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister”. Berättarrösten konstaterar därmed två saker: 1) att Tyko Jonsson etikettering uppenbart är felaktig (alla som ger bort något frivilligt är inte kommunister) och 2) att Tyko Jonsson tillhör en säregen grupp i samhället som har egna moraluppfattningar grundade i idéer om egoism och absolut äganderätt. Det visas inte på filmen men det ligger nära till hands att dra slutsatsen att bredvid taxeringskalendern, som Karl-Bertil drar ut ur sin fars bokhylla, så står ett exemplar av Ayn Rands Atlas Shrugged.

För är det någon ideologisk devis som Tyko Jonsson verkar följa så är det randianismens löfte att man ”aldrig skall leva för någon annan människas skull”. Det faktum att han för en stund, om än indirekt, levt för en annan människa genom att hans egendom (”min tallrik”) givit lycka till någon annan än honom själv fyller honom med djup raseri. Detta trots att hans initiala reaktion på att tallriken inte kommit fram med posten var en av lättnad. Det bör noteras att Tykos ilska inte uppkommer när han får reda på att hans son tagit andra familjers paket. Nej, ilskan kommer omedelbart när Tyko får reda på att han son donerat en tallrik han själv inte ens ville ha. Inte den minsta initiala stolthet verkar finns hos fadern över sonens agerande. Hans ande verkar vara böjd emot själva idén att hjälpa andra. Berättarrösten sätter fingret på kärnan i problemet när det påpekas att inte ens julottans glada budskap klarade av att göra Tyko Jonssons ”sinnelag frommare”.

Just Tyko Jonssons sinnesändring ifrån sin självcentrerade vrede till att glädjande fyrfaldigt hurra för sin son belyser ett viktigt budskap i Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton. Genom Karl-Bertil Jonssons förlåtelseresa får vi se att hans agerande inte enbart syftade till att säkerställa julens firande hos de fattiga utan även hos de rika. Genom hans gåvoutdelning blir de rika påminda om att julens verkliga budskap har mycket lite med materiella ting att göra. Ett budskap som skänker glädje bortom vad de själva kunnat uppbringa. Inför detta veknar till sist även Tyko Jonsson. Idéer om att var och en bör leva för sig självt faller platt inför gemenskapen och glädjen som finns i julen. Ty sann glädje finns inte i att vaka över sitt ego utan i samhörighet med all glädjes ursprung.

Men för den som kan tänkas missa nyanserna både i Karl-Bertils egna idéer och faderns omvändelse har vi de avgörande orden ifrån sagans två centrala bikaraktärerna: byrådirektör H.K. Bergdahl och den ömma modern. Båda dessa karaktärer inser den djupt religiösa aspekten av Karl-Bertil Jonssons agerande. När pojken erkänner sin handling inför byrådirektören så svarar inte denne med orden: ”Det förbanne mig var det mest politiska radikala jag hört talas om sedan storstrejken 1909!”. Nej, hans tankar går omedelbart till kyrkan och han säger ”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades”.

På likartat sätt så får Karl-Bertil Jonssons moder avsluta hela sagan, och därigenom understryka berättelsens grundläggande budskap, med orden: ”Det var då en välsignad jul”. Och för att ingen ska missa vad som verkligen åsyftas understryker till och med berättarrösten att dessa ord kommer sig av att sagan utspelade sig ”då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse”.

Karl-Bertil Jonsson är alltså vare sig en salongsbolsjevik eller någon medlem av AFA. Tvärtom har han en kristligt-konservativ grundsyn som leder honom till ett moraliskt förnyelsearbete inom överklassen och ett kristligt missionsarbete bland samhällets lägre skikt. Han tillhör således en höger som var höger även på den tiden då liberaler var vänster. Kanske är det också just därför de liberaler som idag kallar sig höger också verkar vara de som har svårast för den flugklädde fjortonåringen.

Men ni glöggfryntliga högermän- och kvinnor som alltid uppskattat den välartade gossen kan alltså tryggt fortsätta att bänka er framför TV:n kl 19:00 på julaftonskvällen. Ni kan till och med lyfta ännu en bägare och skåla för monarkisten, moralisten, välgörenhetsidkaren och allmänna hedersknyffeln Karl-Bertil Jonsson.

Simon Westberg är fil. kand. i statsvetenskap